Index

Back Top Print

[BE, DE, EN, ES, FR, HU, ID, IT, LT, PT, RO, RU, SL, SV]

 

KATOLSKA KYRKANS
LILLA KATEKES

 

 

Motu Proprio
Inledning

Första delen – trosbekännelsen

Första avdelningen ”jag tror – vi tror”

Första kapitlet: Människan är ”mottaglig” för Gud

Andra kapitlet: Gud kommer människan till mötes

  • Guds uppenbarelse
  • Den gudomliga uppenbarelsen förs vidare
  • Den heliga Skrift

Tredje kapitlet: Människan svarar Gud

  • Jag tror
  • Vi tror

Andra avdelningen – den kristna trosbekännelsen

  • Credo – trosbekännelsen
  • Den apostoliska trosbekännelsen, den Nicenska trosbekännelsen

Första kapitlet: Jag tror på Gud Fader

  • Trons symbola
  • ”Jag tror på Gud Fader allsmäktig, himmelens och jordens skapare”
  • Himlen och jorden
  • Människan
  • Fallet

Andra kapitlet: Jag tror på Jesus Kristus Guds enfödde son

  • ”Och på Jesus Kristus hans enfödde son, vår Herre”
  • ”Jesus Kristus blev avlad av den Helige Ande och föddes av Jungfrun Maria”
  • ”Jesus Kristus led under Pontius Pilatus, han korsfästes, dog och blev begraven”
  • ”Jesus Kristus steg ned i dödsriket, uppstod på tredje dagen från de döda”
  • ”Jesus steg upp till himlen och sitter på Gud Faders, högra sida”
  • ”därifrån skall han återkomma för att döma levande och döda”

Tredje kapitlet: Jag tror på den Helige Ande

  • ”Jag tror på den Helige Ande”
  • Jag tror på den heliga katolska kyrkan”
  • Kyrkan i Guds plan
  • Kyrkan, Guds folk, Kristi kropp, Andens tempel
  • Kyrkan är en enda, helig, katolsk och apostolisk
  • De troende: hierarki, lekmän, Gudsvigt liv
  • Jag tror på de heligas samfund
  • Maria, Kristi moder, kyrkans moder
  • ”Jag tror på syndernas förlåtelse”
  • ”Jag tror på köttets uppståndelse”
  • Jag tror på det eviga livet”
  • ”Amen”

Andra delen – firandet av det kristna mysteriet

Första avdelningen – den sakramentala frälsningsordningen

Första kapitlet: Påskmysteriet i kyrkans tid

  • Liturgin den Heliga Treenighetens verk
  • Påskmysteriet i kyrkans sakrament

Andra kapitlet: Det sakramentala firandet av påskmysteriet

  • Att fira liturgin i kyrkan
  • Vem firar liturgin?
  • Hur firas liturgin?
  • När firas liturgin?
  • Var firas liturgin?
  • Liturgisk olikhet och mysteriets enhet

Andra avdelningen – kyrkans sju sakrament

  • Kyrkans sju sakrament

Första kapitlet: Den kristna initiationens sakrament

  • Dopets sakrament
  • Konfirmationens sakrament
  • Eukaristins sakrament

Andra kapitlet: Helandets sakrament

  • Botens och försoningens sakrament
  • De sjukas smörjelses sakrament

Tredje kapitlet: Sakrament i gemenskapens och sändningens tjänst

  • Vigningens sakrament
  • Äktenskapets sakrament

Fjärde kapitlet: Andra former för liturgisk gudstjänst

  • Sakramentalierna
  • Den kristna begravningen

Tredje delen – livet i Kristus

Första avdelningen – människans kallelse: livet i Anden

Första kapitlet: Den mänskliga personens värdighet

  • Människan, Guds avbild
  • Vår kallelse till salighet
  • Människans frihet
  • Lidelsernas moraliska halt
  • Det moraliska medvetandet, samvetet
  • Dygder
  • Synd

Andra kapitlet: Den mänskliga gemenskapen

  • Person och samhälle
  • Deltagandet i samhällslivet
  • Social rättvisa

Tredje kapitlet: Frälsningen som kommer från Gud: lagen och nåden

  • Den moraliska lagen
  • Nåd och rättfärdiggörelse
  • Kyrkan, moder och läromästarinna

Andra avdelningen – tio Guds bud

  • Exodus – Deutoronium – kateketisk tradition

Första kapitlet: ”Du skall älska Herren din Gud, med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt förstånd”

  • Första budet: Jag är Herren, din Gud. Du skall inga andra gudar ha vid sidan av mig
  • Andra budet: Du skall inte missbruka Herrens, din Guds, namn
  • Tredje budet: Kom ihåg att iaktta helgdagarna

Andra kapitlet: ”Du skall älska din nästa som dig själv”

  • Fjärde budet: Hedra din far och din mor
  • Femte budet: Du skall inte dräpa
  • Sjätte budet: Du skall inte begå äktenskapsbrott
  • Sjunde budet: Du skall inte stjäla
  • Åttonde budet: Du skall inte bära falskt vittnesbörd
  • Nionde budet: Du skall inte ha begär till din nästas hustru
  • Tionde budet: Du skall inte ha begär till din nästas egendom

Fjärde delen – den kristna bönen

Första avdelningen – bönen i det kristna livet

Första kapitlet: Bönens uppenbarelse

  • Bönens uppenbarelse i gamla testamentet
  • Bönen är fullständigt uppenbarad och förverkligad i Kristus
  • Bönen i kyrkans tid

Andra kapitlet: Bönens tradition

  • Vid bönens källor
  • Bönens vägar
  • Handledning i bön

Tredje kapitlet: Bönelivet

  • Bönens uttryck
  • Bönens kamp

Andra avdelningen – Herrens bön Fader vår

  • Fader vår
  • Sammanfattning av hela evangeliet
  • Fader vår, som är i himlen
  • De sju bönerna

Appendix

  1. Vanliga böner
  2. Katolska läroformuleringar

 

 

MOTU PROPRIO

för godkännande och utgivning
Katolska Kyrkans lilla katekes

Till mina vördnadsvärda bröder kardinalerna, patriarkerna, ärkebiskoparna, biskoparna, prästerna och diakonerna samt  till alla medlemmar av Guds folk 

För tjugo år sedan påbörjades arbetet med Katolska Kyrkans Katekes, som den extraordinarie biskopssynoden hade begärt, vilken samlats med anledning av att det gått tjugo år sedan det ekumeniska Andra Vatikankonciliet avslutats.

Jag tackar av hela mitt hjärta Herren, vår Gud, för att han skänkt Kyrkan denna katekes, som godkändes 1992 av min vördade och älskade föregångare, påven Johannes Paulus II.

Hur nyttig och dyrbar denna gåva var har framför allt bekräftats av att den tagits emot så positivt och beredvilligt av biskoparna som den ju först och främst var riktad till som säker och autentisk referenstext för den katolska läran, speciellt för att arbeta fram lokala katekeser. Men den har också bekräftats av det gynnsamma och varma mottagande som kommit den till del av alla delar av Guds folk, som har kunnat lära känna och uppskatta den på mer än femtio språk till vilka den hittills blivit översatt.

Nu godkänner och offentliggör jag med stor glädje sammanfattningen av denna katekes.

Deltagarna i den internationella kateketkongressen i oktober 2002 framförde en livlig önskan om att en sådan liten katekes skulle ställas samman. De gjorde sig på detta sätt till tolkar för ett mycket utbrett krav i kyrkan. Min avlidne föregångare antog denna önskan och beslöt i februari 2003 att man skulle börja med att förbereda arbetet med den lilla katekesen och anförtrodde redigeringen av det till en kardinalskommission där jag var ordförande. Några experter adjungerades till denna kommission som medarbetare. Under arbetets gång anförtroddes utkastet till denna åt kardinalerna och ordförandena i biskopskonferenserna för granskning. Med överväldigande majoritet tog dessa emot det och bedömde det fördelaktigt.  

Denna lilla katekes som jag i dag lägger fram för den universella Kyrkan är en trogen och säker sammanfattning av Katolska Kyrkans Katekes. Den innehåller kortfattat alla väsentliga och grundläggande beståndsdelar av Kyrkans tro, i enlighet med min föregångares önskan - ett slags vademecum, som gör det möjligt för människor - troende eller ej - att få en samlad överblick av den katolska trons hela panorama.

Den följer troget till struktur, innehåll och språk Katolska Kyrkans Katekes. Denna  sammanfattning kommer att bli till hjälp och uppmuntran när det gäller att bättre lära känna och fördjupa sig i själva katekesen.

Jag anförtror med förtroende denna lilla katekes åt framför allt hela Kyrkan och särskilt åt varje enskild kristen, så att de  i det tredje årtusendet skall tack vare detta kunna hitta inspiration för uppgiften att ånyo evangelisera och fostra i tron. En sådan ansträngning måste prägla varje kyrklig gemenskap och var och en som tror på Kristus, hur gammal han eller hon än är och vilken nation man än tillhör.

Men denna lilla katekes vänder sig i sin kortfattade form, sin klarhet och fullständighet också till var och en som lever i en mångfacetterad  värld, med många olika budskap - men som vill lära känna livets och sanningens väg, anförtrodd av Gud till sin Sons Kyrka..      

Må var och en som slår upp denna lilla katekes, detta pålitliga verktyg, framför allt på förbön av  den heliga Jungfru Maria, Kristi och Kyrkans Moder, allt mer lära känna och allt bättre ta emot Guds främsta gåva till mänskligheten i all dess enastående skönhet och aktualitet: hans ende Son, Jesus Kristus, som är “Vägen, Sanningen och Livet” (Joh 14:6).

28 juni 2005, vigilian till Petrus och Paulus högtid, i pontifikatets första år.

BENEDICTUS PP XVI

 

 

Inledning

1. 11 oktober 1992 överlämnade påven Johannes Paulus II till de troende i hela världen Katolska Kyrkans Katekes. Han lade fram den som “en ‘referenstext’ för en förnyad trosundervisning vid trons levande källor.” [1] Trettio år efter öppnandet av Andra Vatikankonciliet (1962-1965) gick den uttryckliga önskan som uttalats av den extraordinarie biskopssynoden 1985 i fullbordan att ställa samman en katekes som skulle innehålla hela den katolska tros- och moralläran.

     Fem år efteråt då påven den 15 augusti 1997 offentliggjorde den normerande latinska utgåvan av katekesen, Catechismus Ecclesiae Catholicae, bekräftade han den grundläggande avsikten med verket: det skall framstå som “en fullständig och helgjuten framställning av hela den katolska läran, där var och en kan lära känna vad kyrkan bekänner och firar, hur hon lever av sin tro och hur hon ber i sin dagliga gärning.” [2]   

2.  För att genomföra en bättre utvärdering av Katekesen och tillmötesgå en begäran som framförts av den internationella kateketiska kongressen 2000 inrättade Johannes Paulus II år 2003 en specialkommission under ordförandeskap av kardinal Joseph Ratzinger, prefekt för Kongregationen för trosläran, med uppgift att utarbeta en sammanfattning av Katolska Kyrkans Katekes, som skulle innehålla en mer sammanfattande formulering av samma trosinnehåll.  Efter två års arbete förbereddes ett utkast till den lilla katekesen, som skickades till kardinalerna och ordförandena i biskopskonferenserna för konsultation. Utkastet bedömdes övervägande positivt av en absolut majoritet av dem som hade svarat. Kommissionen företog emellertid en översyn av detta utkast, och lade fram den slutgiltiga texten till detta verk i det att man tog hänsyn till föreslagna förbättringar.

3.   Det finns tre utmärkande drag i sammanfattningen: det strikta beroendet av Katolska Kyrkans Katekes; dialogen som litterär metod och användningen av bilder i den kateketiska framställningen.

Framför allt är den lilla katekesen inte ett verk som räcker till för sig själv, och det vill inte på något sätt ersätta Katolska Kyrkans Katekes: snarare hänvisar den ständigt till denna genom den exakta redovisningen av referensnummer och genom att åberopa sig dess struktur, dess utveckling och dess innehåll. Den avser vidare att väcka förnyat intresse och engagemang för Katekesen som med sin visa utläggning och sitt andliga djup för alltid förblir grunden för kyrkans trosundervisning av i dag.

Liksom Katekesen är den lilla katekesen uppdelat i fyra delar, i överensstämmelse med de grundlagar som gäller för livet i Kristus.

Första delen som har överskriften “Trosbekännelsen” innehåller en lämplig sammanfattning av lex credendi, det man som kristen skall tro, dvs en sammanfattning av den katolska kyrkans trosbekännelse, som hämtats ur den nicensk-konstantinopolitanska trosbekännelsen, vars ständiga förkunnelse i de kristna församlingarna håller minnet av  de viktigaste trossanningarna vid liv.

Andra delen kallas “Firandet av det kristna mysteriet”. Den  framställer det väsentliga av lex celebrandi, det man som kristen skall fira. Förkunnelsen av evangeliet finner ju sitt särskilda svar i det sakramentala livet. I detta erfar och vittnar de troende i varje ögonblick av sin existens om påskmysteriets frälsande verkan, varigenom Kristus har fullgjort vår frälsnings verk.

Tredje delen har benämningen “Livet i Kristus” och påminner om lex vivendi, hur man som kristen skall leva, dvs den uppgift som de döpta har när det gäller att i sitt uppträdande och i sina etiska avgöranden visa sin trohet mot den tro de bekänner och firar. De troende är ju av Herren Kristus kallade att göra de gärningar som motsvarar deras värdighet som Faderns söner och döttrar i den Helige Andes kärlek.

Fjärde delen har överskriften “Herrens bön: Fader vår.” Den ger en sammanfattning av lex orandi, hur man skall be som kristen, dvs bönelivet. Efter Jesu, den fullkomlige bedjarens, exempel, är också den kristna människan kallad till samtal med Gud i bönen, vars privilegierade form är Fader vår, den bön som Jesus själv har lärt oss.

4.  Ett andra utmärkande drag i den lilla katekesen är dess samtalsform, som återupptar ett gammalt kateketiskt framställningssätt som består av frågor och svar. Det rör sig om att lägga fram en idealisk form för samtal mellan mästare och lärjunge genom en oupphörlig serie frågor som tar läsaren i anspråk och uppmanar honom/henne att fortsätta att upptäcka ständigt nya sidor av trossanningarna. Detta dialogiska framställningssätt bidrar också till att väsentligt förkorta texten och reducera den till det väsentliga. Detta borde kunna gynna mottagandet och så småningom också eventuellt inlärningen av innehållet.

5.  Ett tredje umärkande drag är förekomsten av bilder som finns i hela den lilla katekesens text. De härstammar från den kristna ikonografins mycket rika arv. Av århundradens konciliära tradition lär vi oss att också bilden är förkunnelse av evangeliet. Konstnärer i alla tider har för de troendes kontemplation och förundran skildrat huvudpunkterna i frälsningsmysteriet genom att framställa dem i färgrik glans och i skön fullkomning. Detta är ett tecken på att den heliga bilden  i våra dagar, som mer än någonsin präglas  av en  bildens kultur, kan uttrycka mycket mer än blotta ordet; dessutom är dess kommunikativa dynamik utomordentligt effektiv och kan på så sätt mycket väl sprida evangeliets budskap.  

6.  Fyrtio år efter avslutningen av Andra Vatikankonciliet och under eukaristins år kan denna sammanfattning vara till ytterligare hjälp för att mätta de troendes hunger efter sanningen,  vilken levnadsålder de än befinner sig i eller vilka villkor de än lever under. Detta gäller också för sådana människor som utan att vara troende ändå törstar efter sanning och rättvisa. Det kommer att offentliggöras på de heliga apostlarna Petrus och Paulus högtid: de var den universella kyrkans stöttepelare och förebilder för hur evangeliet skulle förkunnas i den antika världen. Dessa apostlar levde vad de förkunnade och vittnade om Kristus ända till martyriet. Låt oss följa dem i deras missionsiver och be Herren att kyrkan alltid följer apostlarnas undervisning, från vilka de har tagit emot det första glada budskapet om tron.

Palmsöndagen 20 mars 2005

Kardinal Joseph Ratzinger
Ordförande i specialkommissionen


 
[1] Johannes Paulus II, Apostolisk konstitution Fidei depositum (Trosarvet), 11 oktober 1991.
[2] Johannes Paulus II, Apostolisk konstitution Laetamur magnopere” (Mycket stor är vår glädje), 15 augusti 1997.


  

  

FÖRSTA DELEN
TROSBEKÄNNELSEN

FÖRSTA AVDELNINGEN
“JAG TROR” - “VI TROR”

1. Vilken är Guds plan för människan?

Gud är oändligt fullkomlig och helig i sig själv. I sin godhet beslöt han att skapa människan, för att hon skulle få del av hans eviga liv. Därför är han alltid och överallt nära människan. Han kallar henne och hjälper henne att söka honom, lära känna honom och av all sin kraft älska honom. Han kallar alla människor, som synden skilt från varandra, till enheten i sin familj, kyrkan. Han gör det genom sin Son, som han har sänt som Frälsare och Räddare, då tiden var fullbordad. I honom och genom honom kallar han människorna att bli hans barn i den Helige Ande och så få hans saliga liv till arvedel.

(KKK 1-25)

 

FÖRSTA KAPITLET
Människan är “mottaglig” för Gud

Du är stor, Herre, och högst värdig allt lov [...]. Du har skapat oss till dig, och vårt hjärta är oroligt, till dess att det finner vila i dig” (S:t Augustinus).

(KKK  30)

 

2. Varför finns längtan efter Gud i människan?

Längtan efter Gud finns nedlagd i människans hjärta, ty hon är skapad av Gud och för Gud, till hans avbild. Även om denna längtan ofta inte uppmärksammas upphör Gud aldrig att utöva dragningskraft på människan, och det är bara i Gud som människan finner sanningen och den lycka hon oupphörligen söker. Människan är genom sin natur och sin kallelse en religiös varelse, som har förmågan att få gemenskap med Gud. Denna intima och levande förbindelse med Gud ger människan hennes grundläggande värdighet.  

(KKK 27-30, 44-45).

 

3. Hur kan man lära känna Gud enbart med förnuftets ljus?

Genom att utgå från skapelsen, dvs. från världen och människan som person, kan människan med sitt blotta förnuft nå fram till säker kunskap om Gud som universums ursprung och mål och som det högsta goda, som sanningen och den oändliga skönheten.  

(KKK31-36,46-47)

 

4. Räcker det enbart med förnuftets ljus för att få kunskap om Guds mysterium?

Människan som söker Gud med ljuset av sitt blotta förnuft möter många svårigheter. Dessutom kan hon inte av sig själv tränga in i Guds innersta mysterium. Därför har Gud velat upplysa henne med sin uppenbarelse - inte bara om sådant som överstiger människans fattningsförmåga, utan också om religiösa och moraliska sanningar, som visserligen är tillgängliga för förnuftet, men som man på detta sätt, alltså genom uppenbarelse, med bestämd säkerhet och utan risk för felaktigheter och misstag kan få kunskap om.

(KKK 37-38)

 

5. Hur kan man tala om Gud?

Man kan tala om Gud, till alla och med alla, genom att utgå från människans och andra varelsers fullkomlighet. Dessa är en återglans - om än begränsad - av Guds oändliga fullkomlighet. Men det är nödvändigt att ständigt rena vårt språk från allt som  kommer ur   vår föreställningsvärld och ofullkomlighet och vara väl medveten om att man aldrig helt och fullt kan uttrycka Guds mysterium.

(KKK 39:43; 48-49)

 

 

ANDRA KAPITLET
GUD KOMMER MÄNNISKAN TILL MÖTES

GUDS  UPPENBARELSE

6. Vad uppenbarar Gud för människan? 

I sin vishet och godhet uppenbarar sig Gud för människan. Med gärningar och ord uppenbarar han sig själv och sin kärleks rådslut som han av evighet i förväg har fattat i Kristus för att visa människan sin nåd och barmhärtighet. Denna plan består i att alla människor genom den Helige Andes nåd skall få delta i det gudomliga livet, såsom hans adopterade söner och döttrar i den ende Sonen.

(KKK 50-53, 68-69)

 

7.  Vilka är de första stegen i Guds uppenbarelse?

Från allra första början visar sig Gud för våra urföräldrar, Adam och Eva, och inbjuder dem till intim gemenskap med sig själv. Efter deras fall avbryter han inte sin uppenbarelse utan lovar frälsning åt alla deras efterkommande. Efter syndafloden upprättar han ett förbund mellan sig själv och alla levande varelser.

(KKK 54-58, 70-71)

 

8. Vilka är de följande stegen  i Guds uppenbarelse?

Gud utväljer Abraham och kallar honom ut ur hans land för att göra honom till “fader för många folk” (1 Mos 17:5) och lovar att i honom välsigna “alla släkten på jorden” (1 Mos 12:3). Abrahams efterkommande skall ta emot och bevara de löften som gjorts till patriarkerna. Gud antar Israel som sitt utvalda folk, han räddar det ur slaveriet i Egypten, han ingår med det förbundet vid Sinai, han ger det genom Moses förmedling sin lag.  Profeterna förkunnar en radikal återlösning för folket och en frälsning, som skall omfatta alla folk i ett nytt och evigt förbund. Ur Israels folk och kung Davids ätt skall Messias framgå: Jesus.

(KKK 59-64, 72)

 

9. Vilket är det fulla och slutliga steget i Guds uppenbarelse?

Detta steg togs och förverkligades i hans människoblivna Ord, Jesus Kristus, uppenbarelsens förmedlare och fullhet. Han som är Guds ende Son som blivit människa, är Guds fullkomliga och slutliga uppenbarelse. Genom Sonens sändning och den Helige Andes gåva är nu uppenbarelsen helt  och hållet fullbordad, även om kyrkans tro under århundradenas gång kommer att tränga in i hela innebörden av den.

(KKK 65-66, 73)

 

Sedan Gud har givit oss sin Son, som är hans Ord, så har Gud inte något mer att ge oss. Han har sagt oss allt på en gång, i ett enda slag, i detta enda ord (Johannes av Korset). 

 

10. Vilken betydelse har de privata uppenbarelserna?

Även om sådana inte tillhör trosskatten, kan de ändå hjälpa till när det gäller att leva själva tron, förutsatt att de bevarar sin strikta relation till Kristus. Kyrkans läroämbete, vars uppgift det är att bedöma sådana privatuppenbarelser, kan inte acceptera något som gör anspråk på att överträffa eller rätta till den definitiva uppenbarelsen som är Kristus.

(KKK 67)

 

DEN GUDOMLIGA UPPENBARELSEN FÖRS VIDARE

11. Varför och på vilket sätt förs den gudomliga uppenbarelsen vidare?

“Gud vill att alla människor skall räddas  och komma till insikt om sanningen” (1 Tim 2:4), det vill säga om Jesus Kristus. Därför måste Kristus förkunnas för alla människor, i enlighet med hans egen befallning: “Gå ut och gör alla folk till lärjungar” (Mt 28:19). Detta sker i och med den apostoliska traditionen.

(KKK 74)

 

12. Vad är den apostoliska traditionen?

Den apostoliska traditionen innebär att Kristi budskap förs vidare till senare generationer alltifrån kristendomens begynnelse genom förkunnelse, vittnesbörd, inrättningar, gudstjänst och inspirerade skrifter. Apostlarna har fört traditionen vidare till sina efterföljare biskoparna och genom dem till alla släkten ända till tidens slut allt som de fått av Kristus och lärt sig av den Helige Ande.

(KKK 76)

 

13.   På vilket sätt förmedlas den apostoliska traditionen?

Den apostoliska traditionen förmedlas på två sätt, genom det levande överförandet av Guds Ord (vilket man helt enkelt kallar för tradition) och genom den heliga Skrift, som är samma frälsningsbudskap i skriftlig form.

(KKK 76)

 

14.  Vilket sammanhang finns det mellan traditionen och den heliga Skrift?

Traditionen och den heliga Skrift är nära förbundna med varandra och strikt relaterade till varandra. Båda två gör Kristusmysteriet närvarande och fruktbart i kyrkan och öser ur samma gudomliga källa: de utgör ett enda heligt trosarv. Genom att ösa ur detta når kyrkan säkerhet om alla uppenbarade sanningar.

(KKK 80-82, 97)

 

15.  Åt vem är trosskatten anförtrodd?

Trosskatten är av apostlarna anförtrodd åt kyrkan i sin helhet. Hela Guds folk, genom förmedling av det övernaturliga trosmedvetandet, understött av den Helige Ande och under ledning av kyrkans läroämbete, tar emot den gudomliga uppenbarelsen, får allt större insikt i den och omsätter den i livet.

(KKK 84,91,94,99)

16.  Vem har fått uppgiften att autentiskt tolka trosskatten?

Den autentiska tolkningen av denna skatt tillkommer enbart kyrkans levande läroämbete, dvs Petri efterföljare, biskopen av Rom, och biskoparna i gemenskap med honom. Läroämbetet som för att tjäna Guds Ord har fått nådegåvan att få säker insikt i sanningen har också förmågan att definiera dogmer. Dessa  formulerar sanningar som finns i den gudomliga uppenbarelsen. Denna auktoritet gäller också de sanningar som har ett nödvändigt sammanhang med uppenbarelsen.

(KKK 85-90, 100)

17.   Vilket förhållande råder mellan Skrift och tradition?

Skrift och tradition är så nära förbundna med varandra att Skriften inte kan existera utan traditionen. Tillsammans bidrar de, var och en på sitt sätt, under den Helige Andes ledning, till människornas frälsning.

(KKK 95)

DEN HELIGA SKRIFT

18. Varför lär Bibeln sanningen?

Bibeln undervisar om sanningen därför att Gud själv är upphovet till den heliga Skrift: den kallas “inspirerad” och lär utan misstag de sanningar som är nödvändiga för vår frälsning. Den Helige Ande har inspirerat de mänskliga författarna som har skrivit det som han har velat  ge kunskap om. Men den kristna tron är inte en “bokens religion”, utan en Guds Ords religion; Guds Ord är inte “ett stumt och skrivet ord, utan det människoblivna och levande Ordet” (Bernhard av Clairvaux).

(KKK 105-108, 135-136)

 

19. Hur skall man läsa Bibeln?

Den heliga Skrift skall läsas och tolkas med hjälp av den Helige Ande och under ledning av kyrkans läroämbete, enligt tre kriterier: 1) uppmärksamhet på hela Skriftens innehåll och enhet; 2) läsning av Skriften i kyrkans levande tradition; 3) hänsyn till “trons analogi”, dvs sammanhanget mellan de olika trossanningarna.

(KKK 109-119, 137)

 

20.  Vad menas med Skriftens “kánon”?

Skriftens “kánon” är den fullständiga samlingen av de heliga skrifter som den apostoliska traditionen har låtit kyrkan urskilja. Denna “kánon” omfattar 46 skrifter i Gamla testamentet och 27 i Nya testamentet.

(KKK 120, 138)

 

21.  Vilken betydelse har Gamla testamentet för de kristna?

De kristna vördar Gamla testamentet som Guds sanna ord - alla dess skrifter är gudomligt inspirerade och har ett evigt värde. De vittnar om den gudomliga pedagogik som utmärker Guds frälsande kärlek. De är framförallt skrivna för att förbereda Kristi, Frälsarens, ankomst till världen.

(KKK 121-123)

 

22. Vilken betydelse har Nya testamentet för de kristna?

Nya testamentet, vars centrala objekt är Jesus Kristus, överlämnar åt oss den gudomliga uppenbarelsens slutgiltiga sanning. I detta utgör de fyra evangelierna av Matteus, Markus, Lukas och Johannes det viktigaste vittnesbördet om Jesu liv och lära  Bibelns hjärta och har en unik ställning i kyrkan.

(KKK 128-130, 140)

 

23. Vilken enhet föreligger mellan Gamla och Nya testamentet?

Skriften är en enda, i så måtto att Guds Ord är ett enda Ord, Guds frälsande plan är en enda, och inspirationen i båda testamentenas skrifter är av ett enda slag. Gamla testamentet förbereder det Nya,  och Nya testamentet kompletterar det Gamla: de båda lyser upp varandra.

(KKK 128-130, 140)

 

24. Vilken uppgift har den heliga Skrift i kyrkans liv?

Bibeln ger stöd och kraft i kyrkans liv. Den är för hennes troende frälsningens salt, det andliga livets  mat och källa. Den är teologins och den pastorala förkunnelsens själ. Psalmisten säger: “Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig” (Ps 119:105). Kyrkan uppmanar därför de troende att ofta läsa Skriften, eftersom “okunnighet i Skrifterna är okunnighet om Kristus” (Hieronymus).

(KKK 131-133, 141)

 

 

TREDJE KAPITLET
MÄNNISKAN SVARAR GUD

JAG TROR

25. Hur svarar människan Gud som uppenbarar sig?

Människan, stödd av Guds nåd, svarar med trons lydnad, som innebär att hon helt och fullt anförtror sig åt Gud och tar emot hans sanning. Den är ju garanterad av honom, som är Sanningen själv.

(KKK 142-143)

 

26.  Vilka är de främsta vittnena om trons lydnad i Bibeln?

Det finns många vittnen om trons lydnad i Bibeln, men främst två: Abraham, som sattes på prov men “trodde på Gud” (Rom 4:3) och alltid lydde när han fick kallelsen; därför blev han “fader till alla som tror” (Rom 4:11.18); och jungfru Maria, som på fullkomligaste sätt under hela sitt liv förverkligade vad som menas med trons lydnad: “Fiat mihi secundum verbum tuum - Må det ske med mig som du har sagt” (Lk 1:38).

(KKK 144-149)

 

27.  Vad innebär det för människan att tro på Gud?

Att tro på Gud innebär att ansluta sig till Gud själv, att anförtro sig åt honom och bejaka alla sanningar som uppenbarats av honom, eftersom Gud är Sanningen. Det betyder att tro på en enda Gud i tre personer: Fadern, Sonen och den Helige Ande.

(KKK 150-152, 176-178)

 

28.  Vilka egenskaper utmärker tron? 

Tron, som är en oförskylld Guds gåva, är tillgänglig för var och en som ödmjukt ber om den, och den är en övernaturlig dygd, nödvändig för frälsningen. Trosakten är en mänsklig handling, dvs en handling som härrör ur det mänskliga förnuftet, vilken drivs av viljan, som i sin tur sätts i rörelse av Gud; med denna handling ger detta mänskliga förnuft sitt fria samtycke till Guds sanning. Dessutom är tron säker och viss, eftersom den har sin grund i Guds Ord; den är verksam “i kärleken” (Gal 5:6); den befinner sig i ständig tillväxt, genom att den troende lyssnar till Guds ord och ber. Redan nu ger den oss en försmak av den himmelska glädjen.

(KKK 153-165, 179-180, 183-184)

 

29. Varför råder det ingen motsättning mellan tro och vetande?

Även om tron överträffar vetandet, kan det aldrig finnas en motsättning mellan tro och vetande, eftersom båda har sitt ursprung i Gud. Det är samme Gud som åt människan ger både förnuftets ljus och tron.

(KKK 159)

 

Tro för att förstå; förstå för att tro “ (S:t Augustinus). 

 

VI TROR

30. Varför är tron samtidigt en personlig och en kyrklig handling?

Tron är en personlig handling i den mån den är människans fria svar till Gud som uppenbarar sig. Men samtidigt är det en kyrklig handling som får sitt uttryck i bekännelsen “vi tror”. Det är ju kyrkan som tror: det är hon som på detta sätt med den Helige Andes nåd föregår, föder och när den enskilda kristna människans tro. Därför är kyrkan moder och läromästarinna.

(KKK 166-169, 181)

 

Den som inte har kyrkan till moder kan inte ha Gud som Fader” (S:t Cyprianus).         

 

31. Varför är trosformuleringarna viktiga?

Trosformuleringarna är viktiga eftersom de låter oss uttrycka, ta till oss, fira och dela trons sanningar med andra genom att använda oss av ett gemensamt språk.         
(KKK 170-171)

 

32.  Hur kan man säga att kyrkans tro är en enda tro?

Även om kyrkan består av personer som skiljer sig åt genom språk, kultur och riter, så bekänner hon med en röst den enda tron som hon tagit emot av en enda Herre och som kommit till henne genom den enda apostoliska traditionen. Hon bekänner en enda Gud - Fader, Son och Helig Ande - och anger en enda väg till frälsningen. Ja, vi tror med ett enda hjärta och en enda själ på allt som finns i Guds Ord, det som kommit till oss genom traditionen eller Skriften, och som läggs fram av kyrkan som uppenbarat av Gud.

(KKK 172-175, 182).     

Andra delen
DEN KRISTNA TROSBEKÄNNELSEN

CREDO - TROSBEKÄNNELSEN

Den apostoliska trosbekännelsen
    
  Symbolum apostolicum
    
Jag tror på Gud Fader allsmäktig,  himmelens och jordens skapare.   Credo in Deum Patrem omnipoténtem, Creatórem caeli et terrae,
Jag tror ock på Jesus Kristus,   
hans enfödde Son, vår Herre, 
vilken är avlad av den Helige Ande,   
född av Jungfrun Maria, 
pinad under Pontius Pilatus,   
korsfäst, död och begraven,   
nedstigen till dödsriket, på tredje dagen uppstånden igen
ifrån de döda,
uppstigen till himmelen, 
sittande på allsmäktig Gud Faders högra sida,
därifrån igenkommande till att döma
levande och döda.
 
  Et in Iesum Christum Fílium eius    únicum, Dóminum nostrum,
 qui  concéptus est de Spíritu Sancto,    
natus ex María Virgine,    
passus sub Póntio Piláto,
crucifíxus, mórtuus et sepúltus,
descéndit ad ínferos,
tértia die resurréxit a mórtuis,     
ascéndit ad caelos,
sedit ad déxteram Dei Patris       omnipoténtis,
inde ventúrus est 
udicáre vivos et mórtuos.
Jag tror ock på den Helige Ande,
den heliga katolska kyrkan, 
de heligas samfund,  
syndernas förlåtelse,   
köttets uppståndelse
och ett evigt liv.    
Amen.     
  Et in Spirítum Sanctum,  
sanctam Ecclésiam cathólicam,     
sanctórum communiónem,        
remissiónem peccatórum,   
carnis resurrectiónem,   
vitam aetérnam.      
Amen.

 

Den nicenska
(nicensk-konstantinopolitanska)
trosbekännelsen
                         Symbolum Nicaenum
Constantinopolitanum
     
Jag tror på en enda Gud,
allsmäktig Fader,
skapare av himmel och jord,
av allt vad synligt och osynligt är.
 
Och på en enda Herre, Jesus Kristus,
Guds enfödde Son,
född av Fadern före all tid,
Gud av Gud, ljus av ljus,
sann Gud av sann Gud,
född och icke skapad,
av samma väsen som Fadern,
 
på honom genom vilken allting är skapat;
 
som för oss människor och för vår
frälsnings skull
har nedstigit från himmelen.
Och han har antagit kött genom den
Helige Ande 
av jungfrun Maria och blivit människa.
Han har ock blivit korsfäst för oss
under Pontius Pilatus ,
lidit och blivit begraven.
På tredje dagen har han uppstått efter
skrifterna
och uppstigit till himmelen.
Han sitter på Faderns högra sida
och skall igenkomma i härlighet
för att döma levande och döda,
och på hans rike skall icke vara någon ände.
 
  Credo in unum Deum,
Patrem omnipoténtem,
factórem caeli et terrae,
visibílium ómnium et invisibílium.
Et in unum Dóminum Iesum Christum,
Filium Dei unigénitum,
et ex Patre natum ante ómnia saecula:
Deum de Deo, lumen de lúmine,
Deum verum de Deo vero,
génitum, non factum,
consubstantiálem Patri,
 
per quem ómnia facta sunt,
 
qui propter nos hómines et propter
nostram salútem descéndit de caelis,
et incarnátus est de Spíritu Sancto
ex María Vírgine et homo factus est.
Crucifíxus étiam pro nobis
sub Póntio Piláto,
passus et sepúltus est,
et resurréxit tértia die secúndum Scriptúras et ascéndit in
caelum, sedet ad déxteram Patris,
íterum ventúrus est cum glória 
iudicáre vivos et mórtuos,
cuius regni non erit finis.
 
Och på den Helige Ande, Herren och
Livgivaren, som utgår av Fadern och Sonen,
som tillika med Fadern och Sonen
tillbedes och förhärligas,  
och som har talat genom profeterna.
Och på en enda, helig, katolsk och
apostolisk kyrka.
Jag bekänner ett enda dop till syndernas
förlåtelse och förväntar de dödas
uppståndelse och den kommande världens liv.
Amen.
  Et in Spiritum Sanctum Dóminum et
vivificántem, qui ex Patre Filióque
procédit, qui cum Patre et Fílio simul
adorátur et conglorificátur, qui locútus
est per prophétas.
Et unam, sanctam, cathólicam et
apostólicam Ecclésiam. Confíteor unum
baptísma in remissiónem peccatórum.
Et exspécto resurrectiónem mortuórum
 et vitam ventúri sáeculi.
Amen.

 

 

FÖRSTA KAPITLET
JAG TROR PÅ GUD FADER

Trons symboler

 

33. Vad menas med “trons syboler”?

Det är formuleringar - även kallade “trosbekännelser” eller “Credo” - i vilka kyrkan från äldsta tid på ett sammanfattande sätt har uttryckt och gett vidare sin egen tro på ett normativt språk, gemensamt för alla troende.

(KKK 185-188, 192, 197)

 

34.  Vilka är de äldsta trosbekännelserna?

Det är “dop-symboler”. Eftersom dopet ges  “i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn” (Mt 28:19) uttrycks trossanningarna som formuleras där i relation till de tre personerna i den heliga Treenigheten.

(KKK 189-191)

 

35.  Vilka är de viktigaste trosbekännelserna?

De viktigaste trosbekännelserna är den apostoliska trosbekännelsen, som är den romerska kyrkans dopbekännelse från äldsta tid, och den nicenska (nicenskt-konstantinopolitanska), som är frukten av arbetet vid de ekumeniska koncilierna i Nicea (Nikaia) år 325 och Konstantinopel år 381, och som än i dag är gemensam för alla stora kyrkor i öst och väst.

(KKK 193-195).

 

“JAG TROR PÅ GUD FADER ALLSMÄKTIG,
HIMMELENS OCH JORDENS SKAPARE”

36. Varför börjar trosbekännelsen med “Jag tror på Gud”?

Den börjar så eftersom påståendet  “Jag tror på Gud” är det viktigaste, källan till alla andra sanningar om människan och världen och till hela den människas liv som tror på honom.

(KKK 198-199)

 

37.  Varför bekänner vi vår tro på en enda Gud?

Vi gör det därför att Gud har uppenbarat sig för Israel som den Ende, när han sade: “Hör, Israel, Herren din Gud, Herren är en” (5 Mos 6:4), “jag är Gud, ingen annan finns” (Jes 45: 22). Jesus själv har bekräftat det: Gud är den “ende Herren” (Mk 12:29). Att bekänna att Jesus och den Helige Ande också är Herre och Gud medför inte någon “uppdelning” i den ende Guden.

(KKK 200-202, 228)   

 

38. Med vilket namn uppenbarar sig Gud?

Gud uppenbarade sig för Mose som den levande Guden, “Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud” (2 Mos 3:6). Gud uppenbarar sig också för Mose med sitt hemlighetsfulla namn: “Jag är den jag är” (JHWH). Guds outsägliga namn ersattes redan under gammaltestamentlig tid med ordet Herre. Så framträder Jesus, som kallas Herre,  i Nya testamentet som sann Gud.

(KKK 203-205)

 

39.  Är Gud ensam den som “är”?

Medan de skapade varelserna har fått allt vad de är och har av Gud, är han ensam den ende som sig själv helt och hållet är varat och all fullkomlighet. Han “är den som är” utan början och utan slut. Jesus uppenbarar att också han bär det gudomliga Namnet: “Jag är” (Joh 8:28).

(KKK 206-213)

 

40. Varför är uppenbarelsen av Guds namn viktig? 

Genom att uppenbara sitt namn låter Gud rikedomen i sitt outsägliga mysterium bli känd: han ensam är till, alltid och för alltid, den som överstiger världen och historien. Det är han som har gjort himmel och jord. Han är den trofaste Guden, som alltid är nära sitt folk för att frälsa det. Han är den Helige i ordets särskilda bemärkelse, “rik på barmhärtighet” (Ef 2:4), alltid beredd att förlåta. Han är det andliga Väsendet, den som överstiger allt skapat, den allsmäktige, evige, personlige och fullkomlige. Han är sanning och kärlek.

(KKK 206-213)

 

“Gud är det oändligt fullkomliga väsen som är den allraheligaste Treenigheten” (S:t Toribio de Mongrovejo).

 

41. I vilken mening är Gud sanningen?

Gud är själva sanningen och som sådan kan han inte föras vilse och inte leda vilse. Han “är ljus, och inget mörker finns i honom” (1 Joh 1:5). Guds evige Son, den människoblivna Visheten, sändes till världen “för att vittna om sanningen” (Joh 18:37).

(KKK 214-217, 231)

 

42.  På vilket sätt uppenbarar Gud att han är kärlek?

Gud uppenbarar sig för Israel som den som har större kärlek än en far eller mor har till sina barn eller en brudgum har för sin brud. I sig själv är han “kärlek” (1 Joh 4:8.16), som ger sig själv helt och hållet och utan krav, och som så “älskade världen att han gav den sin ende Son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv” (Joh 3:16). Genom att sända sin Son och den Helige Ande uppenbarar Gud att han själv är den eviga kärlekens hängivelse.

(KKK 218-221)

 

43.  Vad innebär det att tro på en enda Gud?    

Att tro på Gud, den Ende, innebär att få kunskap om hans storhet och majestät, att leva i tacksägelse, att alltid förtrösta på honom, också i motgångar, att erkänna alla människors enhet och sanna värdighet, eftersom de är skapade till hans avbild, och att på rätt sätt använda de ting som han har skapat.

(KKK 222-227, 329)

 

44. Vilket är det centrala mysteriet i den kristna tron?

Det centrala mysteriet i den kristna tron är den heliga Treenighetens mysterium. De kristna blir döpta i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn.

(KKK 232-237) 

 

45.  Kan man få kunskap om den heliga Treenighetens mysterium med sitt blotta förnuft?

Gud har lämnat vissa spår av sitt treeniga väsen i skapelsen och i det Gamla testamentet, men det innersta i hans väsen, att han är den Treenige, utgör ett mysterium som är otillgängligt för det mänskliga förnuftet liksom för Israels tro, före Guds Sons människoblivande och sändningen av den Helige Ande. Detta mysterium har uppenbarats av Jesus Kristus, och det är källan till alla andra mysterier.

(KKK 237)

 

46. Vad uppenbarar Jesus Kristus för oss om Faderns mysterium?

Jesus Kristus uppenbarar för oss att Gud är “Fader”, inte bara därför att han är världsalltets och människans Skapare, men framför allt därför att han i evighet föder sin Son, som är hans Ord, “utstrålningen av Guds härlighet och en avbild av hans väsen” (Heb 1:3).  

 

47. Vem är den Helige Ande, uppenbarad för oss av Jesus Kristus?

Anden är den tredje personen i den heliga Treenigheten. Han är Gud, en enda och jämställd med Fadern och Sonen. Han “utgår från Fadern” (Joh 15:26); denne är ursprunget utan ursprung och upphov till hela Treenighetens liv. Han utgår också från Sonen (Filioque), i kraft av den eviga gåva som Fadern ger till Sonen. Utsänd av Fadern och den människoblivne Sonen leder den Helige Ande kyrkan fram till att lära känna hela sanningen (jfr Joh 16:13).

(KKK 243-248)

 

48. Hur uttrycker kyrkan sin tro på Treenigheten?

Kyrkan uttrycker sin tro på den Treenige Guden genom att bekänna en enda Gud i tre personer, Fadern, Sonen och den Helige Ande. De tre personerna är en enda Gud därför att var och en av dem är identisk med hela fullheten av den enda och osynliga gudomliga naturen. De tre personerna är verkligt skilda från varandra genom de relationer som sätter dem i förhållande till varandra: Fadern föder Sonen, Sonen är född av Fadern, den Helige Ande utgår från Fadern och från Sonen.

(KKK 249-256, 266)

 

49. Hur verkar de tre gudomliga Personerna?   

De gudomliga personerna kan inte skiljas från varandra när det gäller deras väsen; det kan de heller inte när de verkar. Treenigheten har en och samma verkan. Men i detta enda gudomliga handlande är varje person närvarande i enlighet med sitt eget sätt att existera i Treenigheten.

(257-260, 267)

 

Min Gud, Treenighet som jag tillber...skänk min själ frid: gör den till din himmel, till din älskade boning och till din viloplats. Må jag aldrig lämna dig ensam, utan låt mig vara där, med hela mitt jag, helt och hållet vakande i min tro, helt och hållet i tillbedjan; må jag helt och hållet erbjuda mig själv åt din skapande handling”  (Den saliga Elisabeth av Treenigheten).

 

50. Vad betyder det att Gud är allsmäktig?

Gud har uppenbarat sig som den Starke, den Mäktige (jfr Ps 24:8-10), för vilken “ingenting är omöjligt” (Lk 1:37). Hans allmakt är allomfattande, hemlighetsfull, och den framträder när han skapar världen ur intet och människan genom sin kärlek, men framför allt i Sonens människoblivande och uppståndelse, i den gåva som består i att han upptar oss till sina barn och i syndernas förlåtelse som han ger oss. Därför riktar kyrkan sin bön till “Gud, allsmäktig och evig”, “omnipotens sempiterne Deus...”.

(KKK 268-278)

 

51.  Varför är det viktigt att säga:  “i begynnelsen skapade Gud himmel och jord” (1 Mos 1:1)?

Detta är viktigt därför att skapelsen är grundvalen för allt vad Gud vill göra i sin frälsningsplan; på detta sätt framträder Guds allsmäktiga kärlek och vishet; skapelsen är det första steget i den enda Gudens förbund med sitt folk; den är början på frälsningens historia som når sin höjdpunkt i Kristus; den är ett första svar på de grundläggande frågor som människorna ställer om sitt ursprung och sitt mål.

(KKK 279-289, 315)

 

52.  Vem har skapat världen?

Fadern, Sonen och den Helige Ande är världens enda och odelbara princip, även om världens skapelse på ett särskilt sätt anses tillkomma Gud, Fadern.

(KKK 290-292,316)

 

53.  Varför har världen skapats?

Världen har skapats till Guds ära. Han har velat uppenbara och dela med sig av sin godhet, sanning och skönhet. Det yttersta målet för skapelsen är att Gud, i Kristus, skall vara allt i alla (jfr 1 Kor 15:28), till sitt eget förhärligande och för vår salighet.  

(KKK 293-294, 319)

 

“Guds härlighet är den levande människan, och människans liv är skådandet av Gud” (S:t Ireneus).

 

54.  Hur har Gud skapat världsalltet?

Gud har skapat världen i frihet med vishet och kärlek. Världen är inte ett resultat av en nödvändighet, den har heller inte kommit till av ett blint öde eller av en slump. Gud har “av intet” (ex nihilo, 2 Mack 7:28) skapat en ordnad och god värld, som han är oändligt överlägsen. Gud upprätthåller sin skapelses existens och bistår den, han ger den förmåga att handla och leder den fram till sin fulländning, genom sin Son och den Helige Ande.

(KKK 295-301, 317-320)

 

55.  Vad innebär Guds försyn?

Guds försyn innebär de rådslut varigenom Gud leder sina skapade varelser fram till den fullkomlighet som han har kallat dem till. Gud är den suveräne upphovsmannen till sin plan. Men för att förverkliga den använder han sig också av sina skapade varelser som sina medarbetare. Samtidigt ger han dessa värdigheten att handla själva, att vara orsaker till andra varelser, ting och händelser.

(KKK 302-306, 321)

 

56.   Hur samverkar människan med Guds försyn?

Åt människan ger Gud gåvan och kravet - i respekt för hennes frihet - att samarbeta med honom genom sina handlingar, sina böner men också med sina lidanden, i det att han i henne framkallar vilja och gärning att förverkliga hans syfte (jfr Fil 2:13).

(KKK 307-308, 323)

 

57.   Om Gud är allsmäktig, hur kan då det onda finnas?

På denna fråga som är lika smärtsam som hemlighetsfull kan bara den kristna tron i sin helhet ge ett svar. Gud är inte på något sätt, vare sig direkt eller indirekt, orsak till det onda. Han lyser upp det ondas mysterium i sin Son, Jesus Kristus, som har dött och uppstått för att besegra det stora moraliskt onda, som är synden i människorna och som är roten till allt annat ont.     

(KKK 309-310, 324, 400)

 

58.   Varför tillåter Gud det onda? 

Tron lär oss att Gud aldrig skulle tillåta det onda om inte det goda skulle vinnas ur det onda. Gud har redan på ett underbart sätt förverkligat detta vid Kristi död och uppståndelse. Just genom det allra största onda, moraliskt sett, mordet på hans Son, har han låtit det allra högsta goda träda fram, Kristi förhärligande och vår återlösning.

(KKK 311-314,324)

 

Himlen och jorden

59.   Vad har Gud skapat?

Den heliga Skrift säger: “I begynnelsen skapade Gud himmel och jord” (1 Mos 1:1). Kyrkan förkunnar i sin trosbekännelse att Gud är alltings skapare, av allt vad synligt och osynligt är: av alla andliga och materiella varelser, dvs av änglarna och den synliga världen, särskilt människan.

(KKK 325-327)

 

60.   Vad är änglarna?

Änglarna är rent andliga varelser, de har ingen kropp, de är osynliga och odödliga, de är personliga varelser utrustade med förnuft och vilja. De skådar oupphörligt Gud ansikte mot ansikte, de förhärligar honom, de tjänar honom och är hans sändebud för att uppfylla frälsningsuppdraget för alla människor.

(KKK 328-333, 350-351)

 

61.   På vilket sätt är änglarna närvarande i kyrkans liv?

Kyrkan förenar sig med änglarna för att tillbe Gud, hon ber om deras bistånd, och några av dem kommer hon ihåg i sin liturgi.

(KKK 334-336, 332)

 

Varje troende har vid sin sida en ängel som beskyddare och herde, för att leda honom till livet” (S:t Basilios den Store).          

 

62.   Vad lär Bibeln om skapelsen av den synliga världen?

Med berättelsen om skapelsens “sex dagar” låter Skriften oss få kunskap om det skapades värde och att det har som mål att lovprisa Gud och tjäna människan. Allt skapat har Gud som upphov till sin existens, från honom tar det emot sin egen godhet och fullkomning, sina egna lagar och sin egen ställning i världsalltet.

(KKK 337-344)

 

63.    Vilken är människans plats i skapelsen?

Människan är den synliga skapelsens höjdpunkt, eftersom hon är skapad till Guds avbild och likhet.

(KKK 343-344, 353)

 

64.    Vilken sorts förbindelse finns det mellan de skapade tingen?

Mellan de skapade varelserna finns det ett ömsesidigt beroende och en hierarki, som är avsedd av Gud. Samtidigt föreligger det enhet och solidaritet mellan de skapade varelserna, eftersom alla har samma Skapare, är älskade av honom och är inriktade på hans förhärligande. Att respektera de lagar som finns inskrivna i skapelsen och de sammanhang som härrör ur tingens natur är alltså en utgångspunkt för visheten och en grundval för moralen.

(KKK 342, 354)

 

65. Vilket förhållande råder mellan skapelsens och frälsningens verk?

Skapelsens verk når sin höjdpunkt i frälsningens ännu större verk. Ja, skapelsen är en början till den nya skapelsen, i vilken den kommer att finna sin fulla mening och sin fulländning.

(KKK 345-349)

 

Människan

66.   I vilken mening är människan skapad till “Guds avbild”?

Människan är skapad till Guds avbild i den meningen att hon har förmågan att få kunskap om och i frihet att älska sin egen Skapare. Hon är den enda skapade varelse på denna jord som Gud har velat i sig själv och som han har kallat att i insikt och kärlek få del av hans gudomliga liv. Eftersom hon är skapad till Guds avbild har hon värdighet som person: hon är inte något, utan någon, hon kan ge kunskap om sig själv, ge sig själv i frihet och träda  i gemenskap med Gud och med andra personer.

(KKK 355-358)

 

67.   För vilket ändamål har Gud skapat människan?

Gud har skapat allt för människan, men människan är skapad för att lära känna, tjäna och älska Gud, för att i denna värld frambära åt honom hela skapelsen som tacksägelse och upphöjas till livet med Gud i himlen. Endast i det människoblivna Ordets mysterium finner människans mysterium sitt sanna ljus, ty människan var förutbestämd att frambringa avbilden av Guds Son som blivit människa. Denne är den fullkomliga “avbilden av den osynlige Guden” (Kol 1:15).             

(KKK 358-359, 381)

 

68.    Varför utgör människorna en enhet?

Alla människor utgör ett enda  människosläkte genom det gemensamma ursprung de har från Gud. Gud har dessutom “av enda människa skapat alla folk” (Apg 17:26). Alla har därför en enda frälsare och är kallade att få del av Guds eviga salighet.

(KKK 360-361)

 

69. Hur bildar själen och kroppen en enhet i människan?

Den mänskliga personen är en varelse som på en gång är kroppslig och andlig.  I människan utgör anden och materian en enda natur. Denna natur är så djup att kroppen, som är materiell, genom den andliga princip som själen är, blir en mänsklig och levande kropp och får del av den värdighet som består i att vara Guds avbild.

(KKK 362-365, 382)

 

70. Vem ger människan en själ?   

Den andliga själen kommer inte från föräldrarna, utan skapas direkt av Gud och är odödlig. Då den skiljer sig från kroppen i dödsögonblicket går den inte under; den kommer åter att förena sig med kroppen vid den slutliga uppståndelsen.

(KKK 362-365, 366-368, 382)

 

71. Vilken relation har Gud upprättat mellan man och kvinna?

Man och kvinna är skapade av Gud med samma värdighet som mänskliga personer och samtidigt i ömsesidig kompletering, genom att förverkliga manligt  och kvinnligt. Gud har avsett den ene för den andra, genom att låta dem bilda en gemenskap. Tillsammans är de också kallade att ge det mänskliga livet vidare genom att i äktenskapet bli ett kött med varandra ( jfr 1 Mos 2:24) och råda över jorden som Guds “förvaltare”.

(KKK 369-373, 383)

 

72. Vilket var enligt Guds plan människans ursprungliga tillstånd? 

Genom att skapa man och kvinna hade Gud gjort dem delaktiga av sitt eget gudomliga liv, i helighet och rättfärdighet. Enligt Guds plan skulle människan varken ha behövt lida eller dö. Dessutom rådde fullkomlig harmoni i människan själv, mellan skapad varelse och Skapare, mellan man och kvinna, liksom mellan det första människoparet och hela skapelsen.

(KKK 374-379, 384)

 

Fallet

73. Hur uppfattar man syndens verklighet?

Synden finns närvarande i människans historia. Denna verklighet blir helt uppenbar först i ljuset av Guds uppenbarelse och framför allt i det ljus som kommer från Kristus, allas frälsare, som har låtit nåden flöda över just där synden var som störst.

(KKK 385-389)

 

74. Vad menas med änglarnas fall? 

Med detta uttryck antyds det att Satan och de andra demoner som Skriften och kyrkans tradition talar om, från änglar, skapade som goda av Gud, förvandlades till onda andar därför att de i ett fritt och oåterkalleligt val sade nej till Gud och hans rike och därmed blev upphov till helvetet. De försöker att få med människan i sitt uppror mot Gud; men Gud proklamerar i Kristus sin säkra seger över den Onde.

(KKK 391-395, 414)

 

75. I vad består människans första synd?

Människan frestades av djävulen och lät i sitt hjärta förtroendet kvävas för sin Skapare. Genom att vara olydig mot honom ville hon vara “som Gud” utan Gud och inte som Gud ville (jfr 1 Mos 3:5). Så har Adam och Eva omedelbart för sig själva och för alla sina efterkommande förlorat helighetens och rättfärdighetens ursprungliga nåd.   

(KKK 396-403, 415-417)

 

76. Vad är arvsynd? 

Arvsynden i vilken alla människor föds, är det tillstånd som präglas av att vara berövad den ursprungliga heligheten och rättfärdigheten. Det är fråga om synd som vi “ådragit oss” men inte “begått”; det är ett tillstånd som man föds till och inte en personlig handling. På grund av alla människors enhetliga ursprung ges den vidare åt alla Adams efterkommande genom den mänskliga naturen, “inte genom imitation utan genom fortplantning”. Denna överföring förblir ett mysterium som vi inte helt förstår.

(KKK 404, 419)

 

77.   Vilka andra följder framkallas av arvsynden?

Till följd av arvsynden skadas människonaturen i sina naturliga krafter, även om den inte är helt och hållet fördärvad. Den är underkastad okunnighet, lidande, dödens makt och är benägen till synd. Denna benägenhet kallas “begärelse”.

(KKK 405-409, 418)

 

78.    Vad gjorde Gud efter den första synden?     

Efter det första fallet översvämmades världen av synden, men Gud överlämnade inte människan i dödens våld utan förutsade tvärtom på ett hemlighetsfullt sätt - i “protoevangeliet” (1 Mos 3:15) - att det onda skulle besegras och människan lyftas upp från sitt fall. Det är den första förkunnelsen om Messias, Återlösaren. Därför skall fallet komma att rent av kallas den lyckliga skulden, “som som blev inlöst av en sådan Återlösare” (påskvakans liturgi).   

(KKK 410-412, 420)

ANDRA KAPITLET
JAG TROR PÅ JESUS KRISTUS GUDS ENFÖDDE SON

79.    Vilket är det glada budskapet för människan?

Detta glada budskap handlar om Jesus Kristus, “den levande Gudens Son” (Mt 16:16), den korsfäste och uppståndne. På kung Herodes och kejsar Augustus tid har Gud uppfyllt sina löften till Abraham och hans efterkommande genom att sända sin Son, “född av en kvinna och född att stå under lagen för att han skulle friköpa dem som står under lagen och vi få söners rätt” (Gal 4:4-5).

(KKK 422-424)

 

80.      Hur sprids detta glada budskap?

Från första början hade de första lärjungarna en brinnande längtan efter att förkunna Jesus Kristus, för att leda alla fram till tron på honom. Också i dag föds längtan efter att förkunna evangeliet och undervisa om det ur den kärleksfulla kunskapen om Kristus, dvs att i hans person avslöja hela Guds plan och få mänskligheten att träda i förbindelse med honom.

(KKK 425-429)

 

“OCH PÅ JESUS KRISTUS HANS ENFÖDDE SON, VÅR HERRE”

81. Vad betyder namnet “Jesus”? 

Namnet “Jesus” som nämndes av ängeln vid bebådelsen betyder “Gud frälser”. Det uttrycker Jesu identitet och hans sändning, “ty han skall frälsa sitt folk från deras synder” (Mt 1:21). Petrus framhåller att “ingenstans under himlen finns något annat namn som kan rädda oss” (Apg 4:12).

(KKK 430-435, 452)

 

82. Varför kallas Jesus “Kristus”?

“Christos” på grekiska, “Messias (Maschiah)” på hebreiska betyder “den Smorde”. Jesus är Kristus därför att han har helgats av Gud, smord av den Helige Ande för sin frälsande sändning. Han är den Messias som Israel väntade på, sänd av Fadern i världen. Jesus har tagit emot Messias-titeln, men han har närmare bestämt dess innebörd: Han “har stigit ner från himlen “ (Joh 3:13), han blev korsfäst och sedan uppstod han; han är Guds lidande tjänare,  som “ger sitt liv till lösen för många” (Mt 20:28). Ur namnet Kristus har benämningen kristna kommit till oss.

(KKK 436-440, 453)

 

83.      I vilken mening är Jesus “Guds enfödde Son”?

Jesus är Guds enfödde Son i unik och fullkomlig mening. Vid Jesu dop och hans förklaring kallar Faderns röst Jesus sin “älskade Son”. Då Jesus framställer sig själv som Sonen som “känner Fadern” (Mt 11:27) framhåller han sin enastående och eviga relation till Gud, sin Fader. Han är Guds enfödde Son (jfr 1 Joh 2:23), den andra personen i Treenigheten. Han står i centrum för apostlarnas förkunnelse: apostlarna har sett “hans härlighet, en härlighet som den ende Sonen får av sin Fader” (Joh 1:14).

(KKK 441-445, 454)

 

84.      Vad betyder titeln “Herre”?

I Bibeln betecknar denna titel vanligtvis Gud, Härskaren. Jesus använder den på sig själv och uppenbarar sitt gudomliga herravälde genom sin makt över naturen, demonerna, synden och döden, framför allt i sin uppståndelse. De första kristna trosbekännelserna förkunnar att makten, äran och härligheten som tillhör Gud, Fadern, också tillkommer Jesus. Gud “har gett honom det namn som står över alla andra namn” (Fil 2:11). Han är världens och historiens Herre, den ende som människan helt och hållet kan anförtro sin egen personliga frihet.

(KKK 446-451,455)

 

“JESUS KRISTUS BLEV AVLAD AV DEN HELIGE ANDE
OCH FÖDDES AV JUNGFRU MARIA”

85.      Varför blev Guds Son människa?

Guds Son antog en mänsklig kropp  i jungfru Marias sköte genom den Helige Ande, för oss människor och för vår frälsnings skull, eller - med andra ord - för att försona oss syndare med Gud; för att låta oss få kunskap om hans oändliga kärlek; för att vara vår förebild i helighet; för att “göra oss delaktiga av gudomlig natur” (2 Pet 1:4).

(KKK 456-460)

 

86. Vad betyder begreppet “inkarnation”?

Kyrkan kallar det mysterium som utgörs av den förundransvärda föreningen mellan den gudomliga och mänskliga naturen i det gudomliga Ordets enda person för “inkarnationen”. För att förverkliga vår frälsning blev Guds Son “kött” (jfr Joh 1:14) och blev därigenom verkligen människa. Tron på inkarnationen är det som präglar den kristna tron och skiljer ut den från andra trosuppfattningar.

(KKK 461-463, 483)

 

87. Hur är Jesus Kristus sann Gud och sann människa?

Jesus är på ett oskiljaktigt sätt sann Gud och sann människa, i hans gudomliga persons enhet. Han, Guds Son, “född och icke skapad, av samma väsen som Fadern” blev människa, vår broder, utan att därför upphöra att vara Gud, vår Herre.

(KKK 464-467, 469)

 

88.      Vad lär konciliet i Kalcedon (år 451) om detta?

Konciliet i Kalcedon lär och bekänner “en och samme Son, vår Herre Jesus Kristus, fullkomlig i sin gudom och fullkomlig i sin mänsklighet, som består av en förnuftig själ och en kropp. Till sin gudom är han av ett och samma väsen som Fadern, och till sin mänsklighet är han av ett och samma väsen som vi, ‘lik oss i allt utom i synd’ (Heb 4:15). Han föddes av Fadern före all tid när det gäller hans gudom, och i dessa yttersta dagar föddes han när det gäller hans mänsklighet av jungfru Maria, Guds Moder.”

(KKK 467)

 

89.      Hur uttrycker kyrkan inkarnationens mysterium?

Hon uttrycker det genom att framhålla att Jesus Kristus är sann Gud och sann människa, med två naturer, den mänskliga och den gudomliga. Och när det gäller Jesu mänsklighet skall allt - under, lidande, död - tillskrivas hans gudomliga person som handlar genom den mänskliga natur den har antagit.

(KKK 464-469, 479-481)

 

“O enfödde Son och Guds Ord, du som är odödlig, du har värdigats anta mänskligt kött i den heliga Gudsmodern och ständiga Jungfrun Marias sköte för vår frälsnings skull (...). Du som är En i den heliga Treenigheten, förhärligad med Fadern och den Helige Ande, fräls oss!” (Ur den bysantinska Chrysostomos-liturgin)

 

90. Hade Guds Son, som blev människa, en själ med mänsklig kunskap?

Guds Son har antagit en mänsklig kropp besjälad av en förnuftig mänsklig själ. Med sin mänskliga intelligens har Jesus lärt sig mycket av erfarenhet. Men också som människa hade Guds Son intim och omedelbar kunskap om Gud, sin Fader. Han trängde också in i människornas hemliga tankar och hade full insikt i de eviga planer som han kom för att uppenbara. 

(KKK 470-474, 482)

 

91. Hur kom de två viljorna i det människoblivna Ordet överens?

Jesus har en gudomlig och en mänsklig vilja. I sitt jordiska liv har Guds Son velat det han på gudomligt sätt beslutat med Fadern och Sonen för vår frälsning. Kristi mänskliga vilja åtlyder utan motsägelse eller motsträvighet den gudomliga viljan eller är snarare underordnad denna.

(KKK 475, 482)

 

92. Hade Kristus en verklig mänsklig kropp?

Jesus har antagit en verklig mänsklig kropp genom vilken den osynlige Guden gjorde sig synlig. Därför kan Kristus framställas och vördas i heliga bilder.   

(KKK 476-477)

 

93. Vad betyder Jesu Hjärta?

Jesus har känt och älskat oss med ett mänskligt hjärta. Hans hjärta, genomborrat för vår frälsnings skull, är symbol på denna oändliga kärlek, med vilken han älskar Fadern och varje människa.

(KKK 478)

 

94. “Avlad av den Helige Ande” - vad menas med detta uttryck?

Därmed menas att jungfru Maria har tagit emot Guds evige Son i sitt sköte genom den Helige Ande och utan medverkan av någon man: “Den Helige Ande skall komma över dig” (Lk 1:35) sade ängeln till henne vid bebådelsen.

(KKK 484-486)

 

95. “...född av jungfrun Maria”: varför är Maria verkligen Guds Moder?

Maria är verkligen Guds Moder därför att hon är Jesu moder (Joh 2:1; 19:25). Ja, den som avlades av den Helige Ande och i sanning blev hennes son, är Faderns evige Son. Han är Gud själv.

(KKK 495, 509)

 

96. Vad betyder den “obefläckade avlelsen”?

Gud har utan förskyllan utvalt Maria från all evighet för at hon skulle bli hans Sons moder; för att utföra ett sådant uppdrag blev hon obefläckat avlad. Det betyder att hon genom Guds nåd och genom att Gud i förväg tillräknade henne Jesu Kristi förtjänster blev bevarad från arvsynden ända från sin avlelse, sin tillkomst i moderlivet.

(KKK 487-492, 508)

 

97. Vilken är Marias medverkan i Guds frälsningsplan?

Genom Guds nåd har Maria bevarats obefläckad från all personlig synd under hela sin existens. Hon är den som är “högt benådad”, full av nåd (Lk 1:28), hon är den “fullkomligt heliga”. När ängeln förkunnar för henne att hon skall låta den “Högstes Son” (Lk 1:32) se ljuset, ger hon i frihet sitt samtycke i “trons lydnad” (Rom 1:5). Maria ger sig helt och hållet åt sin son Jesus, åt hans person och hans verk, hon omfattar och tar med hela sin mänskliga själ emot den gudomliga frälsningsviljan.

(KKK 493-494, 508-511)

 

98. Vad betyder Jesu avlelse av en jungfru (jungfrufödelsen)?

Den betyder att Jesus kom till i jungfruns sköte enbart genom den Helige Andes makt, utan ingripande av en människa. Han är till sin  gudomliga natur den himmelske Faderns Son och till sin mänskliga natur Marias son, men helt och hållet Guds Son i två naturer, eftersom det i honom finns en enda person, den gudomliga.

(KKK 496-498, 303)

 

99. I vilken mening är Maria “alltid jungfru”? 

I den meningen att hon “förblev jungfru när hennes son kom till i hennes moderliv, hon var jungfru vid födelsen, hon var havande jungfru, jungfrumoder, alltid jungfru” (S:t Augustinus). När evangelierna därför talar om “Jesu bröder och systrar” rör det sig om Jesu närmaste släktingar. På detta sätt uttrycker man sig i Bibeln.

(KKK 499-507, 510-511)

 

100.    På vad sätt är Marias moderskap universellt? 

Maria har en enda son, Jesus, men i honom utsträcks hennes andliga moderskap till alla människor, som han har kommit för att frälsa. Uthållig i sin lydnad vid den nye Adams, Jesu Kristi, sida är Jungfrun den nya Eva, allt levandes sanna moder, som med en moders kärlek medverkar vid deras födelse och deras fostran i nådens ordning. Som jungfru och moder är Maria en bild av kyrkan, hon förverkligar den på det mest fullkomliga sätt.

(KKK 501-507, 511)

 

101.    I vilken mening är hela Kristi liv mysterium?

Hela Kristi liv är en uppenbarelse-händelse. Det som är synligt i Kristi liv leder fram till hans osynliga mysterium, framför allt till det mysterium som utgörs av  att han är Guds Son: “Den som ser mig, ser Fadern” (Joh 14:19). Dessutom är hela Kristi liv - även om frälsningen fullbordas på korset och i uppståndelsen - frälsningsmysterium, eftersom allt vad Jesus har gjort, sagt och lidit hade som mål att frälsa den fallna människan och återföra henne till hennes kallelse att vara Guds son eller dotter.

(KKK 512-521, 561-562)

 

102.    Vilka var förberedelserna för Jesu mysterier?

Framför allt var det fråga om ett långvarigt hopp och en förväntan som sträckte sig genom många århundraden; vi återupplever detta under adventstidens liturgi. Förutom det dunkla hopp som Gud låtit tränga in i hedningarnas hjärtan förberedde han sin Sons ankomst genom det gamla förbundet, fram till Johannes Döparen, som är den siste och störste av profeterna.

(KKK 522-524)

 

103.    Vad lär evangeliet om Jesu födelses och barndoms mysterier? 

Vid Jesu födelse, julen,  framträder himlens härlighet i ett litet barns svaghet; Jesu omskärelse är tecken på hans tillhörighet till det judiska folket och en föraning om vårt dop; Epifania innebär att Messiaskungen i Israel träder fram och uppenbarar sig för alla folk; i hans framträdande i templet, i Symeon och Hanna, är det hela Israels förväntan som kommer sin Frälsare till mötes; flykten till Egypten och mordet på de oskyldiga barnen förkunnar att hela Jesu Kristi liv skall stå under förföljelsens tecken; hans återkomst från Egypten påminner om Israels uttåg därifrån och framställer Jesus som den nye Mose; det är han som är den sanne och definitive befriaren.

(KKK 525-530, 563-564)

 

104. Vad lär oss Jesu fördolda liv i Nasaret?

Under Jesu fördolda liv förblir han i ett vanligt människolivs tystnad. Han låter oss på detta sätt vara i gemenskap med honom i den helighet som utformas i ett vanligt dagligt liv genomvävt av bön, enkelhet, arbete och kärlek i familjen. Hans underordning under Maria och Josef, sin fosterfar, är en bild av hans lydnad som Son till sin himmelske Fader. Maria och Josef tar emot Jesu mysterium med sin tro utan att alltid förstå det.  

(KKK 533-534, 564)

 

105.    Varför tar Jesus emot dopet till syndernas förlåtelse och omvändelse (jfr Lk 3)?   

Han gör det för att påbörja sitt offentliga liv och ge en föraning om det “dop” som kommer att äga rum i hans död: han accepterar på detta sätt, fast han är utan synd, att räknas bland syndarna, han, “Guds lamm, som tar bort världens synd” (Joh 1:29). Fadern förkunnar att han är hans “älskade Son” (Mt 3:17), och den Helige Ande sänker sig ned över honom. Jesu dop är förebilden för vårt eget dop.

(KKK 535-537, 565)

 

106. Vad uppenbarar Jesu frestelser i öknen?

Jesu frestelser i öknen upprepar Adams frestelse i paradiset och Israels frestelser i öknen. Satan frestar Jesus när det gäller lydnaden för det uppdrag han fått sig ålagt av Fadern. Kristus, den nye Adam, står emot frestelserna och förkunnar med sin seger också sin seger i lidandet, som är det högsta uttrycket för den lydnad han som Son erbjuder sin Fader. Kyrkan förenar sig med detta mysterium särskilt under den kyrkoårstid vi kallar för Fastan.

(KKK538-540,566)

 

107. Vem inbjuds att få del av Guds rike, förkunnat och förverkligat av Jesus?

Jesus inbjuder alla människor att träda in i Guds rike. Också den värste syndare kallas att omvända sig och ta emot Faderns oändliga barmhärtighet. Riket träder fram redan här på jorden för dem som tar emot det med ett ödmjukt hjärta. Det är för dem som dess hemligheter uppenbaras.

(KKK 541-546, 567).

 

108.        Varför uppenbarar Jesus Guds rike med tecken och under?

Jesus ledsagar sitt ord med tecken och under för att Guds rike är närvarande i honom, Messias. Även om han botar några personer har han inte kommit för att avskaffa allt som plågar oss här nere på jorden utan framför allt för att befria oss från slaveriet under synden. Utdrivningen av de onda andarna förkunnar att hans kors skall hemföra segern över “denna världens furste”(Joh 12:31)

(KKK 547-550, 567)

 

109.    Vilken auktoritet ger Jesus åt sina apostlar i Gudsriket?

Jesus utväljer de Tolv, framtida vittnen om hans uppståndelse, och han gör dem delaktiga av sin sändning och sin auktoritet för att undervisa, förlåta synder, bygga upp och styra kyrkan. I detta kollegium tar Petrus emot “himmelrikets nycklar” (Mt 16:19) och intar den främsta platsen, med uppdraget att bevara tron i dess integritet och att styrka sina bröder.

(KKK 551-553, 567)

 

110.    Vilken betydelse har Kristi förklaring?

Vid förklaringen uppenbarar sig främst Treenigheten: “Fadern i rösten, Sonen i människan, Anden i det lysande molnet” (S:t Thomas av Aquino). Jesus betonar i samtalet med Mose och Elia sitt”uttåg ur världen” (Lk 9:31) och visar att han når sin härlighet genom att stiga upp på korset; han ger en försmak av sin uppståndelse och sin ärorika återkomst, som ”skall förvandla den kropp vi har i vår ringhet så att den blir lik den kropp han har i sin härlighet” (Fil 3:21).

(KKK 554-556, 568)

“Du har förvandlat dig på berget, och dina lärjungar fick i den mån de förmådde det skåda din härlighet, Kristus vår Gud, för att de när de hade sett dig som korsfäst skulle förstå att ditt lidande var frivilligt och att du sannerligen är Faderns utstrålning” (Bysantinsk liturgi). 

 

111.    Hur gick det messianska intåget i Jerusalem till?

Vid den bestämda tiden beslöt Jesus att gå till Jerusalem för att gå in i sitt lidande, dö och uppstå. Såsom Messiaskung visar han sitt rikes ankomst och tågar in i sin stad på ryggen av ett åsnesto. Han tas emot av de små, vilkas hyllningsrop upprepas i mässans Sanctus: Välsignad är han som kommer i Herrens namn! Hosianna (fräls oss)” (Mt 21:9). Kyrkans liturgi börjar Stilla veckan med att fira detta intåg i Jerusalem.

(KKK 557-560, 569-570)

 

“JESUS KRISTUS LED UNDER PONTIUS PILATUS,
HAN KORSFÄSTES, DOG OCH BLEV BEGRAVEN”

112. Vilken betydelse har Jesu Kristi påskmysterium?

Kristi påskmysterium, som omfattar hans lidande, död och uppståndelse och förhärligande, är den kristna trons centrum därför att Guds frälsningsvilja en gång för alla har gått i uppfyllelse genom hans Sons, Jesu Kristi, död som ger oss frälsning.

(KKK 571-573)

 

113. Vilka anklagelser ledde till domen över Jesus?

Några ledare i Israel anklagade Jesus för att handla mot lagen, mot templet i Jerusalem och framför allt mot tron på den enda Guden, eftersom han ju förkunnade att han var Guds Son. De överlämnade honom därför till Pilatus för att denne skulle döma honom till döden.

(KKK 574-576)

 

114. Hur förhöll sig Jesus i förhållande till Israels lag?

Jesus avskaffade inte lagen som Gud gav åt Mose på Sinai berg, utan förde den till dess fulländning och gav den dess definitiva tolkning. Han är den gudomlige lagstiftaren som helt och hållet uppfyller denna lag. Dessutom frambär han, den trogne tjänaren, med sin försoningsdöd det enda offer som kan sona alla “överträdelser som begåtts av människorna under det förra förbundet” (Hebr 9:15).

(KKK 577-582, 592)

 

115.    Hur förhöll sig Jesus till Jerusalems tempel?

Jesus anklagades för att vara fientligt inställd till templet. I stället vördade han det som sin “Faders hus” (Joh 2:16), och höll där en betydande del av sin undervisning. Men han förutsade också dess förstörelse, i förhållande till sin egen död, och framställde sig själv som Guds slutliga boning bland människorna.

(KKK 583-586, 593)

 

116. Har Jesus förnekat Israels tro på Gud, den ende, Frälsaren?

Jesus har aldrig förnekat tron på en enda Gud: Inte heller då han fullgjorde den mest gudomliga av alla gärningar, som fullbordade alla messianska löften och uppenbarade honom som jämställd med Gud: när han förlät människor deras synder. Jesu  krav på människor att  tro på honom och omvända sig leder fram till Stora rådets tragiska brist på förståelse; det ansåg honom skyldig till döden eftersom han enligt deras uppfattning var en hädare.

(KKK 587-591, 594)

 

117.    Vem bär ansvaret för Jesu död?

Jesu lidande och död kan inte utan vidare tillräknas vare sig alla de judar som levde på hans tid eller andra judar som levde efteråt och i andra trakter. Varje enskild syndare, alltså varje människa, är i själva verket orsak till och medel för Frälsarens lidande, och värre skyldiga är de - framför allt om de är kristna - som många gånger återfaller i synd eller söker njutning i laster.

(KKK 595-598)

 

118.    Varför är Kristi lidande en del av Guds plan?

För att  försona människorna med sig, som var hemfallna åt döden, tog Gud det kärleksfulla initiativet att sända sin Son för att denne skulle gå i döden för syndarna. Jesu död, förutsagd i Gamla testamentet, framför allt som den lidande Tjänarens offer, skedde “i enlighet med Skrifterna”.

(KKK 599-605, 619)

 

119.    Hur frambar Jesus sig själv som offergåva åt Fadern? 

Hela Kristi liv är en frivillig offergåva åt Fadern för att fullborda dennes frälsningsplan. Han ger “sitt liv till lösen för många” (Mk 10:45), och på detta sätt försonar han hela mänskligheten med Gud. Hans lidande och död visar hur hans mänskliga natur blir ett fritt och fullkomligt verktyg för den gudomliga kärlek som vill alla människors frälsning.

(KKK 606-609, 619)   

 

120.    Hur uttrycks vid den sista måltiden Jesu frambärande av sig själv som offergåva?

Vid den sista måltiden med apostlarna kvällen före sitt lidande föregriper, dvs betecknar och förverkligar Jesus i förväg frambärandet av sig själv: “Detta är min kropp som blir offrad för er”, “detta är mitt blod, som blir utgjutet för er” (Lk 22: 19-20). Samtidigt instiftar han eukaristin som “minne” (1 Kor 11:25), åminnelsehandling, av sitt offer och gör sina apostlar till det nya förbundets präster.

(KKK 610-611, 621)

 

121.    Vad händer vid dödsångesten i Getsemane-trädgården? 

Trots den förfäran som döden framkallar i hans mänskliga fullkomligt rena och heliga natur som är “livets upphov” (Apg 3:15), förenar sig Guds Sons mänskliga vilja med Faderns vilja: för att frälsa oss går Jesus med på att bära våra synder i sin kropp “och var lydig ända till döden” (Fil 2:8).

(KKK 612)

 

122.    Vilka är verkningarna av Jesu offer på korset?

Jesus har frivilligt burit fram sitt liv som ett soningsoffer, vilket innebär att han har försonat våra synder genom sin fullkomliga kärleks lydnad ända till döden. Denna Guds Sons kärlek “ända till slutet” (Joh 13:1) försonar Fadern med hela mänskligheten. Kristi påskoffer återlöser alltså människorna på ett enastående, fullkomligt och slutgiltigt sätt och öppnar vägen till gemenskap med Gud.

(KKK 613-617, 622-623)

 

123.    Varför kallar Jesus sina lärjungar till att bära sitt kors?

När Jesus kallar sina lärjungar att “ta sitt kors och följa” honom (Mt 16:24) vill han förena just dem som främst gagnas av hans offer med detta.

(KKK 618)

 

124.    I vilket tillstånd befann sig Jesu kropp i graven?

Kristus har erfarit en verklig död och en verklig begravning. Men gudomlig kraft bevarade hans kropp från förgängelse.

(KKK 624-630)

 

“JESUS KRISTUS STEG NED I DÖDSRIKET,
UPPSTOD PÅ TREDJE DAGEN FRÅN DE DÖDA”

125.    Vad menas med “dödsriket” till vilket Jesus steg ned?

“Dödsriket” - som inte är detsamma som de fördömdas “helvete” - är det tillstånd som alla de döda - rättfärdiga eller onda - som dött före Kristus befann sig i. Med den själ som är förenad  med hans gudomliga person kom Jesus till de rättfärdiga i dödsriket som sedan århundraden där väntade på sin frälsare för att nå fram till skådandet av Gud. Efter det att han med sin död hade besegrat döden och “dödens herre, djävulen” (Heb 2:14) befriade han de rättfärdiga som väntade på sin frälsare och öppnade himlens portar för dem.    

(KKK 632-637)

 

126.    Vilken ställning intar Kristi uppståndelse i vår tro?

Jesu uppståndelse är höjdpunkten av vår tro på Kristus och utgör tillsammans med korset en väsentlig del av påskmysteriet.

(KKK 631, 638)

 

127.    Vilka “tecken” vittnar om Jesu uppståndelse?

Förutom det väsentliga tecken som utgörs av den tomma graven vittnar kvinnorna om Jesu uppståndelse; de var de första att möta Jesus, och de berättade för lärjungarna om vad som inträffat. Jesus visade sig sedan “för Kefas (Petrus), och sedan för de tolv. Därefter visade han sig för mer än femhundra bröder vid ett och samma tillfälle” (1 Kor 15-5-6) och även för andra. Apostlarna har inte kunnat hitta på uppståndelsen, eftersom den föreföll dem orimlig: ja, Jesus förebrådde dem också  deras otro.

(KKK 630-644, 656-657)

 

128.    Varför är uppståndelsen samtidigt en händelse som överskrider tidens och rummets gränser?

Även om uppståndelsen är en historisk händelse, som kan fastställas och har omvittnats genom tecken och vittnesbörd, så överstiger och överträffar den historien som ett trons mysterium eftersom den innebär att Kristi mänskliga natur går in i Guds härlighet. Därför visade sig Kristus inte för världen, utan för sina lärjungar, och gjorde dem till sina vittnen inför folket.

(KKK 647, 656-657)

 

129.    I vilket tillstånd befinner sig Jesu uppståndna kropp?

Kristi uppståndelse är inte en återkomst till det jordiska livet. Hans uppståndna kropp är den som korsfästes och bär tecknen på sitt lidande, men den deltar nu i det gudomliga livet med de egenskaper som en uppstånden och förhärligad kropp har. Därför är den uppståndne Jesus suveränt fri att visa sig för sina apostlar hur och var han vill och i vilka former han önskar.

(KKK 645-646)

 

130.    Hur är uppståndelsen ett verk av den heliga Treenigheten?

Kristi uppståndelse är ett Guds verk som överskrider den förnimbara världens gränser. De tre personerna verkar tillsammans det som utmärker dem: Fadern visar sin makt; Sonen “tar tillbaka” det liv som han frivilligt har burit fram som ett offer (jfr Joh 10:17) genom att åter förena sin själ med sin kropp, som Anden gör levande och förhärligar.

(KKK 648-650)

 

131.    Vilken är uppståndelsens mening och betydelse för frälsningen?

Uppståndelsen är inkarnationens höjdpunkt. Den bekräftar Kristi gudom, liksom för övrigt allt vad han gjorde och lärde, och förverkligar alla Guds löften som har avlagts för att vara oss till gagn. Dessutom är den Uppståndne, segrare över synd och död, utgångspunkt och grund för vår rättfärdiggörelse och uppståndelse; från och med uppståndelsens ögonblick  får vi den nåd som består i att vi blivit antagna som Guds söner och döttrar. Denna nåd ger oss verkligen del av Guds ende Sons liv; och sedan kommer den, vid tidernas slut, att låta vår kropp uppstå.

(KKK 651-655, 658)  

 

“JESUS STEG UPP TILL HIMLEN
OCH SITTER PÅ GUD FADERS, DEN
ALLSMÄKTIGES, HÖGRA SIDA”

132.    Vad innebär Kristi himmelsfärd?

Kristus visade sig under fyrtio dagar för apostlarna på ett sätt som kännetecknar en vanlig mänsklig natur, något som dolde hans härlighet som uppstånden från de döda. Men därefter steg han upp till himlen och sitter på Faderns högra sida. Han är Herren som med sin mänskliga natur härskar i Guds Sons eviga härlighet och ber oupphörligt för oss hos Fadern. Han sänder oss sin Ande och ger oss hopp om att en gång få förenas med honom. Han har berett rum åt oss.

(KKK 659-667)

 

“DÄRIFRÅN SKALL HAN ÅTERKOMMA
FÖR ATT DÖMA LEVANDE OCH DÖDA”

133.    Hur härskar Herren Jesus nu?

Den förhärligade Kristus, Herre över kosmos och historien, huvud för sin kyrka, blir på ett hemlighetsfullt sätt kvar på jorden, där hans rike redan är närvarande som ett frö och en början i kyrkan. En dag skall han återkomma i härlighet, men vi känner inte till tidpunkten för hans ankomst. Därför lever vi i vaksamhet och ber: “Kom, Herre Jesus!” (Upp 22:20).

(KKK 668-674, 680)

 

134.    Hur kommer Herrens återkomst att bli verklighet?

Efter en sista omvälvning av denna värld som förgår, kommer Kristi ärorika ankomst att äga rum: den för med sig Guds slutgiltiga triumf, Herrens definitiva närvaro och den yttersta domen. Så kommer Guds rike att nå sin fulländning.

(KKK 675-677, 680)

 

135.    Hur skall Kristus döma levande och döda?

Kristus skall döma med den makt han förvärvat som världens Frälsare. Han har kommit för att rädda människorna. Alla hjärtans  hemligheter skall avslöjas, liksom varje enskild människas beteende mot Gud och sin nästa. Varje människa skall få liv i överflöd eller bli fördömd för evigt till följd av sina gärningar. Så skall “Kristi fullhet” (Ef 4:13) bli verklighet, och i denna skall “Gud bli allt, överallt” (jfr 1 Kor 15:28).

(KKK 678-679, 681-682)

 

TREDJE KAPITLET
JAG TROR PÅ DEN HELIGE ANDE

“JAG TROR PÅ DEN HELIGE ANDE”

136.    Vad menar kyrkan då hon bekänner: “Jag tror på den Helige Ande”?

Att tro på den Helige Ande är att bekänna den tredje personen i den heliga Treenigheten, den person som utgår av Fadern och Sonen och som “tillbeds och förhärligas med Fadern och Sonen”. Anden är “sänd in i vårt hjärta” (Gal 4:6) för att vi skall ta emot Guds barns nya liv.

(KKK 683-686)

 

137.    Varför kan man inte skilja Sonens sändning från Andens?

I den odelbara Treenigheten är Sonen och Anden särskilda personer, men oskiljaktiga. Från begynnelsen till tidens slut sänder Fadern också Anden, när han sänder sin Son. Det är Anden som förenar oss med Kristus i tron, för att vi som hans “adoptivbarn” skall kunna kalla Gud för “Fader” (Rom 8:15). Anden är osynlig, men vi känner igen honom när han uppenbarar Ordet för oss och när han verkar i kyrkan.

(KKK 687-690, 742-743)

 

138.    Vilka benämningar har den Helige Ande?

“Den Helige Ande” är den tredje personens egennamn i den heliga Treenigheten. Jesus kallar honom också Anden - Parakleten (Tröstare, Talesman) och sanningens Ande. Dessutom kallar Nya testamentet honom för Kristi Ande, Herrens Ande, Guds Ande, härlighetens Ande, löftets Ande.

(KKK 691-693)

 

139.    Vilka symboler finns för den Helige Ande?

Det finns talrika symboler för Anden: det levande vattnet, som flödar fram ur Kristi genomborrade hjärta och sköljer över de döpta; smörjelsen med olja, som är det sakramentala tecknet i konfirmationen; elden som förvandlar det den berör; molnskyn, dunkel eller lysande, i vilken den gudomliga härligheten visar sig; handpåläggningen, i vilken Anden förmedlas; duvan som stiger ned över Kristus och stannar kvar över honom vid hans dop.  

(KKK 694-701)

 

140.    Vad menas med att “Anden har talat genom profeterna”?

Med begreppet profeter avses sådana personer som inspirerats av den Helige Ande att tala i Guds namn. Anden leder profetiorna i Gamla testamentet fram till sin totala fulländning i Kristus, vars mysterium avslöjas i Nya testamentet.

(KKK 687-688, 702-706, 743)

 

141.    Vad låter den Helige Ande gå i uppfyllelse i Johannes Döparen?

Anden fyller Johannes Döparen, det gamla förbundets siste profet. Under Andens ledning och med hans beröring sänds Johannes “så att Herren får ett folk som är berett” (Lk 1:17) och för att förkunna Kristi, Guds Sons, ankomst: han över vilken han har sett Anden stiga ned och stanna kvar, “den som döper med Helig Ande” (Joh 1:33).

(KKK 717-720)

 

142.    Vilket är den Helige Andes verk i Maria?

Den Helige Ande fullbordar i Maria Gamla testamentets förberedelser och förväntan inför Kristi ankomst. På ett enastående sätt fyller han henne med nåd och gör hennes jungfrulighet fruktsam, för att låta Guds människoblivne Son kunna se dagens ljus. Han gör henne till moder till “hela Kristus”, dvs till Jesus som huvud och till kyrkan som är hans kropp. Maria är närvarande bland de tolv när Anden inleder de “yttersta tiderna” i och med att kyrkan träder fram.

(KKK 721-726, 744)

 

143.    Vilket förhållande råder mellan Anden och Kristus Jesus i hans jordiska sändning?

Guds Son är i sin mänsklighet från och med sitt människoblivande genom Andens smörjelse vigd till Messias. Han uppenbarar Anden i sin undervisning och uppfyller så löftet som gavs åt fäderna. Han förmedlar Anden åt sin kyrka i hennes födelsestund när han låter den komma över apostlarna efter sin uppståndelse.

(KKK 727-730, 745-746)

 

144.    Vad händer vid pingsthögtiden? 

Femtio dagar efter sin uppståndelse, vid pingst, utgjuter den förhärligade Jesus Kristus Anden  i överflöd och uppenbarar honom som gudomlig person så att den heliga Treenigheten blir fullständigt uppenbarad. Kristi och Andens sändning blir kyrkans sändning. Den är sänd att förkunna och sprida det mysterium, som utgörs av Guds treeniga gemenskap.

 

Vi har sett det sanna ljuset, vi har tagit emot den himmelske Anden, vi har funnit den sanna tron: låt oss tillbedja den odelbara Treenigheten, ty den har frälst oss” (Ur den bysantinska liturgin, troparion för pingstvespern). 

 

145.    Vad gör Anden i kyrkan?

Anden bygger upp, besjälar och helgar kyrkan: han som är kärlekens Ande återger de döpta den Gudslikhet som gått förlorad på grund av synden och låter dem leva i Kristus, ger dem del av den heliga Treenighetens eget liv. Han sänder dem för att vittna om Kristi sanning och  ger dem deras olika uppgifter för att alla skall bära “Andens frukter” (Gal 5:22).

(KKK 733-741, 747) 

 

146.    Hur verkar Kristus och hans Ande i de troendes hjärtan?

Genom sakramenten ger Kristus lemmarna i sin kropp del av sin Ande och Guds nåd som bär det nya livets frukter, i enlighet med Anden. Slutligen är Anden bönens läromästare.

(KKK 738-741)

 

“JAG TROR PÅ DEN HELIGA KATOLSKA KYRKAN”

Kyrkan i Guds plan

147. Vad betyder begreppet kyrka?

Med detta begrepp avses det folk som Gud kallar samman och förenar från jordens alla ändar för att bilda den församling av dem som genom tron och dopet blir Guds söner och döttrar, Kristi lemmar och den Helige Andes tempel.

(KKK 751-752, 777, 804)

 

148. Vilka andra benämningar och bilder finns för kyrkan i Bibeln?

I den heliga Skrift finner vi många bilder som förklarar och utvecklar aspekter på kyrkans mysterium. Gamla testamentet gynnar bilder som är förknippade med Guds folk; Nya testamentet sådana som har att göra med Kristus som huvud för detta folk, som är hans kropp och sådana som är hämtade ur herdens (fårahus, hjord, får) eller jordbrukarens liv (åker, olivträd, vingård) eller från vistelseorten (boning, klippa, tempel) eller familjelivet (brud, moder, familj).

(KKK 753-757)

 

149.    Vilket är kyrkans ursprung och vilken är dess fulländning?

Kyrkans ursprung och fulländning finner man i Guds eviga plan. Hon förbereddes i det gamla förbundet med utkorelsen av Israel, tecknet på alla länders framtida återförening. Hon grundades av Jesu ord och handlingar och förverkligades framför allt genom hans frälsande död och uppståndelse. Hon trädde sedan fram som frälsningsmysterium genom den Helige Andes utgjutande på pingstdagen. Hon når sin fulländning vid tidens slut som himmelsk församling av alla återlösta.

(KKK 758-766, 778)

 

150.    Vilken är kyrkans sändning?

Kyrkan är sänd att förkunna och mitt bland folken upprätta Guds rike som påbörjats av Jesus Kristus. Kyrkan är på denna jord fröet och början till detta rike som ger frälsning.

(KKK 767-769)

 

151.    I vilken mening är kyrkan mysterium?  

Kyrkan är mysterium i den mån som en andlig och gudomlig verklighet är närvarande och verkar i hennes synliga verklighet. Denna osynliga verklighet urskiljer man bara med trons ögon.

(KKK 770-773, 779)

 

152.    Vad menas med att kyrkan är frälsningens universella sakrament?

Därmed menas att hon är tecken och verktyg för hela mänsklighetens försoning och gemenskap med Gud liksom för hela människosläktets enhet.

(KKK 774-776, 780)

 

Kyrkan: Guds folk, Kristi kropp, Andens tempel

153.   Varför är Kyrkan Guds folk?

Kyrkan är Guds folk därför att det behagade honom att helga och frälsa människorna inte på ett isolerat sätt, utan genom att göra dem till ett enda folk, förenat av Faderns och Sonens och den Helige Andes enhet.

(KKK 781, 802-804)

 

154.    Vad karakteriserar Guds folk?

Detta folk, som man blir medlem av genom tron på Kristus och dopet, har Gud Fader som sitt ursprung, Jesus Kristus som sitt huvud, Guds barns värdighet och frihet som sin förutsättning, det nya kärleksbudet som sin lag, att vara jordens salt och världens ljus som sitt uppdrag och Guds rike, som redan tagit sin början på jorden, som sitt mål.

(KKK 782)

 

155.    I vilken mening deltar Guds folk i Kristi trefaldiga sändning som präst, profet och kung?

Guds folk deltar i Kristi prästerliga ämbete därigenom att de döpta helgas av den Helige Ande för att frambära andliga offer; det deltar i hans profetiska ämbete därigenom att de troende med sin övernaturliga trosinsikt på ett ofelbart sätt håller fast vid denna tro, fördjupar den och vittnar om den; Guds folk  deltar i hans kungliga ämbete genom att tjäna - dess medlemmar följer Jesus Kristus som trots att han är världsalltets kung gjorde sig till tjänare för alla, framför allt de fattiga och lidande.

(KKK 783-786)

 

156.    På vilket sätt är kyrkan Kristi kropp?

Genom sin Ande förenar sig den korsfäste och uppståndne Kristus på det mest intima sätt med sina trogna. På detta sätt förenas de som tror på Kristus - i den mån de framför allt är förenade med honom i eukaristin - med varandra i kärlek. Därigenom bildar den en enda kropp, kyrkan, vars enhet förverkligas i mångfalden av lemmar och uppgifter.

(KKK 787-791,805-806)

 

157.    Vem är huvud för denna kropp?

Kristus “är huvudet för kroppen, för kyrkan” (Kol 1:18). Kyrkan lever av honom, i honom och med honom. Kristus och kyrkan utgör tillsammans “Kristus i sin helhet” (S:t Augustinus); “huvud och lemmar är så att säga en enda mystisk person” (S:t Thomas av Aquino).

(KKK 792-795,807)

 

158.    Varför kallas kyrkan Kristi brud?

Kyrkan kallas Kristi brud därför att Herren själv har förklarat sig vara “brudgummen” (Mk 2:19), som har älskat kyrkan och förenat sig med henne i ett evigt förbund. Han har utlämnat sig själv för henne, för att rena henne med sitt blod och “helga henne” (jfr Ef 5:26) och göra henne till fruktsam moder för alla Guds barn. Medan begreppet “kropp” belyser “huvudets” enhet med lemmarna låter begreppet “brud” skillnaden mellan de två i en personlig relation framträda med större skärpa.

(KKK 796, 808)

 

159.    Varför kallas kyrkan Guds Helige Andes tempel?

Kyrkan kallas den Helige Andes tempel därför att denne Ande bor i den kropp som är kyrkan: i hennes huvud och i hennes lemmar. Dessutom bygger han upp kyrkan i kärleken med Guds Ord, sakramenten, dygderna och karismerna (de fria nådegåvorna).

(KKK 797-798, 809-810)

 

Det som vår ande, jag menar vår själ, är för våra lemmar, är den Helige Ande för Kristi lemmar, för Kristi kropp, jag menar kyrkan” (S:t Augustinus).  

 

160.    Vad menas med karismer, de fria nådegåvorna?

Karismer är den Helige Andes särskilda gåvor som skänks till enskilda människor för människornas väl, för världens behov och för att bygga upp kyrkan, vars läroämbete skall avgöra om det är fråga om äkta nådegåvor eller ej.

(KKK 799-801)

 

Kyrkan är en enda, helig, katolsk och apostolisk

161.    Varför är kyrkan en enda?

Kyrkan är en enda eftersom hon som modell har den enda Gudens enhet i de tre personernas trefaldighet; därför att hon som grundare och huvud har Jesus Kristus, som återställer alla folks enhet i en enda kropp; därför att hon som själ har den Helige Ande som förenar alla troende i gemenskapen med Kristus. Hon har en enda tro, ett enda sakramentalt liv, en enda apostolisk succession, ett gemensamt hopp och samma kärlek.

(KKK 813-815, 806)

 

162.    Var finns Kristi enda kyrka förverkligad?

Kristi enda kyrka, som upprättad och organiserad gemenskap i världen, har sin konkreta existens i (subsistit in) den katolska kyrkan, som styrs av Petri efterföljare och biskoparna i gemenskap med honom. Endast genom henne kan frälsningsmedlen erhållas i hela sin fullhet, därför att Herren har anförtrott alla det Nya förbundets rikedomar enbart åt det apostoliska kollegiet, vars överhuvud är Petrus.

(KKK 816, 870)

 

163.    Hur skall man betrakta de kristna som inte är katoliker?

I de kyrkor och kyrkliga samfund som har skilt sig från den fulla gemenskapen  med den katolska kyrkan finns det många element av helgelse och sanning. Alla dessa goda ting kommer från Kristus och har en dynamisk tendens till att uppnå den katolska enheten. Medlemmarna i dessa kyrkor och samfund har blivit inlemmade med Kristus genom dopet: vi erkänner dem därför som våra bröder och systrar.

(KKK 817-819)

 

164.    Hur skall man engagera sig för att främja de kristna enhet?

Längtan efter att återupprätta enheten mellan alla krista är en Kristi gåva och en Andens kallelse. Den angår hela kyrkan och yttrar sig i hjärtats omvändelse, bön,  broderligt umgänge och teologisk dialog.

(KKK 820-822, 866)

 

165.    I vilken mening är kyrkan helig?

Kyrkan är helig eftersom den helige Guden är hennes upphov; Kristus har utlämnat sig själv för henne för att helga henne och göra henne till ett helgelsens verktyg; den Helige Ande ger henne liv med kärleken. I kyrkan finns hela fullheten av frälsningens medel. Helighet är varje medlems kallelse och målet för varje aktivitet i henne. Kyrkan håller i sitt inre minnet levande av jungfru Maria och otaliga helgon, som förebilder och förebedjare. Kyrkans helighet är källan till hennes barns helgelse. Dessa erkänner här på jorden alla som syndare i ständigt behov av omvändelse och rening.

(KKK 821-830, 867)

 

166.    Varför kallas kyrkan katolsk?

Kyrkan är katolsk, dvs universell, därför att Kristus är närvarande i henne: “Där Kristus Jesus är, där är den katolska kyrkan” (Ignatius av Antiochia). Hon förkunnar tron i sin helhet och fullhet; hon bär och förvaltar fullheten av alla medel till frälsning; hon är utsänd till alla folk i alla tider, vilka kulturer de än må tillhöra.

(KKK 830-831, 868)

 

167.    Är lokalkyrkan katolsk?

Katolsk är varje lokalkyrka (dvs ett stift eller en eparki - motsvarigheten till ett stift i de orientaliska kyrkorna) som består av gemenskapen av sådana kristna vilka är förenade i tro och sakrament med sin biskop vilken är vigd i den apostoliska successionen, och med den romerska kyrkan, som “har ledarskapet i kärleken”.     

(KKK 832-835)

 

168.    Vem tillhör den katolska kyrkan?

Alla människor tillhör på olika sätt eller har en inriktning på Gudsfolkets katolska enhet. Fullt ut inlemmad i den katolska kyrkan är den som har Kristi Ande och är förenad med kyrkan med de band som utgörs av trosbekännelsen, sakramenten, kyrkostyrelsen och gemenskapen. De döpta som inte helt och fullt förverkligar denna katolska enhet har viss gemenskap, om än ofullkomlig, med den katolska kyrkan.

(KKK 836-838)

 

169.    Vilken förbindelse har den katolska kyrkan med det judiska folket?

Katolska kyrkan erkänner en särskild förbindelse med det judiska folket i och med att Gud utvalde detta folk, först bland alla, till att ta emot sitt ord. “De har fått söners rätt, härligheten, förbunden, lagen, gudstjänsten och löftena, de har fäderna, och från dem kommer Kristus som människa” (Rom 5:9). Till skillnad från de andra icke-kristna religionerna är den judiska tron redan svar på Guds uppenbarelse i det Gamla förbundet.   

(KKK 839-840)

 

170.    Vilken förbindelse finns mellan den katolska kyrkan och de icke-kristna religionerna?

Det finns en förbindelse, framför allt på grund av hela människosläktets gemensamma ursprung och gemensamma mål. Katolska kyrkan erkänner att allt gott och sant som finns i de andra religionerna kommer från Gud. Det är en utstrålning av hans sanning som kan förbereda människor att ta emot evangeliet och bidra till att främja mänsklighetens enhet i Kristi kyrka.

(KKK 841-845)

 

171.    Vad betyder satsen “utanför kyrkan ingen frälsning”?

Den betyder att hela frälsningen kommer från Kristus, huvudet, genom kyrkans förmedling, som är hans kropp. Därför kan sådana människor inte bli frälsta som inser att kyrkan är grundad av Kristus och nödvändig för frälsningen men som inte träder in i henne eller inte stannar kvar i henne. Men samtidigt kan tack vare Kristus och hans kyrka sådana människor uppnå evig frälsning som utan egen skuld inte känner till Kristi evangelium och hans kyrka, men uppriktigt söker Gud och under inflytande av nåden bemödar sig om att uppfylla hans vilja som de får kunskap om genom samvetets omdöme och maning.

(KKK 846-848)

 

172.    Varför måste kyrkan förkunna evangeliet för hela världen?

Det måste hon därför att Kristus har befallt: “Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn” (Mt 28:19). Denna Herrens missionsbefallning har sin källa i Guds eviga kärlek, som har sänt sin Son och hans Ande därför att “han vill att alla människor skall räddas och komma till insikt om sanningen” (1 Tim 2:4).

(KKK 849-851)

 

173. På vilket sätt är kyrkan missionerande?

Ledd av den Helige Ande fortsätter kyrkan under historiens lopp Kristi egen sändning. Därför skall hon för alla förkunna det glada budskapet som Kristus är upphovsmannen till, genom att följa hans väg, och därvid vara beredda att offra sig själva och till och med vara inställda på att ta på sig martyriet.

(KKK 852-856)

 

174.    Varför är kyrkan apostolisk?

Kyrkan är apostolisk genom sitt ursprung, ty hon är byggd på “apostlarnas grund” (Ef 2:20); genom sin undervisning, som är apostlarnas egen undervisning; genom sin struktur, eftersom hon undervisas, helgas och styrs ända till Kristi återkomst av apostlarna, tack vare deras efterträdare, biskoparna, i förening med Petri efterträdare.

(KKK 857, 869)

 

175.    Vilken är apostlarnas sändning?

Ordet apostel betyder “utsänd”. Jesus, Faderns Utsände, kallade tolv män till sig bland sina lärjungar och gjorde dem till apostlar. Han gjorde dem till sin uppståndelses utvalda vittnen och till grundvalar för sin kyrka. Han gav dem i uppdrag att fortsätta hans egen sändning och sade: “Som Fadern har sänt mig, sänder jag er” (Joh 20:21). Han lovade att han skulle vara med dem ända till världens och tidens slut.

(KKK 858-861)

 

176.    Vad är den apostoliska successionen? 

Den apostoliska successionen är överförandet genom vigningens sakrament av apostlarnas sändning och fullmakt till deras efterträdare, biskoparna. På grund av detta överförande förblir kyrkan i tros- och livsgemenskap med sitt ursprung, medan hon under tidernas lopp genom utbredandet av Kristi rike på jorden leder och genomför hela sitt apostolat.

(KKK 861-865)

 

De troende: hierarki, lekmän, gudsvigt liv

177.    Vilka är de troende? 

De troende är personer som inlemmats med Kristus genom dopet och blivit medlemmar i Guds folk. De har i enlighet med sin ställning i detta folk blivit delaktiga av Kristi prästerliga, profetiska och kungliga uppdrag och kallade att förverkliga den sändning som Gud har anförtrott åt kyrkan. Det råder verklig jämlikhet mellan dem när det gäller deras värdighet som Guds barn.

(871-872, 934)

 

178.    Vilken struktur har Guds folk?

I kyrkan finns det genom gudomlig instiftelse vigda tjänare som har tagit emot vigningens sakrament och utgör kyrkans hierarki. De andra kallas lekmän. Ur både den ena och den andra kategorin kommer troende som på ett särskilt sätt helgar sig åt Gud med löftena som utgörs av de evangeliska råden: kyskhet i celibat, fattigdom och lydnad.

(KKK 873)

 

179.    Varför har Kristus instiftat kyrkans hierarki? 

Kristus har instiftat kyrkans hierarki med uppdraget att ta vård om Guds folk i hans namn, och för detta ändamål har han utrustat den med myndighet. Hierarkin består av vigda ämbetsbärare: biskopar, präster och diakoner. På grund av vigningens sakrament handlar biskoparna och prästerna i utövandet av sitt ämbete i Kristi, huvudets,  namn och person; diakonerna tjänar Guds folk i ordets, liturgins och kärleksverksamhetens diakoni (tjänst).

(KKK874-877, 935)

 

180.    Hur framträder det kyrkliga ämbetets kollegiala dimension?

Enligt de tolv apostlarnas exempel, vilka är utvalda och sända tillsammans av Kristus, är enheten bland medlemmarna i den kyrkliga hierarkin till för att tjäna alla troendes gemenskap. Varje biskop utför sin tjänst som medlem av biskopskollegiet i gemenskap med påven och får därmed med honom del av omsorgen om den universella kyrkan. Prästerna utför sin tjänst i lokalkyrkans prästerskap i gemenskap med sin egen biskop och under hans ledning.

(KKK 877)

 

181.    Varför har det kyrkliga ämbetet också personlig karaktär?

Det kyrkliga ämbetet har också personlig karaktär därför att var och en i kraft av vigningens sakrament är ansvarig inför Kristus, som har kallat honom personligen och anförtrott honom uppdraget.

(KKK 878-880)

 

182.    Vilket är påvens uppdrag?

Påven, biskop av Rom och Petri efterföljare, är den ständiga och synliga principen och grundvalen för kyrkans enhet. Han är Kristi ställföreträdare, biskopskollegiets överhuvud och hela kyrkans herde, över vilken han genom gudomlig instiftelse har den fullständiga, högsta, omedelbara och universella ledningsfullmakten.

(KKK 881-882, 936-937)

 

183.    Vilket är biskopskollegiets uppdrag?

Även biskopskollegiet innehar i gemenskap med påven och aldrig utan honom den högsta och fullständiga ledningen över kyrkan.

(KKK 883-885)

 

184. Hur utformar biskoparna konkret sitt lärouppdrag?

Biskoparna har i gemenskap med påven plikten att för alla troende troget och med myndighet förkunna evangeliet i egenskap av autentiska vittnen om den apostoliska tron, utrustade med Kristi myndighet. Genom sin övernaturliga trosinsikt håller Guds folk utan förvanskning fast vid tron  under ledning av kyrkans levande läroämbete.

(KKK 886-890, 939)

 

185.    När träder läroämbetets ofelbarhet i funktion?

Ofelbarheten träder i funktion när den romerske påven i kraft av sin myndighet som kyrkans överste herde, eller biskopskollegiet i gemenskap med påven, framför allt när det är samlat i ett ekumeniskt koncilium, i en definitiv akt förkunnar en lära som avser tron eller moralen, och även när påven och biskoparna i utövningen av sitt ordinarie läroämbete är överens om att lägga fram en lära på ett definitivt sätt. Varje troende skall ta till sig en sådan undervisning i trons lydnad.

(KKK 891)

 

186. Hur utövar biskoparna sin helgelsetjänst?

Biskoparna helgar kyrkan genom att förvalta Kristi nåd genom ordets och sakramentens tjänst, framför allt genom eukaristin, och även genom sin bön, sitt exempel och sitt arbete. 

(KKK 893)

 

187.    Hur utövar biskoparna sitt ledningsuppdrag?

Varje biskop har i egenskap av medlem av biskopskollegiet på ett kollegialt sätt omsorg om alla lokalkyrkor och hela kyrkan tillsammans med övriga biskopar och påven. Biskopen som har fått sig anförtrodd en lokalkyrka styr den med den myndighet som härrör ur hans särskilda heliga, ordinarie och omedelbara fullmakt, som han utövar i Kristi, den gode Herdens namn, i gemenskap med hela kyrkan och under ledning av Petri efterföljare.

(KKK 894-896)

 

188.    Vilken är lekfolkets kallelse?

De troende som är lekmän har sin särskilda kallelse att söka Guds rike genom att upplysa och ordna den timliga verkligheten i enlighet med Guds bud. På detta sätt förverkligar de den kallelse till helighet och apostolat som har utgått till alla döpta.   

(KKK 897-900, 940)

 

189.    Hur deltar de troende som är lekmän i Kristi prästerliga ämbete?

De gör detta genom att frambära - som ett andligt offer “som Gud vill ta emot tack vare Jesus Kristus” (1 Pet 2:5), framför allt i eukaristin - sitt eget liv med alla gärningar, böner och apostoliska initiativ, familjelivet och det dagliga arbetet, livets svårigheter som bärs med tålamod och den andliga och kroppsliga trösten och vilan. Så viger sig också lekfolket, män och kvinnor, åt Kristus och ger sig åt honom, de helgas av den Helige Ande och frambär världen åt Gud.

(KKK 901-903)

 

190.    Hur deltar de i hans profetiska ämbete?

De deltar i detta ämbete genom att allt mer i tro ta emot Kristi ord och förkunna det för världen med vittnesbörd om ett kristet liv och i ord, evangeliserande verksamhet och undervisning i tron. Lekmännens evangeliserande verksamhet blir effektiv på ett alldeles särskilt sätt genom att den utförs i de vanliga omständigheter som världen erbjuder.

(KKK 904-907, 942)

 

191. Hur deltar de i hans kungliga ämbete?

Lekmännen deltar i Kristi kungliga ämbete eftersom de av honom har tagit emot förmågan att i sig själva och i världen  besegra synden, genom självförnekelse och den helighet de visar  i sitt liv. De utför olika uppgifter i gemenskapens tjänst och förser människans och samhällets aktiviteter i tid och rum med moraliskt värde.

(KKK 908-913, 943)

 

192.    Vad menas med ett helgat liv, på ett särskilt sätt vigt åt Gud? 

En sådan livsform är godkänd av kyrkan: den är ett fritt svar på en särskild kallelse från Kristus, med vilken de som är kallade på detta sätt helt och hållet ställer sig till Guds förfogande och strävar fram mot kärlekens fullkomning under den Helige Andes ingivelse. En sådan vigning är präglad av att man rättar sig efter de evangeliska råden.

(KKK 914-916, 944)

 

193.    Vad erbjuder denna livsform åt kyrkan?

De som lever ett sådant liv, på ett särskilt sätt vigt åt Gud, deltar i kyrkans sändning genom fullständig hängivelse åt Kristus och sina bröder och systrar. Så vittnar de om hoppet om himmelriket.

(KKK 931-933, 945)

 

Jag tror på de heligas samfund

194.    Vad betyder uttrycket “de heligas samfund”?

Detta uttryck - ursprungligen “delaktighet i det heliga”,“de heligas gemenskap” - betyder framför allt alla kyrkans medlemmars delaktighet i det heliga (sancta): tron, sakramenten, särskilt eukaristin, karismerna och andra andliga nådegåvor. Vid roten av denna delaktighet finns kärleken, “som inte är självisk” (1 Kor 13:5), utan driver de troende att ha “allt gemensamt” (Apg 4:32), till och med den personliga egendomen, för att betjäna de fattiga.

(KKK 946-953, 960)

 

195.    Vilken betydelse har uttrycket “de heligas samfund” dessutom?

Detta uttryck betyder också gemenskapen mellan heliga personer (sancti), det vill säga mellan dem som genom nåden är förenade med den korsfäste och uppståndne Kristus. Några är pilgrimer på jorden; andra har redan lämnat detta livet och håller på att renas och får hjälp av våra böner; och slutligen har några redan del av Guds härlighet och ber för oss. Alla bildar tillsammans i Kristus en enda familj, kyrkan, till Treenighetens lov och pris.

(KKK 954-959, 961-962)  

 

Maria, Kristi moder, kyrkans moder

196.    I vilken mening är jungfru Maria kyrkans moder?

Jungfru Maria är kyrkans moder i den tidsålder som präglas av nåden eftersom hon har låtit Jesus, Guds Son, se dagens ljus, huvud för den kropp som är kyrkan. Döende på korset har Jesus visat på henne som moder till lärjungen med dessa ord: “Där är din mor” (Joh 19:27).

(KKK 961-966, 973)

 

197.    Hur hjälper jungfru Maria kyrkan?

Efter sin Sons himmelsfärd hjälper jungfru Maria med sina böner kyrkan under hennes allra första tid. Också efter sin upptagning i himlen fortsätter hon att be för sina barn, att för alla vara en förebild i tro och kärlek och utöva ett gott inflytande på dem. Detta har sin upprinnelse i Kristi överflödande förtjänster. De troende ser i henne en bild och en föregripande realitet av  uppståndelsen som väntar dem, och de anropar henne som förespråkerska, hjälparinna, bistånd i nöd och trångmål och förmedlarinna.

(KKK 967-970)

 

198.    Vilket slags kultisk vördnad ägnas jungfru Maria?

Det är fråga om en särskild kultisk vördnad, men den skiljer sig väsentligen från den tillbedjan som endast kan ges åt den allraheligaste Treenigheten. En sådan särskild kultisk vördnad finner sitt uttryck i de liturgiska fester som ägnas Guds moder eller i Mariabönerna, som den heliga rosenkransen, sammanfattning av hela evangeliet.

(KKK 971)

 

199.    På vilket sätt är jungfru Maria kyrkans eskatologiska ikon?

Då kyrkan betraktar Maria, fullkomligt helig och redan förhärligad till kropp och själ, ser hon också i henne det hon är kallad att bli på jorden och det hon skall bli i det himmelska hemlandet.  

(972, 974-975)

“JAG TROR PÅ SYNDERNAS FÖRLÅTELSE”

200.   Hur erhålles syndernas förlåtelse?

Det första och främsta sakramentet som förmedlar syndernas förlåtelse är dopet. För de synder som begås efter dopet har Kristus instiftat försoningens eller botens sakrament, genom vilket den döpta människan försonas med Gud och kyrkan.

(KKK 976-980, 984-985)

 

201.    Varför har kyrkan makt att förlåta synder?

Kyrkan har uppdraget och fullmakten att förlåta synder därför att Kristus själv har gett henne uppdraget och fullmakten: ”Ta emot den Helige Ande. Om ni förlåter någon hans synder, så är de förlåtna, och om ni binder någon i hans synder, så är han bunden i dem” (Joh 20:22).

 

“JAG TROR PÅ KÖTTETS UPPSTÅNDELSE”

202.   Vad menas med begreppet “kött” och vad har det för betydelse?

Begreppet kött beskriver människan i hennes svaghet och dödlighet. “Köttet är frälsningens gångjärn” (Tertullianus). Ja, vi tror på Gud, Skaparen av köttet; vi tror på Ordet som blev kött för att återlösa köttet; vi tror på köttets uppståndelse, fulländningen av skapelsen och återlösningen av köttet.

(KKK 990, 1015)

 

203.   Vad betyder “köttets uppståndelse”?

Det betyder att människans slutliga tillstånd inte bara skall vara den andliga själen, skild från kroppen, utan också att våra dödliga kroppar en dag skall återta livet.

(KKK 990)

 

204.   Vilket är sammanhanget mellan Kristi uppståndelse och vår egen?

Liksom Kristus verkligen är uppstånden från de döda och lever för alltid så skall han uppväcka alla på den sista dagen med en oförgänglig kropp: “”De som har gjort det goda skall uppstå till livet, och de som har gjort det onda skall uppstå till domen” (Joh 5:29).

(KKK 988-991, 1002-1003)

 

205.   Vad sker i och med döden med vår kropp och vår själ?

Med döden, som ju innebär att kroppen skils från själen, upplöses kroppen, medan själen, som är odödlig, går Guds dom till mötes och väntar på att återförenas med kroppen, då den vid Herrens återkomst skall uppstå i förvandlat skick. Att förstå hur uppståndelsen skall ske överstiger vår föreställningsförmåga och vårt förnuft.

(KKK 9992-1004, 1016-1018)

 

206.   Vad betyder “att dö i Kristus”? 

Detta betyder att dö i Guds nåd, utan dödssynd. Den som tror på Kristus kan på detta sätt genom att följa hans exempel förvandla sin egen död till en lydnadens och kärlekens akt till Fadern. “Detta är ett ord att lita på. Ty har vi dött med honom, skall vi också leva med honom” (2 Tim 2:11).

(KKK 1005-1014, 1019)

“JAG TROR PÅ DET EVIGA LIVET”

207.   Vad är det eviga livet?

Det eviga livet börjar omedelbart efter döden. Det skall aldrig ta slut. För var och en skall det föregås av en särskild dom som utförs av Kristus, domare över levande och döda, och skall bekräftas av den slutliga domen.

(KKK 1020, 1051)

 

208. Vad är den särskilda domen?

Denna är den omedelbara vedergällning som alla vid sin död får ta emot av Gud i sin odödliga själ och som hänger samman med vederbörandes tro och gärningar. Denna vedergällning består i att man får gå in i himlens salighet, omedelbart eller efter lämplig rening, eller i att man drabbas av evig fördömelse i helvetet.

(KKK 1021-1022, 1051)

 

209.   Vad menas med “himlen”?

Med “himlen” menas det tillstånd som består av högsta och slutliga lycka. De som dör i Guds nåd och inte behöver ytterligare rening förenas med Jesus och Maria, änglarna och helgonen. De bildar på detta sätt kyrkan i himlen, där de ser Gud “ansikte mot ansikte” (1 Kor 13:12), lever i gemenskap med den heliga Treenigheten och ber för oss.

(KKK 1023-1026, 1053)

Livet i sin egentliga  verklighet och sanning är Fadern, källan, som genom Sonen i den Helige Ande  utgjuter sina himmelska gåvor över oss. Och genom sin godhet lovar han verkligen också åt oss människor det eviga livets gudomliga rikedomar” (S:t Kyrillos av Jerusalem).     

 
 

210.    Vad är skärselden?

Skärselden är det tillstånd i vilket de personer befinner sig  som dör i vänskap med Gud, men även om de är säkra på sin eviga frälsning ännu har behov av rening för att komma in i den himmelska saligheten.

(KKK 1030-1031, 1054)

 

211.    Hur kan vi hjälpa till med reningen av själarna i skärselden?

I kraft av de heligas gemenskap kan de troende som ännu är pilgrimer på jorden hjälpa själarna i skärselden genom att bära fram förböner för dem, framför allt mässoffret, men också allmosor, avlat och botgöring.

(KKK 1032)

 

212.    Vad innebär helvetet?

Helvetet innebär evig fördömelse för dem som dör i valet av dödssynd. Det främsta straffet består av evig skilsmässa från Gud: enbart  i honom uppnår människan liv och lycka, som hon ju är skapad för och som hon längtar efter. Kristus beskriver denna verklighet med orden: “Gå bort från mig, ni förbannade, till den eviga eld som väntar djävulen och hans änglar” (Mt 25:41).

 

213.    Hur kan man förena helvetets existens med Guds oändliga godhet?

Gud vill visserligen inte “att någon skall gå förlorad utan att alla skall få tid att omvända sig” (2 Pet 2:9). Men efter att ha skapat människan som en fri och ansvarig varelse respekterar han hennes beslut. Ja, det är människan själv som i full autonomi avsiktligt stänger ute sig själv från gemenskapen med Gud om hon ända fram till sin egen död håller fast vid dödssynden och vägrar att ta emot Guds barmhärtiga kärlek.

(KKK 1036-1037)

 

214.    Vad innebär den yttersta domen?

Den yttersta (universella) domen kommer att innebära den dom till ett saligt liv eller evig fördömelse som Herren Jesus vid sin återkomst som domare över levande och döda skall fälla över “rättfärdiga och orättfärdiga” (Apg 24:15), som alla församlats inför honom. Till följd av denna slutliga dom skall den uppståndna kroppen få del av den vedergällning som själen redan har fått erfara i den särskilda domen.

(KKK 1038-1041, 1058-1059)

 

215.    När skall denna slutliga, yttersta dom inträffa?

Denna dom skall inträffa vid världens slut. Endast Gud känner till dagen och timmen för detta slut.

(KKK 1040)

 

216.    Vad innebär hoppet om nya himlar och en ny jord?

Efter den yttersta domen skall hela världsalltet, befriat från träldomen under förgängelsen , få del av Kristi härlighet med begynnelsen av “nya himlar och en ny jord” (2 Pet 3:13). Så skall Guds rike nå sin fulländning eller Guds frälsande rådslut att “sammanfatta allting i Kristus, allt i himlen och allt på jorden” (Ef 1:10). Gud skall då bli “allt, överallt” (1 Kor 15:28) i det eviga livet.

(KKK 1042-1050, 1060)

“Amen”

217.    Vad betyder “Amen” som avslutar vår trosbekännelse?

Det hebreiska ordet “Amen” som också avslutar den sista boken i den heliga Skrift, några böner i Gamla testamentet och de liturgiska bönerna i kyrkan betyder vårt förtroendefulla och helhjärtade  “ja” till det som vi har bekänt oss till i tron. Därmed anförtror vi oss helt och hållet åt den som är det slutgiltiga “Amen” (Upp 3:14): Kristus, Herren. 

(KKK 1064-1065)

 

 

ANDRA DELEN
FIRANDET AV DET
KRISTNA MYSTERIET

FÖRSTA SEKTIONEN
DEN SAKRAMENTALA
FRÄLSNINGSORDNINGEN

 

218.    Vad är liturgin?

Liturgin är firandet av Kristi mysterium, framför allt av hans påskmysterium. I liturgin utövar Jesus Kristus sitt prästerliga ämbete och under tecken framträder och förverkligas människors helgelse och av Kristi mystiska kropp, det vill säga av huvudet och lemmarna, firas den offentliga gudstjänst som människan som skapad varelse är skyldig Gud.

(KKK 1066-1070)

 

219.    Vilken plats intar liturgin i kyrkans liv?

Liturgin, den främsta heliga handlingen, utgör höjdpunkten mot vilken kyrkans aktivitet är riktad och samtidigt källan från vilken hennes livskraft strömmar fram. Genom liturgin fortsätter Kristus i sin kyrka, med henne och genom henne, vår återlösnings verk.  

(KKK 1071-1075)

 

220.   Vad sker i den sakramentala frälsningsordningen?

Den sakramentala frälsningsordningen har som uppgift att förmedla frukterna av Kristi återlösning genom firandet av kyrkans sakrament, allra mest genom eukaristin, “till dess han kommer” (1 Kor 11:26).

(KKK 1076)

 

FÖRSTA KAPITLET
PÅSKMYSTEIET I KYRKANS TID

LITURGIN - DEN HELIGA TREENIGHETENS VERK

221.    På vilket sätt är Fadern källa till och mål för liturgin?

I liturgin överhöljer oss Fadern med sina nådegåvor i den människoblivne Sonen, korsfäst och uppstånden för oss, och han utgjuter i våra hjärtan den Helige Ande. I den tid som nu är prisar kyrkan Fadern med tillbedjan, lovprisning och tacksägelse och bönfaller honom om hans gåva: Sonen och den Helige Ande.

(KKK 1077-1083, 1110)

 

222.   Vilket är Kristi verk i liturgin?

I kyrkans liturgi ger Kristus ett tecken på och förverkligar framför allt sitt eget påskmysterium. Genom att ge den Helige Ande åt apostlarna har han skänkt dem och deras efterträdare förmågan att aktualisera frälsningens verk genom det eukaristiska offret och sakramenten, i vilka han själv handlar för att förmedla sin nåd åt de troende i alla tider och i hela världen.

(KKK 1084-1090)

 

223.   Hur verkar den Helige Ande i liturgin med avseende på kyrkan?

I liturgin finns det ett mycket nära samarbete mellan den Helige Ande och kyrkan. Den Helige Ande förbereder kyrkan på att möta sin Herre; han påminner om och låter Kristus framträda för församlingens tro; han gör Kristusmysteriet närvarande och verkligt; han förenar kyrkan med Kristi liv och sändning och låter föreningens gåva bära frukt i den.

(KKK 1091-1109, 112)

 

PÅSKMYSTERIET I KYRKANS SAKRAMENT 

224.   Vad är sakramenten och vilka är de?

Sakramenten är synliga tecken och förmedlar på ett verksamt sätt nåd. De är instiftade av Kristus och anförtrodda åt kyrkan. Genom dem kommer det gudomliga livet oss till del. De är sju till antalet: dopet, konfirmationen, eukaristin, boten, de sjukas smörjelse, vigningens sakrament och äktenskapet.

(KKK 113-1131)

 

225.   Vilket är sammanhanget mellan Kristus och sakramenten?

Mysterierna i Kristi liv utgör grunden för det Kristus nu utför i sakramenten genom de vigda ämbetsbärarnas förmedling.

(KKK 1113-1115)

Det som var synligt hos vår Frälsare har nu övergått till hans sakrament” (S:t Leo den Store).

 

226.   Vilket är sammanhanget mellan sakramenten och kyrkan?

Kristus har anförtrott sakramenten åt sin kyrka. De är “kyrkans sakrament”, i dubbel mening: de är “kyrkans sakrament” i den mån som de utförs av kyrkan, som är sakrament för Kristi handlande, och de är “kyrkans sakrament” i den meningen att de är “sakrament för kyrkan” och bygger upp den.

(KKK 1117-1119)

 

227.   Vad menas med “den sakramentala prägeln”?

Den är ett andligt insegel, som ges i dopets, konfirmationens och vigningens sakrament. Den är ett löfte om och en garanti för gudomligt beskydd. I kraft av denna prägel blir den kristna människan formad till likhet med Kristus, deltar på olika sätt i hans prästadöme och utgör en del av kyrkan i enlighet med sin ställning och sina olika uppdrag. Den kristna människan vigs och helgas alltså för att kunna fira gudstjänst och för att kunna tjäna kyrkan. Eftersom prägeln är outplånlig kan de sakrament som ger denna prägel bara tas emot en enda gång i livet.

(KKK 1121)

 

228.   Vilket är sammanhanget mellan sakramenten och tron?

Sakramenten inte bara förutsätter tron utan ger den näring med ord och rituella element, de styrker den och uttrycker den. När kyrkan firar sakramenten bekänner hon den apostoliska tron. Därifrån kommer det gamla uttrycket “lex orandi, lex credendi”, det vill säga kyrkan tror som hon ber.

(KKK 1122-1126)

 

229.   Varför har sakramenten verkan?


Sakramenten har verkan ex opere operato (“genom att den sakramentala handlingen utförs”) därför att det är Kristus som handlar i dem och som meddelar den nåd som de betecknar, oberoende av ämbetsbärarens helighet och inställning. Men ändå beror sakramentens frukter också på mottagarens förberedelse och inställning.

(KKK 1127-1128, 1131)

 

230.   Av vilket skäl är sakramenten nödvändiga för frälsningen?

För dem som tror på Kristus är sakramenten nödvändiga för frälsningen, även om inte alla ges åt varje enskild troende, därför att de förmedlar sakramentala nådegåvor, syndernas förlåtelse, upptagning som Guds barn, likformighet med Herren Kristus och tillhörighet till kyrkan. Den Helige Ande helar och omvandlar dem som tar emot dem.

(KKK 1129)

 

231.    Vad menas med sakramental nåd?

Sakramental nåd är den Helige Andes nåd. Den skänks av Kristus och är av särskilt slag för varje sakrament. Denna nåd bistår den troende på hans väg, och på detta sätt bistår den kyrkan i hennes tillväxt i kärlek och för hennes vittnesbörd.

(KKK 1129-1131, 1134; 2003)

 

232.   Vilket är förhållandet mellan sakramenten och det eviga livet?

I sakramenten tar kyrkan redan nu emot en försmak av det eviga livet, “medan vi väntar på att vårt saliga hopp skall infrias och vår store Gud och Frälsare Kristus Jesus träda fram i sin härlighet” (Tit 2:13).

(KKK 1130)

 

ANDRA KAPITLET
DET SAKRAMENTALA FIRANDET AV PÅSKMYSTERIET

ATT FIRA LITURGIN I KYRKAN

Vem firar liturgin?

233.   Vem handlar i liturgin?

I liturgin handlar “hela Kristus” (“Christus totus”), Huvud och kropp. I egenskap av överstepräst firar han liturgi med sin kropp, som är den himmelska och jordiska kyrkan.

(KKK 1135-1137, 1187)

 

234.   Av vem firas den himmelska liturgin?

Den himmelska liturgin firas av änglarna, av helgonen i det gamla och det nya förbundet, särskilt av Maria, Guds moder, av apostlarna, martyrerna och en “stor skara som ingen kunde räkna, av alla folk och stammar och länder och språk” (Upp 7:9).

(KKK 1138-1139)

  

235.   Hur firar kyrkan på jorden liturgin?

Kyrkan på jorden firar liturgin som ett prästerligt folk, i vilket var och en verkar i enlighet med sin egen uppgift, i den Helige Andes enhet; de döpta bär fram sig själva som andligt offer; de vigda tjänarna firar liturgin i enlighet med den vigning de fått för att tjäna alla kyrkans medlemmar; biskoparna och prästerna handlar i Kristi, huvudets, person.

(KKK 1140-1144, 1188)

 

Hur  firas liturgin?

236.   Hur firas liturgin?

Firandet av liturgin är invävt med tecken och symboler, med rötter i skapelsen och mänsklig kultur. Deras innebörd bestäms närmare av händelser i det gamla förbundet och uppenbaras fullständigt i Kristi person och verk.

(KKK 1145)

 

237.   Varifrån kommer de sakramentala tecknen?

Några av dem kommer från den skapade världen (ljus, vatten, eld, bröd, vin, olja), andra från livet i det mänskliga samhället (tvätta, smörja, bryta bröd); åter andra från frälsningshistorien i det gamla förbundet (påskriter, offer, handpåläggning, vigningar). Dessa tecken, av vilka några har normativ karaktär och är oföränderliga, tas i anspråk av Kristus och blir därmed bärare av den frälsande och helgande handlingen.

(KKK 1146-1153, 1180)

 

238.   Vilket band finns det mellan handlingar och ord i det sakramentala firandet?

I det sakramentala firandet är handlingar och ord intimt förenade med varandra. Ja, även om de symboliska handlingarna i sig själva är ett språk, är det ändå nödvändigt att ritens ord ledsagar och ger liv åt dessa handlingar. Handlingar och tecken är som sådana oskiljaktiga; de är det också i den mån de förverkligar vad de betecknar.   

(KKK 1153-155, 1190)

 

239. Vilka kriterier måste tillämpas på sång och musik för att dessa skall kunna fylla sin uppgift i det liturgiska firandet?

Eftersom sång och musik är nära förenade med den liturgiska handlingen bör följande kriterier respekteras på detta område: texterna måste överensstämma med den katolska tron och företrädesvis hämtas ur Skriften och de liturgiska källorna; musikens kvalitet; församlingens deltagande; Gudsfolkets kulturella rikedom och firandets heliga och högtidliga prägel. “Den som sjunger ber två gånger” (S:t Augustinus).

(KKK 1156-1158, 1191)

 

240.   Vilken är de heliga bildernas målsättning?

Kristusbilden är den förnämsta ikonen. Övriga bilder som föreställer Guds moder och helgonen visar på Kristus, som är förhärligad i dem. Dessa bilder förkunnar samma evangeliska budskap som Bibeln förmedlar genom ordet, och de bidrar till att väcka och nära de troendes tro.

(KKK 1159-1161, 1192)

 

När firas liturgin?

241.    Vilket är den liturgiska tidens centrum?

Den liturgiska tidens centrum är söndagen, grundval och kärnpunkt i hela det liturgiska året, som har sin höjdpunkt i den årliga påsken, festernas fest.

(KKK 1163-1167, 1193)

 

242.   Vilken funktion har det liturgiska året?

Under det liturgiska året firar kyrkan hela Kristi mysterium, från och med inkarnationen fram till hans ärorika återkomst. På bestämda dagar vördar kyrkan med särskild kärlek den saliga Maria, Guds moder, och kommer också ihåg helgonen, som har levat genom och för Kristus, lidit med honom och förhärligats med honom.

(KKK 1168-1173, 1194-1195)

 

243.   Vad är tidegärdens liturgi?

Tidegärden, kyrkans offentliga och gemensamma bön, är Kristi bön tillsammans med hans kropp, kyrkan. Genom att man ber tidegärden helgas och förvandlas varje tidsavsnitt  under dagen av Kristi mysterium, som vi firar i eukaristin. Tidegärden består huvudsakligen av psaltarpsalmer och andra bibliska texter och även av läsningar ur kyrkofädernas och andliga mästares skrifter.    

(KKK 1174-1178, 1196)

Var firas liturgin?

244.   Har kyrkan behov av vissa platser för att kunna fira liturgin?

Gudstjänsten i “ande och sanning” (Joh 4:24) i det nya förbundet behöver ingen särskild plats i exklusiv mening, därför att Kristus är Guds sanna tempel, genom vilken också de kristna och hela kyrkan under den Helige Andes ledning blir den levande Gudens tempel. Men Guds folk behöver ändå i sin jordiska existens platser där gemenskapen samlas för att fira liturgin.

(KKK 1179-1181, 1197-1198)

 

245.   Vad är sakrala byggnader, kyrkobyggnader?

Sakrala byggnader är Guds hus, symbol för kyrkan som lever i denna trakt liksom för den himmelska boningen. De är platser för bön, och i dem firar kyrkan först och främst eukaristin och tillber Kristus, som verkligen är närvarande i tabernaklet. 

(KKK 1118, 1198-1199)

 

246.   Vad är särskilt viktigt i kyrkobyggnaderna?

Särskilt viktiga ting är altaret, tabernaklet, platsen där man förvarar det heliga krismat och andra heliga oljor, biskopens respektive prästens stol (biskopens stol kallas “katedra”), ambonen, dopfunten och biktstolen.

(KKK 1182-1186)

 

LITURGISK OLIKHET OCH MYSTERIETS ENHET

247.   Varför firas Kristusmysteriet av kyrkan enligt olika liturgiska traditioner?

Detta sker därför att Kristusmysteriets omätliga rikedom inte kan uttryckas på ett uttömmande sätt av en enda liturgisk tradition. Ända från början har denna rikedom i olika folk och kulturer funnit uttryck som präglas av förunderlig variation och som kompletterar varandra.

(KKK 1200-1204, 1207-1209)

 

248.   Vilket är det kriterium som säkrar enheten i mångfalden?

Det är troheten mot den apostoliska traditionen, dvs gemenskapen i tron och sakramenten som tagits emot av apostlarna, en gemenskap som också symboliseras och garanteras av den apostoliska traditionen. Kyrkan är katolsk: den kan alltså i sin enhet integrera kulturernas alla sanna rikedomar.

(KKK 1209)

 

249.   Är allt oföränderligt i liturgin?

I liturgin - särskilt gäller detta sakramentsliturgin - finns det delar som är oföränderliga därför att de har instiftats av Gud. Kyrkan bevarar just därför trofast det som är oföränderligt. Det finns emellertid också delar som är underkastade förändring, som hon har makt och ibland också plikt att anpassa efter olika folks kulturer.

(KKK 1205-1206)

ANDRA SEKTIONEN
KYRKANS SJU SAKRAMENT

 

Kyrkans sju sakrament      

Dopet
Konfirmationen
Eukaristin
Boten
De sjukas smörjelse
Vigningen
Äktenskapet

Septem Ecclesiae Sacramenta

Baptismum
Confirmatio
Eucharistia
Paenitentia
Unctio infirmorum
Ordo
Matrimonium

 

250.   Hur indelas kyrkans sakrament?

Sakramenten indelas i den kristna initiationens sakrament (dop, konfirmation och eukaristi); helandets sakrament (bot och de sjukas smörjelse); sakrament i gemenskapens och sändningens tjänst (äktenskap och vigning). De berör viktiga ögonblick i det kristna livet. Alla sakrament är inriktade på eukaristin “som sitt särskilda mål” (S:t Thomas av Aquino).

(KKK 1210-1211)

 

FÖRSTA KAPITLET
DEN KRISTNA INITIATIONENS SAKRAMENT

251.    Hur sker den kristna initiationen?

Den kristna initiationen sker genom de sakrament som bygger grundvalarna för det kristna livet: de troende som blivit födda på nytt i dopet stärks genom konfirmationen och får näring av eukaristin.

(KKK 1212,1275)

DOPETS SAKRAMENT

252.   Hur benämns initiationens första sakrament?

Framför allt kallas detta sakrament dop på grund av den centrala riten när man firar det: att döpa betyder att “doppa ned” i vatten. Den som döps sänks ned i Kristi död och står upp med honom som en “ny skapelse” (2 Kor 5:17). Dopet kallas också “det bad som återföder och förnyar genom den Helige Ande” (Tit 3:5) och “upplysning”, eftersom den döpta människan blir “ljusets barn” (Ef 5:8).

(KKK 1213-1216, 1276-1277)

 

253.   Vilka förebilder för dopet finns i det gamla förbundet?

I det gamla förbundet förekommer olika förebilder för dopet: vattnet, källa för liv och död; Noas ark, som räddar genom vatten; tåget genom Röda havet, som befriar Israel från träldomen i Egypten; övergången över Jordan, som leder in Israel i det utlovade landet - detta är en bild av det eviga livet.

(KKK 1217-1222)

 

254.   Vem för dessa förebilder till fulländning?

Det gör Jesus Kristus som i början av sitt offentliga liv låter döpa sig av Johannes Döparen i Jordan; på korset utgjuter han från sin genomborrade sida blod och vatten, tecken för dopet och eukaristin, och efter sin uppståndelse ger han apostlarna följande uppdrag: “Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn” (Mt 28:19-20).

(KKK 1223-1224)

 

255.     När har kyrkan börjat förrätta dopet och till vem kan hon ge det?

Från och med den första pingstdagen förrättar kyrkan dop och ger det till den som tror på Kristus.

(KKK 1226-1228)

 

256.   Vari består den väsentliga dopriten? 

Den väsentliga riten i detta sakrament består i att doppa ned dopkandidaten i vattnet eller gjuta vatten över hans eller hennes huvud medan Faderns och Sonens och den Helige Andes namn åkallas.

(KKK 1229-1245, 1278)

 

257.   Vem kan ta emot dopet?

Varje person som ännu inte har blivit döpt kan ta emot dopet.

(KKK 1246-1252)

 

258.   Varför döper kyrkan barn?

Eftersom dessa är födda med arvsynd behöver de befrias från den Ondes makt och försättas in i Guds barns rike, där frihet råder.

(KKK 1250)

 

259.   Vad krävs av en dopkandidat?

Av var och en som skall döpas krävs bekännelse av den kristna tron, som uttrycks personligt av en vuxen eller genom föräldrarna och kyrkan när det gäller ett barn. Också gudfadern eller gudmodern och hela den kyrkliga gemenskapen har en del av ansvaret för att förbereda dopet  (förberedelsen kallas katekumenat) liksom när det gäller utvecklingen av tron och dopets nåd.

(KKK 1253-1255)

 

260.   Vem kan döpa?

Ordinarie dopförrättare är biskopar och präster, i den latinska kyrkan också diakoner. I nödfall kan vem som helst döpa, om vederbörande blott avser att göra det kyrkan gör. Han eller hon gjuter vatten över kandidatens huvud och uttalar den trinitariska dopformeln: “Jag döper dig i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn.”

(KKK 1256, 1264)

 

261.    Är dopet nödvändigt för frälsningen?

Dopet är nödvändigt för frälsningen för dem som evangeliet förkunnats för och som har möjlighet att begära detta sakrament.

(KKK 1257)

 

262.   Kan man bli frälst utan dop?

Eftersom Kristus har dött för allas frälsning kan sådana som dör för tron bli frälsta utan dop (blodsdop), katekumener och även alla de som under inflytande av nåden utan att känna Kristus eller kyrkan uppriktigt söker Gud och bemödar sig om att uppfylla hans vilja (önskedop). När det gäller barn som dör utan dop anförtror kyrkan dem i sin liturgi åt Guds barmhärtighet.

(KKK 1258-1261, 1281-1283)

 

263.   Vilka verkningar har dopet?

Dopet tar bort arvsynden, förlåter alla personliga synder och de straff som synden för med sig; det ger delaktighet i Guds treeniga liv genom den heliggörande nåden, den rättfärdiggörande nåd som inlemmar den döpte i Kristus och hans kyrka; det ger delaktighet i Kristi prästadöme och bildar grunden för gemenskapen med alla kristna; det ingjuter de teologala dygderna och den Helige Andes gåvor. Den döpta människan tillhör Kristus för alltid; hon är ju tecknad med Kristi outplånliga insegel (prägel).

(KKK 1262-1274,1279-1280)

 

264.   Vilken betydelse har det kristna namn som man får i dopet?

Namnet är viktigt, eftersom Gud känner alla vid namn, dvs i sin unika existens. Med dopet får den kristna människan sitt eget namn, företrädesvis efter ett helgon, så att detta kan erbjuda den döpta människan en förebild och försäkra henne om sin förbön inför Gud.

(KKK 1256-1259. 1267)

   

KONFIRMATIONENS SAKRAMENT

265.   Vilken plats intar konfirmationen i Guds frälsningsplan?

I det gamla förbundet förkunnade profeterna att Herrens Ande skulle komma över Messias som man väntade på och över hela det messianska folket. Hela Jesu liv och sändning försiggår i fullständig gemenskap med den Helige Ande. Apostlarna tar emot den Helige Ande på pingstdagen och förkunnar “Guds stora gärningar” (Apg 2:11). De förmedlar gåvan, samme Ande, åt de nydöpta genom att lägga händerna på dem. Under seklernas gång har kyrkan fortsatt att leva av Anden och meddela honom åt sina barn.    

(KKK 1285-1288,1315)

 

266.   Varför kallas detta sakrament krismasmörjelse eller konfirmation?

Det kallas krismasmörjelse (i de orientaliska kyrkorna smörjelse med det heliga myron) på grund av sin väsentliga rit som är smörjelsen. Det kallas konfirmation därför att det bekräftar och förstärker dopets nåd.

(KKK 1289)

 

267.   Vilken är den väsentliga riten i konfirmationen? 

Den väsentliga riten i konfirmationen är smörjelse med det heliga krismat (olivolja blandad med balsam som vigts av biskopen). Den sker genom att den som förrättar konfirmationen lägger handen på konfirmandens huvud och uttalar de sakramentala ord som tillhör denna rit. I den västliga delen av kyrkan görs denna smörjelse på konfirmandens panna med orden: “Tag emot inseglet på den Helige Ande som blir given åt dig”. I de orientaliska kyrkorna av bysantinsk rit görs smörjelsen också på andra kroppsdelar med formuleringen: “Inseglet på den Helige Ande”.

(KKK 1290-1301, 1318, 1320-1321)

 

268.   Vilken verkan har konfirmationen?

Konfirmationens verkan är den Helige Andes utgjutande på ett särskilt sätt, i likhet med vad som skedde den första pingstdagen. Detta utgjutande präglar in ett outplånligt sigill i själen och medför att dopets nåd växer till; det får den konfirmerade att rota sig djupare i barnaskapet hos Gud; det förenar honom eller henne fastare med Kristus och hans kyrka; det förstärker den Helige Andes gåvor i själen; det ger särskild kraft för att kunna vittna om den kristna tron.

(1302-1305, 1316-1317)

 

269.   Vem kan ta emot detta sakrament?

Den som redan är döpt kan och skall ta emot det en enda gång; för att kunna ta emot det på ett verksamt sätt bör man vara i nådens tillstånd.

(KKK 1306-1311, 1319)

 

270.   Vem förrättar konfirmationen?

Den ursprunglige förrättaren av detta sakrament är biskopen. På detta sätt framträder bandet som förenar den krismasmorde med kyrkan i hennes apostoliska dimension. När det är en präst som meddelar detta sakrament - vilket vanligtvis sker i östkyrkan och i särskilda fall också i västkyrkan - uttrycks förbindelsen med biskopen och kyrkan av prästen, biskopens medarbetare, och av det heliga krismat, som är vigt av biskopen själv.   

(KKK 1312-1314)

 

EUKARISTINS SAKRAMENT

271.    Vad är eukaristin?

Eukaristin är Herren Jesu eget offer av sin kropp och sitt blod som han instiftade för att göra offret på korset ständigt närvarande i alla tider ända till sin återkomst. På detta sätt anförtrodde han åt sin kyrka den levande åminnelsen av sin död och sin uppståndelse. Eukaristin är enhetens tecken, kärlekens sammanbindande band, påskmåltiden, i vilken Kristus tas emot, själen fylls av nåd och en underpant lämnas på det eviga livet.

(KKK 1322-1323, 1409)

 

272.   När instiftade Jesus Kristus eukaristin?

Han instiftade den på skärtorsdagen, “den natten då han blev förrådd” (1 Kor 11:23), medan han firade den sista måltiden med sina apostlar.

(KKK 1323, 1337-1340)

 

273.   Hur instiftade han den?   

Efter att ha samlat sina apostlar i nattvardssalen tog han brödet i sina händer, bröt det, gav det åt dem och sade: “Tag och ät alla av detta: detta är min kropp som utges för er”. Sedan tog han i sina händer kalken med vin och sade till dem: “Tag och drick härav alla: detta är mitt blod, det nya och eviga förbundets blod, som utgjuts för er och för de många till syndernas förlåtelse. Gör detta till min åminnelse.”

(KKK 1337-1340, 1365, 1406)

 

274.   Vad betyder eukaristin i kyrkans liv?

Eukaristin är hela det kristna livets källa och kulmen. I eukaristin når Guds helgande handling med oss och vår dyrkan av honom sin högsta höjd. Den omfattar hela kyrkans andliga skatt: Kristus själv, vårt påskalamm. Gemenskapen med Guds liv och enheten i Guds folk uttrycks och framkallas i eukaristin. Genom att fira eukaristin förenar vi oss redan nu med den himmelska liturgin och får en försmak av det eviga livet.

(KKK 1324-1327, 1407)

 

275.   Vad kallas detta sakrament?

De outtömliga rikedomarna i detta sakrament uttrycks med olika namn, som låter olika aspekter av det träda fram. De vanligaste benämningarna är följande: eukaristi, den heliga mässan, Herrens måltid och nattvard, brödsbrytelse, eukaristiskt firande, åminnelse av Herrens lidande, död och uppståndelse, det heliga offret, den heliga och gudomliga liturgin, de heliga mysterierna, altarets allraheligaste sakrament, den heliga kommunionen.

(KKK 1328-1332)

 

276.   Vilken ställning har eukaristin i Guds frälsningsplan?

I det gamla förbundet förebådades eukaristin framför allt i den årliga påskmåltiden som firades av judarna varje år med osyrat bröd till minne av det oväntade och befriande uttåget ur Egypten. Jesus talar om den i sin undervisning och instiftar den när han tillsammans med sina apostlar högtidlighåller den sista nattvarden under en påskmåltid. Kyrkan har alltid, i trohet mot Herrens befallning “Gör detta till minne av mig” (1 Kor 11:24), firat eukaristin, framför allt på söndagen, Jesu uppståndelses dag.

(KKK 1333-1344)

 

277.       Hur går firandet av eukaristin till?

Firandet av eukaristin framträder i två stora avsnitt, som bildar en enda gudstjänsthandling: ordets liturgi som omfattar förkunnelsen och åhörandet av Guds ord, den eukaristiska liturgin, som består av frambärandet av bröd och vin, den eukaristiska bönen eller anaforan, som innehåller konsekrationsorden, och kommunionen.

(KKK 1345-1355, 1408)

 

278.   Vem är ämbetsbäraren i firandet av eukaristin?

En giltigt vigd biskop eller präst, som handlar i Kristi, huvudets, person och i kyrkans namn.

(KKK 1348, 1411)

 

279.   Vilka är de väsentliga och nödvändiga elementen för att kunna genomföra eukaristin?

Bröd som framställts av vete och vin från vinrankans frukt.

(KKK 1412)

 

280.   Hur är eukaristin åminnelse av Kristi offer?

Eukaristin är åminnelse i den meningen att den gör Kristi offer, som han en gång för alla har framburit på korset åt Fadern, närvarande och till aktuell verklighet för mänskligheten. Eukaristins offerkaraktär framträder i själva instiftelseorden: “Detta är min kropp, som blir offrad för er” och “Denna bägare är det nya förbundet genom mitt blod, som blir utgjutet för er” (Lk 22:19-20). Korsoffret och det eukaristiska offret är ett och samma offer. Offret och den som offrar är en och densamme, bara sättet att offra sig skiljer sig åt: på korset är det blodigt, i eukaristin är det oblodigt.

(KKK 1362-1367)

 

281.    På vilket sätt deltar kyrkan i det eukaristiska offret?

I eukaristin blir Kristi offer också det offer som bärs fram av lemmarna i hans kropp. De troendes liv, deras lovprisning, deras lidanden, deras bön och deras arbete förenas med Kristi liv och verk. I detta offer frambärs också eukaristin för alla troende, levande och döda, till försoning för alla människors synder och för att erhålla andliga och timliga ting av Gud. Också kyrkan i himlen förenas med Jesu frambärande av sig själv.

(KKK 1368-1372, 1414)

 

282.   Hur är Jesus närvarande i eukaristin?

Jesus Kristus är närvarande i eukaristin på ett unikt och ojämförligt sätt. Han är närvarande på ett sant, verkligt och väsensmässigt sätt: med sin kropp och sitt blod, med sin själ och med sin gudom. I eukaristin är han alltså närvarande på ett sakramentalt sätt, dvs under de eukaristiska gestalterna av bröd och vin, Kristus helt och hållet, Gud och människa.

(KKK 1373-1375, 1413)

 

283.   Vad menas med begreppet transsubstantiation?

Transsubstantiation betyder övergången av hela brödets substans till Kristi kropps substans och av hela vinets substans till hans blods substans. Denna omvandling sker i den eukaristiska bönen, genom den verkan som Kristi ord och den Helige Andes handlande har. Men de för sinnena fattbara egenskaperna av brödet och vinet, det vill säga  “de eukaristiska gestalterna”, förblir oförändrade.

(KKK 1376-1377, 1413)

 

284.   Delar brödsbrytelsen upp Kristus i mindre delar? 

Brödsbrytelsen fördelar inte Kristus: han är närvarande hel och odelad i varje eukaristisk gestalt och i var och en av dess delar.

(KKK 1377)

 

285.   Hur länge fortsätter Kristi närvaro i eukaristin?

Den fortsätter så länge de eukaristiska gestalterna finns kvar.

(KKK 1377)

 

286.    Vilken form för kultisk vördnad tillkommer eukaristins sakrament?

Den kultiska vördnad som kallas latria, dvs tillbedjan som är reserverad för Gud ensam, antingen under firandet av eukaristin eller utanför detta firande. Kyrkan förvarar med största omsorg de konsekrerade hostiorna, bär dem till de sjuka och till andra personer som inte har möjlighet att delta i den heliga mässan, ställer fram dem för de troendes högtidliga tillbedjan, bär dem i procession och uppmanar de troende att ofta besöka och tillbe det allraheligaste sakramentet som förvaras i tabernaklet.

(KKK 1378-1381, 1418)

 

287.   Varför är eukaristin påskmåltid?

Eukaristin är påskmåltid därför att Kristus, som på ett sakramentalt sätt gör sin påsk till närvarande verklighet, ger oss sin kropp och sitt blod, som erbjuds oss som mat och dryck och förenar oss med honom och med varandra i sitt offer.

(KKK 1382-1384, 1391-1396)

 

288.   Vad betyder altaret? 

Altaret är symbol för Kristus själv, närvarande som offer (altaret - korsoffret) och som himmelsk föda som skänker sig själv åt oss (altaret - eukaristiskt bord).      

(KKK 1383, 1410)

 

289.   När gör kyrkan det till en plikt att delta i den heliga mässan?

Kyrkan förpliktar de troende att delta i den heliga mässan varje söndag och på förpliktande helgdagar och rekommenderar dem att också delta andra dagar.

(KKK 1389, 1417)

 

290.   När skall man ta emot den heliga kommunionen? 

Kyrkan anbefaller de troende som deltar i den heliga mässan att med den inställning och förberedelse man skall ha också ta emot den heliga kommunionen. Hon föreskriver detta som en plikt åtminstone vid påsken.

(KKK 1389)

 

291.    Vad krävs det för att ta emot den heliga kommunionen?

För att ta emot den heliga kommunionen skall man vara fullt inlemmad i den katolska kyrkan och befinna sig i nådens tillstånd, dvs utan att vara medveten om en dödssynd. Den som är medveten om att ha begått en allvarlig synd skall ta emot försoningens sakrament innan han eller hon går till kommunion. Det är också viktigt att göra det i en anda av samling och bön, att hålla sig till det fastebud som är föreskrivet av kyrkan och till det yttre uppträda korrekt  (gester, klädsel) som tecken på vördnad för Kristus.

(KKK 1385-1389, 1415)

 

292.   Vilka är den heliga kommunionens frukter?

Den heliga kommunionen förstärker vår förening med Kristus och med hans kyrka, bevarar och förnyar nådens liv som vi tagit emot i dopet och konfirmationen och får oss att växa till i kärleken till nästan. Den stärker oss i kärleken, tar bort de mindre synderna och bevarar oss i framtiden för dödssynder.

(KKK 1391-1397, 1416)

 

293.    När är det möjligt att ge den heliga kommunionen till andra kristna?

Det är tillåtet för katolska sakramentsförvaltare att ge den heliga kommunionen åt medlemmar i de orientaliska kyrkor vilka inte har full gemenskap med den katolska kyrkan när dessa av sig själva ber om det och är väl beredda.

Det är tillåtet för katolska sakramentsförvaltare att ge den heliga kommunionen åt  troende från andra kyrkliga samfund vilka av allvarliga skäl av sig själva ber om det, är väl beredda och visar att de har den katolska tron angående sakramentet.

(KKK 1398-1401)

 

294.   Varför är eukaristin “underpant på den kommande härligheten”?  

Därför att eukaristin överhöljer oss med all himmelsk nåd och välsignelse, stärker oss för pilgrimsfärden i detta livet och får oss att längta efter det eviga livet genom att förena oss med Kristus som redan har stigit upp till Faderns högra sida, med den saliga Jungfrun och alla helgon.

(KKK 1402-1405)

 

I eukaristin bryter vi det “enda brödet som är odödlighetens läkemedel, motgift för att inte dö utan för att leva i Jesus Kristus för alltid” (S:t Ignatios av Antiochia).

 

ANDRA KAPITLET
HELANDETS SAKRAMENT

295.   Varför har Kristus instiftat botens och de sjukas smörjelses sakrament?

Kristus, själens och kroppens läkare, har instiftat dessa sakrament därför att det nya livet som vi har fått av honom i den kristna initiationens sakrament, kan försvagas och till och med gå förlorat på grund av synden. Därför ville Kristus att kyrkan skulle fortsätta hans helande och frälsande verksamhet genom dessa båda sakrament.

(KKK 1420-1421, 1426)

 

BOTENS OCH FÖRSONINGENS SAKRAMENT

296.   Vad kallas detta sakrament?

Detta sakrament kallas botens, försoningens, förlåtelsens, biktens och omvändelsens sakrament.

(KKK 1422-1424)

 

297.   Varför finns det ett försoningens sakrament efter dopet?

Det finns ett sådant sakrament därför att nådens nya liv som man fått genom dopet inte har övervunnit den mänskliga naturens svaghet och inte heller tendensen till synd (dvs. begärelsen). Kristus har instiftat detta sakrament för de döpta människors omvändelse vilka har avlägsnat sig från honom genom synden.

(KKK 1425-1426, 1484)

 

298.   När instiftades detta sakrament?

Den uppståndne Herren instiftade detta sakrament  när han på påskdagens kväll visade sig för sina apostlar och sade till dem: “Ta emot den Helige Ande. Om ni förlåter någon hans synder, så är de förlåtna, och om ni binder någon i hans synder, så är han bunden” (Joh 20:22-23).

(KKK 1485)

 

299.   Behöver de döpta omvända sig?

Kristi kallelse till omvändelse ljuder alltid i de döptas liv. Omvändelsen är en ständig uppgift för hela kyrkan, som är helig men också bär syndarna i sitt sköte.     

(KKK 1427-1429)

 

300.   Vad menas med inre botgöring?

Med inre botgöring menas “ett förkrossat hjärtas” (Ps 51:19) rörelse, som påverkas av nåden att besvara Guds barmhärtiga kärlek. Den innefattar smärtan och avskyn för begångna synder,  den bestämda föresatsen att i framtiden inte synda mer och förtröstan på Guds hjälp. Den får näring av hoppet om Guds barmhärtighet.

(KKK 1430-1433, 1490)

 

  301.    Vilka uttryck tar sig boten i det kristna livet?

Boten tar sig högst olika uttryck - framför allt i fasta, bön och allmosor. Dessa och många andra former för botgöring kan genomföras i den kristna människans dagliga liv, speciellt under fastetiden och på fredagen, som är en botens dag.

(KKK 1434-1439)

 

302.   Vilka är de väsentliga delarna i försoningens sakrament?

Det finns två beståndsdelar i detta sakrament: de handlingar som görs av människan, som omvänder sig under påverkan av den Helige Ande, och prästens avlösning. Han meddelar syndernas förlåtelse i Jesu namn och bestämmer hur gottgörelsen skall gå till.

(KKK 1440-1449)

 

303.   Vilka är penitentens handlingar?

De är följande: först en omsorgsfull samvetsrannsakan; ånger, som är fullkomlig om den motiveras av kärlek till Gud, ofullkomlig om den har sin grund i andra motiv, och som omfattar föresatsen att inte synda mer; bekännelse, som består i anklagelse av sig själv inför prästen för de synder man begått; gottgörelse, eller fullgörande av vissa handlingar som botgöring som biktfadern ålägger penitenten för att gottgöra de skador som förorsakats av synden.

(KKK 1450-1460, 1487-1492)

 

304.   Vilka synder skall bekännas?  

Alla allvarliga synder som som man kommer ihåg efter en omsorgsfull samvetsrannsakan och  man ännu inte bekänt skall bekännas. Bekännelsen av allvarliga synder är normalt det enda sättet att få förlåtelse.

(KKK 1456)

 

305.   När är man förpliktad att bekänna allvarliga synder?

Varje troende som kommit till den ålder då man kan bruka sitt förstånd är förpliktad att bekänna sina allvarliga synder åtminstone en gång om året. Därför måste man i detta fall  också bikta sig innan man kan ta emot den heliga kommunionen.

(KKK 1457)

 

306.   Varför kan mindre synder också vara föremål för den sakramentala bekännelsen?

Bekännelsen av mindre synder är i hög grad rekommenderad av kyrkan, även om den inte är strikt nödvändig, eftersom den hjälper oss att forma ett rätt samvete och kämpa emot onda böjelser, för att låta oss helas av Kristus och för att göra framsteg i Andens liv.

(KKK 1458)

 

307.   Vem är förvaltaren av detta sakrament?

Kristus har anförtrott försoningens tjänst åt sina apostlar, åt deras efterträdare biskoparna och åt dessas medarbetare prästerna, som alltså blir verktyg för Guds barmhärtighet och rättvisa. De utövar sin fullmakt att förlåta synder i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn.

(KKK 1461-1466, 1495)

 

308.   För vem är förlåtelsen för vissa synder reserverad?

Avlösning för vissa särskilt allvarliga synder (som sådana som bestraffas med exkommunikation) är reserverad för den Apostoliska stolen eller för ortens biskop eller för de präster som av dessa blivit bemyndigade till detta, även om varje präst kan avlösa någon från varje slags synd och exkommunikation om vederbörande befinner sig i dödsfara.

(KKK 1463)

 

309. Är biktfadern tvungen att iaktta tystnadsplikt? 

Med tanke på vikten och storheten i denna tjänst och den respekt man är skyldig personerna som kommer till bikt är varje biktfader, utan något som helst undantag, och vid risk för att utsätta sig för mycket stränga straff förpliktad att hålla det sakramentala inseglet vid makt, det vill säga hålla de synder absolut hemliga som man fått kunskap om i bikt.

(KKK 1467)

 

310.    Vilka är verkningarna av detta sakrament?

Verkningarna av botens sakrament är följande: försoning med Gud och alltså syndernas förlåtelse; försoning med kyrkan; återställande av nådens tillstånd, om detta gått förlorat; efterskänkande av det eviga straff som man gjort sig förtjänt av på grund av dödssynderna och åtminstone delvis av de mindre synderna; samvetsfrid och samvetslugn och andlig tröst; tillväxt i andlig kraft för den strid en kristen människa har att utkämpa.          

(KKK 1468-1470, 1496)

 

311.    Kan man i några fall fira detta sakrament med en allmän syndabekännelse och en allmän avlösning?

Då det råder en verklig nödfallssituation (som vid omedelbar dödsfara) kan man använda sig av ett gemensamt firande av försoningen med en allmän syndabekännelse och en kollektiv form för avlösning, i respekt för kyrkans regler och med föresatsen att vid lämpligt tillfälle individuellt bekänna de allvarliga synderna.

(KKK 1480-1484)

 

312.    Vad menas med avlat?

Avlat är efterskänkande inför Gud av de timliga syndastraff som man gjort sig förtjänt av på grund av de synder som begåtts, vilka när det gäller syndens skuld redan är förlåtna. Avlat kan av den troende erhållas på bestämda villkor, för vederbörande själv eller för de avlidna genom kyrkans tjänst. Hon är frälsningens förvaltare och delar ut åt de troende ur Kristi och helgonens skatt av förtjänster.

(KKK 1471-1479, 1498)

 

DE SJUKAS SMÖRJELSES SAKRAMENT

313.    Hur betraktas sjukdom i Gamla testamentet?    

I Gamla testamentet erfar människan i sjukdomen sin egen begränsning, och samtidigt inser hon att sjukdomen på ett hemlighetsfullt sätt har ett samband med synden. Profeterna har anat att sjukdom också kunde ha ett sonande värde både för egna synder och andras. Så betraktades sjukdomen inför Gud, och av honom utbad sig också människan tillfrisknande. 

(KKK 1499-1502)

 

314.    Viken betydelse har Jesu medlidande med de sjuka?

Jesu medlidande med de sjuka och hans många helanden av sjuka är ett klart tecken på att Guds rike har kommit med honom och därmed också segern över synden, lidandet och döden. Med sitt lidande och sin död ger han ny mening åt lidandet vilket, om det förenas med hans eget, kan bli ett medel till rening och frälsning för oss och för andra.

(KKK 1903-1905)

 

315.    Vilken är kyrkans inställning till de sjuka?

Kyrkan har fått Herrens befallning att bota de sjuka och bemödar sig om att efterkomma denna befallning med sin omsorg om de sjuka liksom med sin bön för dem. Framför allt har hon ett särskilt sakrament för de sjuka, som är instiftat av Kristus själv och omvittnat av aposteln Jakob: “Är någon av er sjuk skall han kalla till sig de äldste (presbytererna) i församlingen, och de skall smörja honom med olja i Herrens namn och be böner över honom” (Jak 5:14-15). 

(KKK1506-1513, 1526-1527)

 

316.    Vem kan ta emot de sjukas smörjelses sakrament?

En troende människa kan ta emot detta sakrament, om hon genom sjukdom eller ålderdom börjar närma sig ett tillstånd som kan medföra döden. En sådan människa kan också ta emot det flera  gånger, om tillståndet blir allvarligare eller om hon ådrar sig en annan svår sjukdom. Om möjligt skall firandet av detta sakrament föregås av den sjuka personens enskilda bikt.

(KKK 1514-1515, 1528-1529)

 

317.    Vem förvaltar detta sakrament?

Det kan förvaltas endast av dem som har fått prästerlig värdighet (biskopar och präster).

(KKK 1516-1530)

 

318.    Hur firas detta sakrament?

Firandet av detta sakrament består väsentligen av smörjelse med olja, om möjligt välsignad av biskopen, på den sjukes panna och händer ( i den romerska riten - eller också på andra kroppsdelar, i andra riter), ledsagad av prästens bön, som ber om den särskilda nåden i detta sakrament.

(KKK 1517-1519, 1531)

 

319.    Vilka är verkningarna av detta sakrament?   

Detta sakrament ger en särskild nåd som förenar den sjuka personen innerligare med Kristi lidande, för hans eller hennes väl liksom för hela kyrkans bästa. Det ger honom eller henne tröst, frid och mod och även syndernas förlåtelse, om den sjuka personen inte har kunnat bikta sig. Ibland medför också detta sakrament, om Gud vill, ett återställande av den fysiska hälsan. I varje fall förbereder denna smörjelse den sjuka personen för övergången till Faderns hus.

(KKK 1520-1523, 1532)

 

320.   Vad är “viaticum”?

“Viaticum”, “vägkosten”, är den eukaristi som sådana personer tar emot som står i begrepp att lämna detta jordiska liv och förbereder sig för att gå över till det himmelska. Den gemenskap med den korsfäste och uppståndne Kristi kropp och blod som man här tar emot är fröet till det eviga livet och ger förmågan att en gång stå upp från de döda.

(KKK 1524-1525)

 

           TREDJE KAPITLET
SAKRAMENT I GEMENSKAPENS OCH
SÄNDNINGENS TJÄNST

321.      Vilka är sakramenten i gemenskapens och sändningens tjänst?

Två sakrament, vigningen och äktenskapet, medför en särskild nåd i kyrkan för att de som tar emot dem skall kunna bidra till att Guds folk byggs upp. På ett särskilt sätt  är de till gagn för den kyrkliga gemenskapen och andras frälsning.

(KKK 1533-1555)

 

VIGNINGENS SAKRAMENT

322.   Vad är vigningens sakrament?

Vigningen är det sakrament som får det uppdrag som Kristus anförtrott sina apostlar att fortsätta att utövas i kyrkan ända till tidens slut.

(KKK 1536)

 

323.   Varför kallas det “vigningens (ordinationens) sakrament”?

Det vigda ämbetet innebär en speciell form för kyrklig gemenskap till vilken en person får tillträde  genom en särskild vigning (ordination).Genom en  speciell gåva av den Helige Ande ger vigningen helig fullmakt att i Kristi namn och med hans auktoritet tjäna Guds folk.

(KKK 1537-1538)

 

324.   Vilken ställning intas av vigningens sakrament i Guds frälsningsplan?

I det gamla förbundet finns det förebilder för detta sakrament: leviternas tjänst liksom Arons prästadöme och inrättandet av de sjuttio “äldste” (4 Mos 11:25) är sådana förebilder. Dessa förebilder når sin fulländning i Kristus Jesus, som med sitt offer på  korset är  “förmedlaren mellan Gud och människa” (1 Tim 2:5), “överstepräst, en sådan som Melkisedek” (Heb 5:10).

Kristi enda och enastående prästadöme görs närvarande av det tjänande prästadömet.

(KKK 1539-1546, 1590-1591)

 

“Endast Kristus är den sanne prästen, de andra är hans tjänare” (S:t Thomas av Aquino).

 

325.   Av hur många grader består vigningens sakrament?

Vigningens sakrament består av tre grader som är oersättliga för kyrkans organiska struktur: episkopat, presbyterat och diakonat.

(KKK 1534, 1593)

 

326.   Vilken verkan har biskopsvigningen?

Biskopsvigningen medför vigningssakramentet i sin fullhet, det gör biskopen till legitim efterträdare till apostlarna, det ger honom tillträde till biskopskollegiet, där han tillsammans med påven och de andra biskoparna får dela omsorgen om alla kyrkor, och den överlämnar åt  honom uppdraget att lära, helga och styra.

(KKK 1557-1558, 1594)

 

327.   Vilket är biskopens uppdrag i den lokalkyrka som anförtrotts åt honom?

En biskop åt vilken en lokalkyrka är anförtrodd är den synliga principen och grundvalen för denna kyrkas enhet. För denna fullgör han som Kristi ställföreträdare sitt herdeuppdrag, med bistånd av sina präster och diakoner.

(KKK 1560-1561)

 

328.   Vilken verkan har prästvigningen?

Andens smörjelse inpräglar ett outplånligt andligt insegel i prästen, gör honom likformig med Kristus, prästen, och sätter honom i stånd att handla i Kristi, huvudets, namn. Han är medhjälpare till biskoparna och vigd att förkunna evangeliet, att fira gudstjänst, framför allt eukaristin, ur vilken han hämtar styrka för sin tjänst, och för att vara de troendes herde.

(KKK 1562-1567, 1595)

 

329.   Hur utövar prästen sin särskilda tjänst?

Även om en präst är vigd för universell tjänst utför han den i en lokalkyrka, i sakramental broderlig gemenskap med de andra prästerna som bildar “presbyteriet” och som i gemenskap med biskopen och i avhängighet av honom bär ansvar för lokalkyrkan.    

(KKK 1568)

 

330.   Vilken verkan har diakonvigningen?

Diakonen som formas till likhet med Kristus som blev allas tjänare vigs för att tjäna kyrkan. Detta ämbete utövar han under sin biskops auktoritet, och det avser ordets, gudstjänstens, den pastorala ledningens och kärleksverksamhetens tjänst.

(KKK 1569-1571, 1596)

 

331.    Hur firas vigningens sakrament?

För var och en av de tre vigningsgraderna meddelas vigningens sakrament genom handpåläggning på vigningskandidatens huvud av biskopen, som uttalar den högtidliga vigningsbönen. I denna ber biskopen om att den Helige Ande och hans gåvor på ett särskilt sätt, som avser ordinandens tjänst, skall utgjutas över denne.  

(KKK 1572-1574, 1597)

 

332.   Vem kan meddela detta sakrament?

Det tillkommer giltigt vigda biskopar att i egenskap av apostlarnas efterträdare meddela vigningssakramentets tre grader.

(KKK 1575-1576, 1600)

 

333.   Vem kan ta emot detta sakrament?

Endast en döpt person av manligt kön kan giltigt ta emot detta sakrament: kyrkan anser sig bunden av detta val som Herren själv har gjort. Ingen kan kräva vigningens sakrament, utan en kandidat bedöms som lämplig till detta ämbete av kyrkans myndighet.

(KKK 1577-1578, 1598)

 

334.   Krävs celibat av den som tar emot vigningens sakrament?

För episkopatet krävs alltid celibat. För presbyteratet i den latinska kyrkan utses vanligtvis troende män som lever som celibatärer och har för avsikt att hålla celibatet “för himmelrikets skull” (Mt 19:12), i de orientaliska kyrkorna är det inte tillåtet att gifta sig när man tagit emot vigningen. Till det ständiga diakonatet har även gifta män tillträde.

(KKK 1579-1580,1599)

 

335.   Vilka verkningar har vigningens sakrament?   

Detta sakrament medför att den Helige Ande på ett särskilt sätt utgjuts över den som vigs och gör honom likformig  med Kristus i dennes trefaldiga uppdrag som präst, profet och kung, i enlighet med den grad i sakramentet han har tagit emot. Vigningen medför ett outplånligt insegel: därför kan den varken upprepas eller ges för en begränsad tid.

(KKK 1581-1589)

 

336.   Med vilken myndighet utövas det särskilda, tjänande ämbetet?

De vigda prästerna talar och handlar inte med egen myndighet när de utövar det heliga ämbetet och inte heller på uppdrag av gemenskapen utan i Kristi, huvudets, person och i kyrkans namn. Just därför skiljer sig det särskilda, tjänande ämbetet till sitt väsen och inte bara till graden från de troendes gemensamma prästadöme, till vars tjänst Kristus har instiftat detta särskilda ämbete.

(KKK 1547-1553, 1592)

 

ÄKTENSKAPETS SAKRAMENT

337.   Vilken är Guds plan för man och kvinna?

Gud, som är kärlek och har skapat människan av kärlek, har kallat henne att älska. När han skapade man och kvinna kallade han dem i äktenskapet till en intim livs- och kärleksgemenskap, så att de “inte längre är två utan ett” (Mt 19:6). När Gud välsignade dem sade han till dem: “Var fruktsamma och föröka er” (1 Mos 1:28).   

(KKK 1601-1605)

 

338.   För vilka ändamål har Gud instiftat äktenskapet?

Den äktenskapliga föreningen mellan man och kvinna, som grundats och försetts med egna lagar av Skaparen, är i enlighet med sin natur inriktad på makarnas gemenskap och deras bästa och för att barn skall komma till och fostras. Den äktenskapliga enheten är enligt Guds ursprungliga plan oupplöslig, något som Jesus Kristus bekräftar: “Vad Gud har fogat samman får människan alltså inte skilja åt” (Mk 10:6).

(KKK 1659-1660)

 

339.   Hur hotar synden äktenskapet?

På grund av den första synden, som också har framkallat sammanbrottet för den gemenskap mellan man och kvinna som var en gåva av Gud, är enheten i äktenskapet mycket ofta hotad av tvedräkt och otrohet. Ändå ger Gud i sin oändliga barmhärtighet sin nåd åt man och kvinna för att den plan för deras liv som han ursprungligen har - att  de i sitt liv skall förenas till ett - skall bli verklighet.

(KKK 1606-1608)

 

340.   Vad lär Gamla testamentet om äktenskapet?  

Gud hjälper framför allt genom lagens och profeternas pedagogik sitt folk att så småningom nå fram till en mogen uppfattning om äktenskapets enhet och oupplöslighet. Förbundet mellan Gud och Israel som liknas vid förhållandet mellan brudgum och brud förbereder och förebådar det nya förbundet som fullbordas av Guds Son, Jesus Kristus, och hans brud, kyrkan.

(KKK 1609-1611)

 

341.    Vad är det nya som Kristus förser äktenskapet med?

Jesus Kristus inte bara återställer den ursprungliga ordning som Gud avsåg, utan han ger nåd till att förverkliga äktenskapet i dess nya värdighet som sakrament, som är tecken på hans kärlek som brudgum till sin brud, kyrkan: “Ni män, älska era hustrur så som Kristus har älskat kyrkan” (Ef 5:25).

(KKK 1612-1617, 1661)

 

342.   Är äktenskapet en plikt för alla?

Äktenskapet är inte en plikt för alla. Gud kallar speciellt några män och kvinnor att följa Herren i ett liv i jungfrulighet och celibat för himmelrikets skull genom att de avstår från äktenskapets stora gåva och rikedom för att ägna sig åt Herrens angelägenheter och söka behaga honom genom att bli tecken på Kristi kärleks absoluta primat och den brinnande väntan på hans ankomst i härlighet.

(KKK 1618-1620)

 

343.   Hur firas äktenskapets sakrament?

Eftersom äktenskapet upprättar ett stadigvarande förbund av offentlig karaktär mellan makarna, ett “stånd”, är dess liturgiska firande offentligt, i närvaro av en präst (eller ett kyrkans kvalificerade vittne) och andra vittnen.

(KKK 1621-1624)

 

344.  Vad är det äktenskapliga samtycket?

Det äktenskapliga samtycket är viljan som uttrycks av en man och en kvinna att ge sig åt varandra ömsesidigt och definitivt med avsikten att leva i ett förbund av trogen och fruktbar kärlek. Därför är det samtycket som konstituerar äktenskapet, det måste ovillkorligen ges och kan inte ersättas. För att äktenskapet skall bli giltigt måste samtycket ha det sanna äktenskapet som objekt och vara en medveten och fri mänsklig akt som inte utsätts för våld eller tvång.

(KKK 1625-1632, 1662-1663)

 

345.   Vad krävs då en av de blivande makarna inte är katolik?

För att vara kyrkligt tillåtna kräver blandäktenskap (mellan en katolik och en icke-katolsk kristen) tillstånd av den kyrkliga myndigheten. Äktenskap där det mellan de blivande makarna råder skillnad i sättet att dyrka Gud  ((disparitas cultus” - mellan en katolik och en odöpt person) måste ha en dispens för att vara giltiga. I vilket fall som helst är det väsentligt att makarna inte vägrar acceptera äktenskapets ändamål och väsentliga egenskaper och att den katolska maken/makan bekräftar förpliktelserna som den andre/andra makan måste känna till - att bevara tron och säkra barnens dop och katolska fostran.

(KKK 1633-1637)

 

346. Vilka är verkningarna av äktenskapets sakrament?

Äktenskapets sakrament är upphov till ett ständigt och exklusivt band mellan makarna. Gud själv står bakom brudparets samtycke. Ja, ett ingånget och fullbordat äktenskap kan aldrig upplösas. Dessutom ger detta sakrament åt brudparet den nåd som behövs för att uppnå helighet i det äktenskapliga samlivet och för att på ett ansvarsfullt sätt ta emot barn och fostra dem.

(KKK 1638-1642)

 

347.   Vilka synder står i allvarlig motsättning till äktenskapets sakrament?

Sådana synder är äktenskapsbrott; polygami eftersom denna ju motsäger den lika värdighet som råder mellan man och kvinna och den äktenskapliga kärlekens enastående och exklusiva karaktär; vägran att vara fruktsam, som berövar det äktenskapliga livet den gåva som består av barn; och skilsmässa, som strider mot oupplösligheten.        

(KKK 1645-1648)

 

348.   När går kyrkan med på fysisk separation mellan makar?

Kyrkan går med på fysisk separation mellan makar när deras samliv av allvarliga skäl blivit praktiskt taget omöjlig, även om en försoning mellan dem är önskvärd. Men dessa är inte fria så länge maken eller makan lever att ingå en ny förening, om inte deras äktenskap är ogiltigt och har förklarats som sådant av den kyrkliga myndigheten.

(KKK 1629, 1649)

 

349.   Vilken är kyrkans inställning till frånskilda som gift om sig?

Trogen sin Herre kan kyrkan inte erkänna en förening som frånskilda ingått inför en civil myndighet som äktenskap. “”Den som skiljer sig från sin hustru och gifter om sig är en äktenskapsbrytare, och om hon skiljer sig från sin man och gifter om sig är hon en äktenskapsbryterska” (Mk 10:11-12). Till dem har kyrkan en inställning präglad av uppmärksam omsorg. Hon uppmanar dem till ett liv i tro, bön och kärlekens gärningar och till att ge barnen en kristen fostran. Men sådana personer kan inte ta emot den sakramentala avlösningen och inte heller gå till den eukaristiska kommunionen och inte inneha vissa poster i kyrkan som medför ansvar, så länge som deras situation fortsätter som objektivt står i motsättning till Guds lag.

(KKK 1650-1651)

 

350.   Varför kallas också den kristna familjen “huskyrka”?

Detta sker därför att familjen visar fram och aktualiserar kyrkans gemenskaps- och familjenatur som Guds familj. Varje medlem utövar i enlighet med sin egen roll dopets prästadöme och bidrar på detta sätt till att göra familjen till en nådens och bönens gemenskap, en skola för mänskliga och kristna dygder och till den första platsen för förkunnelse av tron för barnen.

(KKK 1655-1688, 1666)

FJÄRDE KAPITLET
ANDRA FORMER FÖR LITURGISK GUDSTJÄNST

SAKRAMENTALIERNA

351.    Vad menas med “sakramentalier”?

Sakramentalier är heliga tecken instiftade av kyrkan, genom vilka vissa skeenden och omständigheter i livet blir helgade. De består av böner som ledsagas av korstecknet eller andra tecken. Bland sakramentalierna intar välsignelserna en betydande plats. Dessa är en lovprisning av Gud och en bön för att erhålla hans gåvor, helgande av personer och invigning av ting som är avsedda för gudstjänsten.

(KKK 1667-1672, 1677-1678)

 

352.   Vad är en exorcism?

Exorcism äger rum när kyrkan med sin auktoritet i Jesu namn ber om att en person eller ett föremål beskyddas mot den Ondes inflytande eller undandras hans herradöme. I ordinarie form utförs exorcismen i ordningen för dop. Den högtidliga exorcismen, som kallas för den stora exorcismen kan endast utföras av en präst som fått myndighet till detta av biskopen.

(KKK 1673)

 

353.   Vilka former för folklig fromhet ledsagar kyrkans sakramentala liv?  

Det kristna folkets religiösa känsla har alltid funnit olika uttryck i de olika fromhetsformer som ledsagar kyrkans sakramentala liv, till exempel vördandet av reliker, besök vid helgedomar, vallfärder, processioner, korsvägsandakt och rosenkrans. Kyrkan upplyser och gynnar med trons ljus autentiska former för folklig fromhet.

(KKK 1674-1676, 1679)

 

DEN KRISTNA BEGRAVNINGEN

354.   Vilket sammanhang finns det mellan sakramenten och en kristen människas död?

En kristen människa som dör i Kristus når vid slutet av sin jordiska existens fulländningen av det nya liv som har påbörjats i dopet, fått ny kraft i konfirmationen och näring i eukaristin, som föregriper den himmelska festmåltiden. Meningen med en kristen människas död träder fram i ljuset av Kristi död och uppståndelse, vårt enda hopp; en kristen som dör i Kristus går bort för att “få sitt hem hos Kristus” (2 Kor 5:8).

(KKK 1680-1683)

 

355.   Vad uttrycker begravningen?

Även om begravningsgudstjänsten firas i olika riter som motsvarar olika situationer och traditioner i olika trakter uttrycker den ändå den anda av påsk, hoppet om uppståndelsen, som präglar en kristen människas död. Den ger också känslan av gemenskap med den avlidne, framför allt då man ber om att hans själ skall renas.

(KKK 1684-1685)

 

356.   Vilka är huvudbeståndsdelarna i begravningsgudstjänsten?

Vanligtvis innehåller begravningsgudstjänsten fyra huvuddelar: mottagandet av stoftet av gemenskapen med ord om tröst och hopp, ordets liturgi, det eukaristiska offret och “avskedstagandet”, med vilket den avlidnes själ anförtros åt Gud, källan till evigt liv, medan kroppen begravs i väntan på uppståndelsen.

(KKK 1686-1690)

 

TREDJE DELEN
LIVET I KRISTUS

FÖRSTA AVDELNINGEN
MÄNNISKANS KALLELSE:
LIVET I ANDEN

357.   Vilket sammanhang har det kristna moraliska livet med tron på sakramenten?

Det som trosbekännelsen uttalar förmedlar sakramenten. Ja, med dessa tar de troende emot Kristi nåd och den Helige Andes gåvor, som sätter dem i stånd till att leva det nya livet som Guds söner och döttrar i Kristus, som tas emot i tro.

(KKK 1691-198)

“Inse, kristna människa, din värdighet” (S:t Leo den Store).

 

 

FÖRSTA KAPITLET
DEN MÄNSKLIGA PERSONENS VÄRDIGHET

MÄNNISKAN, GUDS AVBILD

358.   Vilken är roten till den mänskliga värdigheten?

Den mänskliga personens värdighet har sin rot i att den är skapad till Guds avbild och likhet. Den mänskliga personen, utrustad med en andlig själ och odödlighet, med förnuft och fri vilja, är inriktad på Gud och kallad, med sin kropp och med sin själ, till den eviga saligheten. 

(KKK 1699-1715)

 

VÅR KALLELSE TILL SALIGHET

359.   Hur når människan saligheten?

Människan når saligheten i kraft av Kristi nåd, som gör henne delaktig av Guds liv. Kristus visar i evangeliet de sina vägen som leder till lyckan utan gräns: saligprisningarna. Kristi nåd verkar också i varje människa som genom att följa det rätta samvetet söker och älskar det sanna och det goda och undviker det onda.

(KKK 1716)

 

360.   Varför är saligprisningarna viktiga för oss?

Saligprisningarna står i centrum för Jesu förkunnelse, de tar åter upp och fulländar Guds löften som avgetts från och med Abraham. De ger en bild av Jesu eget ansikte, de är typiska för ett äkta kristet liv och avslöjar för människan slutmålet för hennes handlingar: den eviga saligheten.

(KKK 1716-1717, 1725-1726)

 

361.    Vilket sammanhang har saligprisningarna med människans längtan efter lycka?

Saligprisningarna motsvarar den medfödda längtan efter lycka som Gud har nedlagt i människans hjärta för att dra henne till sig och som han ensam kan tillfredsställa.

(KKK 1720-1724, 1727-1729)

 

362.   Vad är den eviga saligheten?

Den eviga saligheten är skådandet av Gud i det eviga livet, i vilket vi helt och fullt kommer att vara “delaktiga av gudomlig natur” (2 Pet 1:4), av Kristi härlighet och det treeniga livets fröjd. Saligheten överträffar människans förmåga och krafter: den är en övernaturlig och oförskylld gåva av Gud, liksom den nåd som leder fram till den. Den utlovade saligheten ställer oss inför avgörande moraliska val när det gäller det jordiska, den uppmuntrar oss till att älska Gud över allting.

(KKK 1720-1724, 1727-1729)

 

MÄNNISKANS FRIHET

363.   Vad är frihet? 

Friheten är den förmåga som människan fått av Gud till att handla eller inte handla, att göra detta eller detta, att av sig själv utföra genomtänkta handlingar. Friheten är karakteristisk för verkligt mänskliga handlingar. Ju mer man gör det goda, desto friare blir man. Friheten når sin egen fullkomlighet när den är inriktad på Gud, som är det högsta goda och vår salighet. Friheten innefattar möjligheten att välja mellan det goda och det onda. Att välja det onda är att missbruka friheten. Detta missbruk leder till slaveri under synden.

(KKK 1720-1723, 1743-1744)

 

364.   Vilket förhållande råder mellan frihet och ansvar?

Friheten gör människan ansvarig för sina handlingar i den mån de är frivilliga, även om tillräkneligheten och ansvarigheten för en handling kan minskas och ibland helt försvinna på grund av okunnighet, ouppmärksamhet, våld som man blivit utsatt för, av fruktan, okontrollerade känslor och vanor.

(KKK 1734-1737, 1745-1746)

 

365.   Varför har varje människa rätt till bruket av sin frihet?

Rätten att bruka sin frihet tillkommer varje människa, eftersom den inte kan skiljas från hennes värdighet som mänsklig person. Därför skall alltid denna rätt respekteras, särskilt på det moraliska och religiösa området. Den skall också erkännas av samhället och skyddas inom gränserna för det allmänna bästa och en rätt offentlig ordning.   

(KKK 1738, 1747)

 

366. Vilken plats intar människans frihet i frälsningsordningen?

Vår frihet är försvagad på grund av den första synden. Försvagningen har skärpts av de följande synderna. Men “till den friheten [från träldomen under synden] har Kristus befriat oss. Stå därför fasta och låt ingen lägga på er slavoket igen” (Gal 5:1). Med sin nåd leder oss den Helige Ande till den andliga friheten, för att göra oss till sina fria medarbetare i kyrkan och i världen.

(KKK 1739-1742, 1748)

 

367.   Vilka källor finns för mänskliga handlingars moraliska halt?

Den moraliska halten i mänskliga handlingar beror på tre källor: på det objekt för handlingen som väljs, om detta verkligen är något gott eller bara skenbart är det, på avsikten hos den som handlar och därför av målet som en person har i sikte då han eller hon utför handlingen, på handlingens omständigheter, inklusive dess följder.

(KKK 1749-1754, 1757-1758)

 

368.   När är en mänsklig handling moraliskt god?

Handlingen är moraliskt god när den samtidigt bygger på  att dess objekt är gott, liksom dess mål och dess omständigheter. Det objekt man väljer kan ensamt förstöra hela handlingen, även om avsikten är god. Det är inte tillåtet att göra det onda därför att det kan komma något gott av denna handling. Ett ont mål kan fördärva handlingen även om dess objekt i och för sig är gott. Ett gott ändamål kan inte göra ett uppträdande gott som på grund av sitt objekt är ont, eftersom ändamålet inte helgar medlen. Omständigheterna kan förminska eller öka ansvaret hos den som handlar, men de kan inte påverka den moraliska halten av själva handlingarna, de kan aldrig göra en handling som i sig själv är ond till god.   

(KKK 1755-1756, 1757-1758)

 

369.   Finns det handlingar som alltid är otillåtna?

Det finns handlingar, som, om man väljer dem, alltid är otillåtna på grund av sitt objekt (till exempel hädelse, mord och äktenskapsbrott). Om man väljer en sådan handling medför detta val alltid en viljemässig oordning, dvs något moraliskt ont, som inte kan rättfärdigas av det goda som eventuellt och så småningom skulle kunna komma ur sådana handlingar.

(KKK 1756, 1751)

 

LIDELSERS MORALISKA HALT

370.   Vad menas med “lidelser”?

Lidelser är affekter, emotioner eller känslor från känslornas rike - naturliga beståndsdelar i det mänskliga psyket - som driver människor att handla eller att inte handla, allt eftersom man uppfattar något som gott eller ont. De viktigaste bland “lidelserna” är kärlek och hat, längtan och fruktan, glädje, sorg och vrede. Den viktigaste lidelsen är kärleken, som drivs fram av dragningen till det goda. De är bara det goda som man kan älska - antingen det nu är något verkligt gott eller endast skenbart är det.

(KKK 1762-1766, 1759-1760)

 

371. Är lidelserna moraliskt goda eller onda?

Eftersom lidelserna sätts i rörelse av människans känslovärld är de i sig varken goda eller onda: de är goda när de bidrar till en god handling, de är onda i motsatta fallet. De kan upptas av dygderna eller förvanskas av lasterna.

(KKK 1767-1770, 1773-1775)

 

DET MORALISKA MEDVETANDET,  SAMVETET

372.   Vad är det moraliska medvetandet, samvetet?

Det moraliska medvetandet, samvetet, som finns i personens innersta, är ett förnuftets omdöme som vid lämpligt tillfälle förmår människan att göra det goda och undvika det onda. Tack vare detta inser den mänskliga personen den moraliska halten av den handling han eller hon står i begrepp att utföra och låter honom eller henne ta ansvaret för den. När människan lyssnar till samvetet kan hon uppfatta Guds röst som talar till henne.

(1776-1780, 1795-1797)

 

373.   Vad innebär den mänskliga personens värdighet vid med avseende på samvetet?

Den mänskliga personens värdighet innefattar ett  samvete som leder rätt (så att det alltså stämmer överens med vad som är rätt och gott enligt förnuftet och den gudomliga lagen). På grund av denna personliga värdighet kan människan inte tvingas att handla mot sitt samvete, och man bör inte heller hindra henne att - inom de gränser som dras upp av vad som krävs av det allmänna bästa - handla i överensstämmelse med sitt samvete, framför allt på det religiösa området.

(KKK 1780-1782, 1798)

 

374.   Hur formas samvetet så att det blir rätt och sannfärdigt?

Ett rätt och sannfärdigt samvete bildas genom att man fostrar det, med att man formar det efter Guds ord och kyrkans undervisning. Det styrs av den Helige Andes gåvor och får hjälp av visa personer. Dessutom är bön och samvetsrannsakan till stor hjälp vid fostran av samvetet.

(KKK 1783-1788, 1799-1800)

 

375.   Vilka normer bör samvetet alltid följa?

Det finns tre normer av mer allmänt slag: 1) det är aldrig tillåtet att göra det onda för att få ut något gott av det; 2) den så kallade Gyllene regeln: “Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem” (Mt 7:12); 3) kärleken upprätthåller alltid respekten för nästan och hennes samvete, även om detta inte betyder att som något gott erkänna något som objektivt sett är något ont.

(KKK 1789)

 

376.   Kan samvetet fälla felaktiga omdömen?

En person skall alltid lyda det säkra omdöme som görs av det egna samvetet, men kan också göra felaktiga omdömen av skäl som inte alltid härrör ur personlig skuld. Man kan alltså inte tillräkna en person något ont som gjorts på grund av ofrivillig okunskap, även om detta objektivt sett förblir något ont. Det är alltså nödvändigt att anstränga sig för att befria samvetet från misstag.

(KKK 1790-1794, 1801-1802)

 

DYGDER

377.   Vad är “dygd”?

En dygd är en beständig och bestämd inriktning på att göra det goda. “Målet för ett dygdigt liv består i att bli lik Gud” (S:t Gregorius den Store). Det finns mänskliga dygder och teologala dygder.

(KKK 1803,1833)

 

378.   Vad menas med “mänskliga dygder”?

Mänskliga dygder är väl utvecklade, beständiga och stabila inställningar som härrör ur förnuftet och viljan. De reglerar våra handlingar, styr våra lidelser och riktar in vårt uppträdande på att rätta sig efter förnuftet och tron. De förvärvas och stärks genom moraliskt goda handlingar som upprepas; de renas och lyfts upp på ett högre plan genom Guds nåd.

(KKK 1804, 1810-1811, 1834, 1839)

 

379.   Vilka är de främsta mänskliga dygderna?

De främsta mänskliga dygderna kallas kardinaldygder, som sammanfattar alla andra dygder och bildar “gångjärn” för ett dygdigt liv. De är följande: klokhet, rättfärdighet, själsstyrka och måttlighet.

(KKK 1805, 1834)

 

380.   Vad menas med klokhet?

Klokheten inriktar förnuftet på att i alla omständigheter urskilja det som är vårt sanna väl och att välja lämpliga medel för att uppnå detta. Klokheten styr de andra dygderna och ger dem deras regel och mått.

(KKK 1806, 1835)

 

381.    Vad menas med rättfärdighet?

Rättfärdighet består i en beständig och fast avsikt att ge andra det som tillkommer dem. Rättfärdighet i förhållande till Gud kallas “religionens dygd”.  

(KKK 1807, 1836)

 

382.   Vad menas med själsstyrka? 

Själsstyrka ger fasthet i svårigheter och uthållighet i att söka det goda. Den går så långt att den ger människan förmågan att eventuellt offra sitt eget liv för en rättfärdig sak.

(KKK 1808, 1837)

 

383.   Vad menas med måttlighet?

Måttlighet dämpar den dragning som utövas av njutningarna, den säkrar viljans herravälde över instinkterna och ger människor förmågan att bevara jämvikten när det gäller att använda sig av de skapade tingen.

(KKK 1809,1838)

 

384.   Vad menas med de “teologala dygderna”? 

De teologala dygderna har Gud själv som ursprung, motiv och omedelbart objekt. De ingjuts i människan med den helgande nåden, de sätter henne i stånd till att leva i relation till Treenigheten och bildar grunden för och besjälar den kristna människans moraliska handlande och ger liv åt de mänskliga dygderna. De är underpant på den Helige Andes närvaro och hans aktivitet i den kristna människans egenskaper.      

(KKK 1812-1813, 1840-1841)

 

385.   Vilka är de teologala dygderna? 

De teologala dygderna är tron, hoppet och kärleken.

(KKK 1813)

 

386.   Vad är tron?

Tron är den teologala dygd varmed vi tror på Gud, på allt vad han har uppenbarat och på vad kyrkan lägger fram för oss att tro, därför att Gud är sanningen själv. Med tron överlämnar sig människan frivilligt åt Gud. Den som tror söker därför att inse och göra Guds vilja, ty “tron får sitt uttryck i kärlek” (Gal 5:6).

(KKK 1814-1816, 1842)

 

387.   Vad är hoppet?

Hoppet är den teologala dygd varmed vi längtar efter och av Gud förväntar oss det eviga livet som vår lycka. Vi sätter vår förtröstan på Kristi löften och stöder oss på den hjälp som den Helige Andes nåd ger oss för att nå fram till det och hålla ut ända till slutet av vårt jordiska liv.

(KKK 1817-1821, 1843)

 

388.   Vad är kärleken?

Kärleken är den teologala dygd varmed vi älskar Gud över allting och vår nästa som oss själva av kärlek till Gud. Jesus gör denna dygd till det nya budet, lagens fulländning. Den är “det band som ger fullkomlighet” (Kol 3:14) och grunden för de andra dygderna, som den besjälar, inspirerar och styr: utan den “är jag ingenting” och “har ingenting vunnit” (1 Kor 13:1-3).

 

389.   Vad menas med den Helige Andes gåvor?

Den Helige Andes gåvor är ständiga inställningar som gör människan lyhörd för gudomliga ingivelser och får henne att följa dem. De är sju till antalet: vishet, förstånd, råd, kraft, kunskap, fromhet och gudsfruktan.

(KKK 1830-1831, 1845)

 

390.   Vad menas med den Helige Andes frukter?

Den Helige Andes frukter är väl utvecklade inställningar formade i oss som föraning om den eviga härligheten. Kyrkans tradition räknar upp tolv sådana gåvor: “Kärlek, glädje, frid, tålamod, långmodighet, godhet, välvilja, mildhet, trohet, blygsamhet, avhållsamhet, kyskhet” (Gal 5:22-23 enligt Vulgata-översättningen).

(KKK 1812)

 

SYND

391.    Vad innebär det för oss att ta emot Guds barmhärtighet?

Det innebär att vi inser vår skuld och ångrar våra synder. Gud själv avslöjar med sitt ord och med sin Ande våra synder, skänker oss sanningen i vårt samvete och hoppet om förlåtelse.

(KKK 1844-1848, 1870)

 

392.   Vad är synd?     

 

Synd är “ett ord, en handling eller en önskan som står i motsättning till den eviga lagen”(S:t Augustinus). Den kränker Gud eftersom den är en vägran att lyda och besvara hans kärlek. Den sårar den mänskliga naturen och är ett angrepp på den mänskliga solidariteten.

Kristus avslöjar i sitt lidande helt och fullt syndens allvar och besegrar den med sin barmhärtighet.

(KKK 1849-1851, 1871-1872)

 

393.   Finns det många olika slags synder?

Synderna är många och olika. Man kan urskilja dem efter deras objekt eller de dygder och bud de står i motsättning till. De kan direkt vara riktade mot Gud, nästan eller oss själva. Det är möjligt att indela dem som synder i tankar, ord, gärningar och underlåtelser.

(KKK 1852-1853, 1873)

 

394.   Hur skiljer man olika synder åt med avseende på allvaret i dem?

Man skiljer på dödssynd och mindre synd.

(KKK 1854)

 

395.   När begår man en dödssynd?

En dödssynd begår man när det samtidigt gäller en allvarlig sak, när man är fullt medveten och ger sitt fria samtycke. Denna synd förstör kärleken i människan, berövar henne den helgande nåden och för henne till den eviga döden i helvetet, om hon inte ångrar sig. På ordinarie sätt får man förlåtelse för den genom dopets och botens eller försoningens sakrament.

(KKK 1855-1861, 1874)

 

396.   När begår man en mindre synd?    

Man begår en mindre synd, som till sitt väsen skiljer sig från dödssynden, när det rör sig om något mindre allvarligt - eller också om något allvarligt, men utan att man är fullt medveten eller helt och hållet har gett sitt samtycke. En sådan synd bryter inte förbundet med Gud, men den försvagar kärleken; den avslöjar en oordnad känsla för de skapade tingen; den hindrar själens framsteg i utövandet av dygderna och det moraliskt goda; den förtjänar renande straff här i tiden.

(KKK 1862-1864; 1875)

 

397.   Hur framträder synden skarpare i oss?

Synd framkallar synd, och upprepande av den leder till lastbarhet.

(KKK 1865,1876)

 

398.   Vad menas med laster?

Laster är motsatsen till dygder. De är perversa vanor som förmörkar samvetet och har en böjelse till det onda. Lasterna kan stå i samband med de så kallade huvudsynderna som är följande: högmod, girighet, avund, vrede, lusta, frosseri, lättja eller slapphet.

(KKK 1866-1867)

 

399.   Bär vi ansvar för synder som begås av andra?

Vi bär ett sådant ansvar om vi på ett klandervärt sätt gör oss skyldiga till samarbete med dem.

(KKK 1868)

 

400.   Vad menas med syndens strukturer?

Sådana strukturer är sociala situationer eller institutioner som står i motsättning till Guds lag. De är uttryck för och en effekt av personliga synder.

(KKK 1869)

ANDRA KAPITLET   
DEN MÄNSKLIGA GEMENSKAPEN

PERSON OCH SAMHÄLLE

401.    Vari består människans sociala dimension?

Bredvid den personliga kallelsen till saligheten har människan den sociala dimensionen som väsentlig beståndsdel av sin natur och sin kallelse. Alla människor är kallade till samma mål, Gud själv; det finns en viss likhet mellan de tre gudomliga personernas gemenskap och den broderlighet som människorna bör upprätta med varandra i sanning och kärlek; kärleken till nästan kan inte skiljas från kärleken till Gud.

(KKK 1877-1880, 1890-1891)

 

402.   Vilket är föreningsbandet mellan person och samhälle?

Princip, subjekt och mål för alla sociala institutioner är och bör vara personen. Vissa sammanslutningar, som familjen och det civila samhället, är nödvändiga för personen. Också andra sammanslutningar, såväl inom de politiska formerna för gemenskap som på det internationella planet är nyttiga, med avseende på subsidiaritetsprincipen.

(KKK 1881-1882, 1892-1893)

 

403.   Vad innebär subsidiaritetsprincipen?  

Denna princip innebär att en sammanslutning på ett högre plan inte skall åta sig en uppgift som angår en sammanslutning på ett lägre plan och på detta sätt beröva denna dess kompetens utan hellre understödja den om så skulle visa sig nödvändigt.       

(KKK 1883-1885, 1894)

 

404.   Vad kräver annars ett äkta mänskligt samliv?

Ett sådant kräver att respekt för rättvisan och en rätt värdeskala som att de materiella och instinktiva dimensionerna i tillvaron underordnas de inre och andliga värdena. Särskilt där synden fördärvar samhällsklimatet måste man vädja till hjärtats omvändelse och Guds nåd för att uppnå sådana förändringar i samhället som verkligen är till gagn för varje person och hela personen. Kärleken, som fordrar och ger möjlighet att genomföra rättvisans krav i verkligheten är det största sociala budet.

(KKK 1886-1889, 1895-1896)

 

DELTAGANDET I SAMHÄLLSLIVET 

405.   Vilken grund har auktoriteten i samhället?

Varje mänsklig sammanslutning behöver en legitim auktoritet som svarar för ordningen och bidrar till att det allmänna bästa blir verklighet Denna auktoritet finner sin egen grund i den mänskliga naturen, eftersom denna motsvarar den ordning som upprättats av Gud. 

(KKK 1897-1902, 1918-1920)

 

406.   När utövas myndighet på legitimt sätt?

Myndighet utövas på legitimt sätt när den handlar med det allmänna bästa för ögonen och använder moraliskt tillåtna medel för att uppnå detta. Därför bör politiska styrelser bestämmas av medborgarnas fria val och respektera den princip som kallas “rättsstaten”, där ju lagen och inte människors nyckfulla vilja härskar suveränt. Orättfärdiga lagar och åtgärder som står i motsättning till den moraliska ordningen förpliktar inte samvetena.

(KKK 1903-1904, 1921-1922)

 

407.   Vad menas med det allmänna bästa?

Med det allmänna bästa menas summan av de samhällslivets villkor som tillåter såväl grupperna som de enskilda medlemmarna av samhället att fullständigare och lättare uppnå sin fulländning.

(KKK 1905-1906, 1924)

 

408.   Vad omfattas av det allmänna bästa?

Det allmänna bästa omfattar respekt för och främjande av personens grundläggande rättigheter; utvecklingen av det som tjänar personernas och samhällets väl; allas fred och säkerhet.

(KKK 1907-1909, 1925)

 

409.   Var förverkligas det allmänna bästa tydligast?  

Det allmänna bästa förverkligas fullständigast i de politiska gemenskaper som försvarar och främjar medborgarnas och mellaninstansernas väl utan att försumma den mänskliga familjens väl på det universella planet.

(KKK 1910-1912, 1927)

 

410.    Hur ger människan sitt bidrag för att det allmänna bästa skall bli verklighet?

Varje människa ger i enlighet med sin ställning och den roll som hon har övertagit sitt bidrag till att främja det allmänna bästa. Hon gör det genom att respektera rättvisa lagar och som sin uppgift ta itu med de sektorer som hon har det personliga ansvaret för, som exempelvis omsorgen om den egna familjen och den uppgift som det egna arbetet ålägger henne. Medborgarna bör dessutom så mycket som möjligt ta aktiv del i det offentliga livet.

(KKK 1913-1917, 1926)

 

SOCIAL RÄTTVISA

411.    Hur garanterar samhället social rättvisa?

Samhället garanterar social rättvisa när det respekterar personens värdighet och rättigheter, som ju är mål för samhället självt. Dessutom strävar samhället efter social rättvisa som är förbunden med det allmänna bästa och myndighetsutövningen, när den förverkligar de omständigheter som låter sammanslutningar och individer uppnå vad de har rätt till.  

(KKK 1928-1933, 1943-1944) 

 

412.    Vilken är grundvalen för jämlikhet bland människor? 

Alla människor är försedda med samma värdighet och grundläggande rättigheter i den mån de är skapade till den ende Gudens avbild och har fått samma förnuftsbegåvade själ, har samma natur och ursprung och i Kristus, Frälsaren, är kallade till samma salighet hos Gud. 

(KKK 1934-1935, 1945)

 

413.    Hur skall man bedöma ojämlikheten bland människor?

Det finns orimliga former för bristande jämlikhet av ekonomisk och social natur, som slår mot miljontals människor; sådant står i öppen motsättning till evangeliet, rättvisan, personernas värdighet och freden. Men det finns också olikheter bland människor som förorsakas av olika faktorer som ingår i Guds plan. Ja, han vill att var och en skall få vad han behöver, och att de som har särskilda “talenter” delar med sig av dem till andra. Sådana skillnader uppmuntrar och förpliktar ofta människor till storsinthet, välvilja och beredskap att dela med sig och förmår kulturerna att ömsesidigt berika varandra.        

(KKK 1936-1938, 1946-1947)

 

414.    Hur uttrycker sig den mänskliga solidariteten? 

Den solidaritet som flödar fram ur den mänskliga och kristna broderligheten uttrycker sig framför allt i den rättvisa fördelningen av resurserna, i den rimliga arbetslönen och i insatsen för en rättvisare social ordning. Solidaritetens dygd påverkar också fördelningen av trons andliga resurser, som är ännu viktigare än de materiella.

(KKK 1939-1942)

TREDJE KAPITLET
FRÄLSNINGEN SOM KOMMER FRÅN GUD:
LAGEN OCH NÅDEN

DEN MORALISKA LAGEN

415.    Vad är den moraliska lagen?

Den moraliska lagen är ett verk av Guds vishet. Den föreskriver för människan de vägar, de normer för mänskligt beteende som leder till den utlovade saligheten, och den förbjuder de vägar som leder bort från Gud.

(KKK 1954-1959, 1978-1979)

 

416.    Vari består den naturliga moraliska lagen?

Den naturliga lagen, inskriven i varje människas hjärta av Skaparen består i att människan har del av Guds vishet och godhet. Denna naturliga lag ger uttryck för den ursprungliga moraliska insikt som ger människan förmågan att med sitt förnuft kunna urskilja vad som är gott och vad som är ont. Den är universell och oföränderlig och bildar basen för personens fundamentala plikter och rättigheter liksom för den mänskliga gemenskapen och samhällets lagar.

(KKK 1960)

 

417.    Uppfattas denna lag av alla?
 

På grund av synden uppfattas den naturliga lagen inte alltid och av alla med samma klarhet och omedelbarhet.

(KKK 1961-1962, 1980-1981)

 

“Gud har skrivit lagen på tavlor därför att människorna inte lyckades läsa den i sina hjärtan” (S:t Augustinus)  

 

418.    Vilket är sammanhanget mellan den naturliga lagen och den gamla lagen?

Den gamla lagen är det första stadiet i den uppenbarade lagen. Den uttrycker många sanningar som är tillgängliga naturligt med hjälp av förnuftet men som på detta sätt understryks och får sin äkthet bekräftad i de förbund som ingås under frälsningshistoriens gång. Dess moraliska föreskrifter som åter läggs fram i tio Guds bud lägger grunden för människans kallelse, förbjuder det som strider mot kärleken till Gud och till nästan och påbjuder vad som är väsentligt för denna kärlek.

(KKK 1963-1964, 1982)

 

419.    Vilken plats intar den gamla lagen i frälsningsplanen?

Den gamla lagen låter människan få kännedom om många sanningar som är tillgängliga för förnuftet, den visar på vad man skall göra och inte göra, och förbereder och leder som en god pedagog människor fram till att omvända sig och ta emot evangeliet. Men även om den gamla lagen är helig, andlig och god är den ändå fortfarande ofullkomlig, eftersom den inte av sig själv ger Andens styrka och nåd för att hålla den.

(KKK 1963-1964, 1982)

 

420.   Vad är den nya lagen eller evangeliets lag?

Den nya lagen eller evangeliets lag, förkunnad och förverkligad av Kristus, fulländar och uppfyller Guds lag, både den naturliga och den uppenbarade. Den läggs på nytt fram i budet att vi skall älska Gud och vår nästa och älska varandra så som Kristus har älskat oss; den är också en inre verklighet i människan: den Helige Andes nåd som gör en sådan kärlek möjlig. Den är “frihetens lag” (Jak 1:25) eftersom den ger förmågan att handla spontant under påverkan av kärleken.

(KKK 1965-1972, 1983-1985)

 

“Den nya lagen är främst just den Helige Andes nåd som skänks åt dem som tror på Kristus” (S:t Thomas av Aquino)

 

421.    Var finns den nya lagen?    

Den nya lagen finns i  hela Kristi liv och förkunnelse och i apostlarnas moraliska undervisning: bergspredikan är dess främsta uttryck.

(KKK 1971-1974, 1986)

 

NÅD OCH RÄTTFÄRDIGGÖRELSE

422.   Vad menas med rättfärdiggörelse? 

Rättfärdiggörelsen är Guds kärleks allra förnämsta verk. Den är Guds barmhärtiga och oförskyllda handling, som tar bort våra synder och gör oss rättfärdiga och heliga till hela vårt väsen. Detta sker genom den Helige Andes nåd, som har förvärvats åt oss av Kristi lidande och skänkts oss i dopet. Rättfärdiggörelsen inleder människans fria svar, det vill säga fram till tron på Kristus och till samarbete med den Helige Andes nåd.

(KKK 1987-1995, 2017-2020)

 

423.   Vad är den rättfärdiggörande nåden?

Nåden är den oförskyllda gåva som Gud ger oss för att göra oss delaktiga av sitt treeniga liv och ge oss förmåga att handla av kärlek till honom. Den kallas habituell nåd, eller helgande nåd eller gudomliggörande nåd, eftersom den helgar och gudomliggör oss. Den är övernaturlig, därför att den helt och hållet beror på Guds initiativ, som han inte är skyldig någon, och överstiger vad människan förmår med sitt förnuft och sina krafter. Den undandrar sig alltså vår erfarenhet.

(KKK 1996-1998, 2005, 2021)

 

424.   Vilka andra former för nåd finns det?

Förutom den habituella nåden finns det följande slag av nåd: de aktuella formerna för nåd (nådegåvor som ges oss allt efter de omständigheter vi befinner oss i); de sakramentala nådegåvorna (gåvor som har ett särskilt samband med varje sakrament); de särskilda nådegåvorna eller karismerna (vilka som ändamål har kyrkans allmänna bästa), bland dessa de nådegåvor som hör ihop med det stånd man intar i kyrkan och som ledsagar utövandet av de kyrkliga tjänsterna och de uppgifter med ansvar man får i livet.

(KKK 1999-2000, 2003-2004, 2023-2024)

 

425.   Vilket är sammanhanget mellan nåden och människans fria vilja? 

Nåden förekommer, förbereder och väcker människans fria svar. Den svarar på den mänskliga frihetens djupa strävan, manar den att samarbeta och för den till sin fulländning.

(KKK 2001-2002)

 

426.   Vad menas med förtjänst?

Förtjänst är något som ger rätt till belöning för en god handling. När det gäller Gud kan människan inte i och för sig förtjäna någonting, eftersom hon har tagit emot allt gratis. Ändå ger Gud möjlighet för människan att erhålla förtjänster genom föreningen med Kristi kärlek, som är källan för våra förtjänster inför Gud. Förtjänster för goda gärningar skall därför först och främst tillskrivas Guds nåd och i andra hand människans fria vilja.

(KKK 2006-2009, 2025-2027)

 

427.   Vad finns det för något gott som vi kan förtjäna?

Under påverkan av den Helige Ande kan vi förtjäna, för oss själva eller för andra, sådana nådegåvor som är till gagn för vår helgelse och för att uppnå det eviga livet, liksom för övrigt de timliga ting som är lämpliga för oss i enlighet med Guds plan. Ingen kan förtjäna den första nåden, den nåd, som skänks vid inledningen till omvändelse och rättfärdiggörelse.

(KKK 2006-2009, 2025-2027)

 

428.   Är vi alla kallade till den kristna heligheten?

Alla troende är kallade till den kristna heligheten. Den är det kristna livet i sin fullhet och kärleken i sin fulländning, och den blir verklighet i den intima föreningen med Kristus, och i honom med den allraheligaste Treenigheten. Den kristna människans väg till helgelse går över korset och kommer att nå sin fullbordan i de rättfärdigas slutliga uppståndelse, i vilken Gud skall vara allt i alla.

(KKK 2012-2016, 2028-2029)

 

KYRKAN, MODER OCH LÄROMÄSTARINNA

429.   Hur ger kyrkan näring åt den kristna människans moraliska liv?

Kyrkan är den gemenskap där den kristna människan tar emot Guds ord och undervisning i “Kristi lag” (Gal 6:2); hon tar där emot sakramentens nåd; hon förenar sig med Kristi frambärande av sig själv i eukaristin, så att hennes moraliska liv blir en andlig gudstjänst; hon lär sig av jungfru Marias och helgonens exempel på helighet.   

(KKK 2030-2031, 2047)

 

430.   Varför ingriper kyrkans läroämbete på det moraliska fältet?

Det kyrkliga läroämbetet ingriper därför att det är dess uppgift att förkunna det som man skall tro och hur man skall praktisera denna tro i sitt liv. Denna uppgift sträcker sig också till de särskilda bud som finns i den naturliga lagen, eftersom det är nödvändigt för frälsningen att hålla dem.

(KKK 2032-2040, 2049-2051)

 

431.    Vilken målsättning har kyrkans bud?

Kyrkans fem bud har som avsikt att säkra ett oundgängligt minimum i bönens anda, i det sakramentala livet, det moraliska åtagandet och tillväxten i kärleken till Gud och till nästan.

(KKK 2041, 2048)

 

432.   Vilka är kyrkans bud?   

De är följande: 1) att delta i mässan på söndagar och andra påbjudna helgdagar och hålla sig fri från arbete och andra sysselsättningar som skulle kunna vara ett hinder för helgandet av sådana dagar; 2) att bekänna sina egna synder och ta emot försoningens sakrament åtminstone en gång om året; 3) att gå till eukaristins sakrament åtminstone till påsk; 4) att avstå från att äta kött och fasta på de dagar som är bestämda av kyrkan; 5) att ge sitt bidrag till kyrkans materiella behov; därvid gör var och en vad man kan.

(KKK 2042-2043)

 

433.  Varför är de kristnas moraliska liv oundgängligen nödvändigt för förkunnelsen av evangeliet?    

Därför att de kristna med ett liv som överensstämmer med Herren Jesus påverkar människor så att de närmar sig tron på den sanne Guden. De bygger på detta sätt upp kyrkan, de genomsyrar världen med evangeliets anda och de påskyndar Guds rikes ankomst.

(KKK 2044-2045)

 

ANDRA AVDELNINGEN
TIO GUDS BUD

 

434.   “Mästare, vad skall jag göra för gott för att få evigt liv?” (Mt 19:16).

Den unge man som vänder sig till Jesus med denna fråga får följande svar av Jesus:  “Vill du gå in i livet, så håll budorden” och fortsätter omedelbart därefter: “Kom sedan och följ mig” (Mt 19:17,21). Att följa Jesus innebär att man håller buden. Den gamla lagen är inte avskaffad, utan människan uppmanas att finna den i den gudomlige Mästarens person, som i sig själv fullkomligt förverkligar den, uppenbarar dess fulla innebörd och vittnar om dess eviga giltighet.

(KKK 2052-2054, 2075-2076)

 

435.   Hur tolkar Jesus lagen?

Jesus tolkar lagen i ljuset av det dubbla och enda kärleksbudet, lagens fulländning: “Du skall älska Herren, din Gud, med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt förstånd. Detta är det största och första budet. Sedan kommer ett av samma slag: Du skall älska sin nästa som dig själv. På dessa båda bud vilar hela lagen och profeterna “(Mt 22:37-40).

(KKK 2055)

 

436.   Vad betyder ordet “dekalog”?

“Dekalog” betyder “tio ord” (Hes 34:28). Dessa ord sammanfattar den lag som Gud gav till Israels folk i samband med det förbund som slöts med Mose som medlare. Genom att den lägger fram buden om kärleken till Gud (de tre första) och till nästan (de andra sju) låter den det utvalda folket och varje enskild människa skymta konturerna av den väg som är befriad från träldomen under synden.

(KKK 2056-2057)

 

437.   Vilket sammanhang har dekalogen, Tio Guds bud,  med förbundet?

Dekalogen blir förståelig i ljuset av förbundet, där Gud uppenbarar sig och låter sin vilja bli känd. Då folket håller buden erfar det att det tillhör Gud och svarar med tacksamhet på hans erbjudande om kärlek.

(KKK 2058-2063, 2077)

 

438.   Vilken vikt tillmäter kyrkan Tio Guds bud?

I trohet mot  Skriften och Jesus själv bekänner kyrkan att Tio Guds bud är av grundläggande vikt och betydelse. De kristna är förpliktade att hålla dem.

(KKK 2064-2068)

 

439.   Varför utgör dekalogen en organisk enhet?

Tio Guds bud bildar ett organiskt och oskiljaktigt sammanhang, därför att varje bud hänvisar till de andra och till hela dekalogen. Att överträda ett bud är att överträda hela lagen.

(KKK 2069, 2079)

 

440.   Varför innebär dekalogen en allvarlig förpliktelse?

Det gör den därför att den uttrycker människans grundläggande förpliktelser mot Gud och nästan.

(KKK 2072-2073, 2081)

 

441.    Är det möjligt att hålla Tio Guds bud?

Ja, därför att Kristus - utan vilken vi ingenting kan göra - ger oss förmågan att hålla dem, med den gåva han ger: sin Ande och sin nåd.

(KKK 2074, 2082)

FÖRSTA KAPITLET
“DU SKALL ÄLSKA HERREN, DIN GUD,
MED HELA DITT HJÄRTA OCH MED HELA
DIN SJÄL OCH MED HELA DITT FÖRSTÅND”

FÖRSTA BUDET: JAG ÄR HERREN, DIN GUD.
DU SKALL INGA ANDRA GUDAR HA VID SIDAN AV MIG.

442.   Vad innebär det när Gud säger: “Jag är Herren, din Gud” (2 Mos 20:2)?

Det innebär för den troende uppmaningen att bevara och förverkliga de tre teologala dygderna och att undvika de synder som är deras motsatser. Tron tror på Gud och avvisar allt det som strider mot den, till exempel frivilligt tvivel, otro, heresi, avfall och schism. Hoppet väntar sig i förtröstan skådandet av Gud och hans hjälp, det undviker förtvivlan och förmätenhet. Kärleken älskar Gud över allting: alltså avvisas likgiltighet, otacksamhet, ljumhet, leda eller andlig lättja och Gudshat, som kommer från högmodet.

(KKK 2083-2094, 2133-2134)

 

443.   Vad är det som omfattas av Herrens ord: “Herren, din Gud, skall du tillbe, och endast honom skall du dyrka” (Mt 4:10)?

Det innebär: att tillbe Gud som Herre över allt som finns och ge honom den dyrkan som tillkommer honom, både individuellt och i gemenskap; be till honom med uttryck för lovprisning, tacksamhet och bön om hjälp, frambära offer åt honom, framför allt det andliga offret av sitt eget liv, i förening med Kristi fullkomliga offer; hålla de löften och förpliktelser som man har avlagt till honom.

(KKK 2095-2105, 2135-2136)

 

444.   På vilket sätt förverkligar en person sin egen rätt att dyrka Gud i sanning och frihet?

Varje människa har rätt och plikt att söka sanningen, särskilt i det som gäller Gud och hans kyrka, och när hon en gång har lärt känna den, att omfatta den och troget bevara den och därvid dyrka Gud på ett autentiskt sätt. Samtidigt kräver den mänskliga personens värdighet att ingen i religiösa angelägenheter skall tvingas att handla mot sitt eget samvete och inte heller förhindras att göra vad samvetet bjuder, inom rimliga gränser för den allmänna ordningen, att handla i överensstämmelse med samvetet, privat eller offentligt, som individ eller tillsammans med andra.

(KKK 2104-2109, 2137)

 

445.   Vad förbjuder Gud när han befaller: “Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig” (2 Mos 20:3)?

Detta bud förbjuder:

polyteism och avgudadyrkan, som gör något skapat till Gud, som makten, penningen och rent av djävulen;

vidskepelse, som är en avvikelse från den dyrkan som tillkommer den sanne Guden och yttrar sig i olika former för spådom, magi, trolldom och spiritism;

vanvördnad, som tar sig uttryck i att fresta Gud med ord eller handlingar; i helgerån som vanhelgar personer och heliga ting, framför allt eukaristin; i simoni som är avsikten att skaffa sig eller sälja andliga ting;

ateism, som avvisar Guds existens och därvid ofta bygger på en felaktig uppfattning av människans rätt till självständighet;

agnosticism, som hävdar att man inte kan veta någonting om Gud och som inbegriper likgiltighet och praktisk ateism.

(KKK 2110-2128, 2138-2140)

 

446.   Förbjuder budet “Du skall inte göra dig någon  bildstod” (2 Mos 20:3) vördnaden för bilder?

I Gamla testamentet förbjöds med detta bud alla försök att i bild framställa den absolut transcendente Guden. Från och med Guds Sons människoblivande är den kristna kultiska vördnaden för heliga bilder berättigad (som andra konciliet i Nicea år 787 framhåller), därför att denna vördnad bygger på det mysterium som innebär att Guds Son blev människa; i detta mysterium gör den transcendente Guden sig synlig. Det rör sig inte om tillbedjan av bilderna, utan om vördnad för den som framställs på dem: Kristus, jungfru Maria, änglarna och helgonen.    

(KKK 2129-2132, 2141)

  

ANDRA BUDET:
DU SKALL INTE MISSBRUKA HERRENS, DIN GUDS, NAMN

447.   Hur hålls Guds namn heligt?

Guds namn hålls heligt när man åkallar det, välsignar det, prisar det och ärar det. Allt missbruk av hans namn skall undvikas, till exempel att åberopa sig Guds namn för att rättfärdiga ett brott. Ett annat sådant missbruk är hädelse, som till sin natur är en allvarlig synd. Besvärjelser (svordomar) och trolöshet när det gäller löften avlagda i Guds namn är också synder mot detta bud.

(KKK 2142-2149, 2160-2162)

 

448.   Varför är det förbjudet att svära falskt?

Därför att man på detta sätt åberopar sig Gud, som är sanningen själv, som ett vittne för en lögn.

(KKK 2150-2151, 2163-2164)

 

“Man skall inte svära vid vare sig Skaparen eller något skapat om det inte sker i sanning, av nödtvång och med vördnad” (S:t Ignatius av Loyola).


 

449.   Vad är mened?

En mened är att avlägga ett löfte under ed med avsikten att inte hålla det, eller att svika det löfte man gjort under ed. Det är en allvarlig synd mot Gud, som alltid är trogen sina löften.

(KKK 2152-2155)

 

TREDJE BUDET: KOM IHÅG ATT IAKTTA HELGDAGARNA

450.   Varför “har Herren välsignat sabbatsdagen och gjort den till en helig dag” (2 Mos 20:7)?

Han har helgat sabbatsdagen därför  att man då kommer ihåg Guds vila på skapelsens sjunde dag liksom Israels befrielse från träldomen i Egypten och det förbund som Gud har ingått med sitt folk.

(KKK 2168-2172, 2189)

 

451.    Hur uppträder Jesus när det gäller sabbaten?

Jesus erkänner sabbbatens helighet och ger den med sin gudomliga auktoritet dess autentiska uttolkning: “Sabbaten blev till för människan och inte människan för sabbaten” (Mk 2:27).

(KKK 2173)

 

452.   Varför har sabbaten för de kristna bytts ut mot söndagen?

Söndagen är Kristi uppståndelses dag. Som “första dagen i veckan” (jfr Mk 16:2) hänvisar den till den första skapelsen; som “åttonde dag” som följer sabbaten visar den på den nya skapelsen som inleddes genom Kristi uppståndelse. På detta sätt blev den för de kristna den första av alla dagar och den främsta av alla fester; Herrens dag, då han med sin påsk för den andliga sanning som finns i den hebreiska sabbaten till fulländning och förkunnar människans eviga vila i Gud.

(KKK 2174-2176, 2190-2191)

 

453.   Hur helgas söndagen?

De kristna helgar söndagen och de andra förpliktande helgdagarna genom att delta i Herrens eukaristi och genom att också avhålla sig från sådana sysslor som lägger hinder i vägen för gudstjänsten och stör den glädje som präglar Herrens dag eller den nödvändiga avkopplingen för själ och kropp. Man kan godta sysslor som hänger ihop med familjernas behov eller tjänster till stor nytta för samhället, bara de inte skapar vanor som upprättar hinder för söndagens helgande, familjelivet eller hälsan.  

(KKK 2177-2185, 2192-2193)

 

454.   Varför är det nödvändigt att samhället erkänner söndagen som helgdag? 

Detta är nödvändigt för  att alla skall få verklig möjlighet att erhålla tillräcklig vila och fritid som låter dem sköta  sitt religiösa liv, sitt familjeliv och sitt kulturella och sociala liv; att förfoga över lämplig tid för meditation, reflexion, tystnad och studium; för att ägna sig åt goda gärningar, framför allt till gagn för sjuka och gamla.

(KKK 2186-2188, 2194-2195)

 

ANDRA KAPITLET
“DU SKALL ÄLSKA DIN NÄSTA SOM DIG SJÄLV”

FJÄRDE BUDET:   HEDRA DIN FAR OCH DIN MOR

455.   Vad befaller det fjärde budet?

Det befaller oss att hedra och vörda våra föräldrar och dem som Gud för vårt bästa har försett med sin auktoritet.

(KKK 2196-2200, 2247-2248)

 

456.   Vilken är familjens natur i Guds plan?

En man och en kvinna, förenade i äktenskap, utgör tillsammans med sina barn en familj. Gud har instiftat familjen och försett den med en grundläggande struktur. Äktenskap och familj har  inrättats för makarnas bästa och för tillkomsten och fostran av barn. Mellan medlemmarna av en och samma familj upprättas primära personliga och ansvariga relationer.

I Kristus blir familjen en huskyrka, därför att den är en trons, hoppets och kärlekens  gemenskap.

(KKK 2201-2205, 2249)

 

457.   Vilken ställning intar familjen i samhället?

Familjen är urcellen i det mänskliga samhället och föregår varje erkännande från den offentliga myndighetens sida. Familjens principer och värderingar bildar grunden för samhällslivet. Familjelivet är en inskolning i samhällslivet.

(KKK 2207-2208)

 

458.   Vilka plikter har samhället i förhållande till familjen?  

Samhället är förpliktat till att understödja och bekräfta äktenskapet och familjen och därvid   också ta hänsyn till subsidiaritetsprincipen. Offentliga myndigheter skall respektera, beskydda och gynna äktenskapets och familjens sanna natur, föräldrarnas rättigheter och hemmets välgång.

(KKK 2209-2213, 2250)

 

459.   Vilka plikter har barn mot sina föräldrar?

Barn är skyldiga sina föräldrar respekt (söners och döttrars vördnad), tacksamhet, villighet att ta emot undervisning (läraktighet) och lydnad. De bidrar på detta sätt - också med goda relationer mellan syskon - till att hela familjelivet blir mer harmoniskt och friskt. Om föräldrarna skulle råka ut för situationer som innebär ekonomiska problem, ensamhet eller ålderdom skall vuxna barn bistå dem moraliskt och materiellt.    

(KKK 2214-2220; 2251)

 

460.   Vilka är föräldrarnas plikter mot sina barn?

Föräldrarna har del av Guds faderskap och bär det främsta ansvaret för sina barn när det gäller deras fostran. De är också de första förkunnarna av tron för dem. De är förpliktade att älska och respektera sina barn som personer och som Guds barn och att så mycket som möjligt sörja för deras materiella och andliga behov. De skall välja en lämplig skola för dem och bistå dem med kloka råd i deras val av yrke och levnadsbana. Särskilt har de uppdraget att fostra dem i den kristna tron.

(KKK 2221-2231)

 

461.    Hur fostrar föräldrar sina barn i den kristna tron?

Framför allt med sitt exempel, sin bön, sin undervisning i familjen och sitt deltagande i kyrkans liv.

(KKK 2252-2253)

 

462.   Har familjebanden ett absolut värde?

Även om familjebanden är viktiga är de inte absoluta, eftersom den kristna människans första kallelse är att följa Jesus och älska honom: “Den som älskar far eller mor mer än mig, är inte värd att tillhöra mig, och den som älskar son eller dotter mer än mig, är inte värd att tillhöra mig” (Mt 10:37). Föräldrar bör med glädje främja Jesu efterföljelse hos sina barn, på alla livets stadier, även i ett gudsvigt liv eller i den prästerliga tjänsten.

(KKK 2232-2233)

 

463.   Hur utövas auktoritet på olika områden i  samhällslivet?

Auktoritet utövas alltid som en tjänst och respekterar människans grundläggande rättigheter, en riktig värdeskala, lagen, den rättvisa som åt var och en  ger vad som tillkommer honom eller henne och subsidiaritetsprincipen. Var och en skall i sin myndighetsutövning  söka gemenskapens intresse framför sitt eget och låta sina beslut inspireras av sanningen om Gud, människan och världen.

(KKK 2234-2237, 2254)

 

464.    Vilka är medborgarnas plikter gentemot samhällets myndigheter? 

De som är underkastade myndigheter skall anse sina överordnade som Guds representanter och erbjuda dem sitt lojala samarbete för att det offentliga och sociala livet skall fungera väl. Detta omfattar kärleken till och tjänandet av fosterlandet, rätten och plikten att rösta, betalning av skatter, försvar av landet och rätten till konstruktiv kritik.        

( 2238-2241, 2255)

 

465.   När får en medborgare inte lyda samhällets myndigheter?

En medborgare kan i sitt samvete inte lyda när samhällsmyndigheternas lagar står i motsättning till den moraliska ordningen: “Man måste lyda Gud mer än människor” (Apg 5:29).

(KKK 2242-2243, 2256)

 

FEMTE BUDET: DU SKALL INTE DRÄPA.

466.   Varför skall människolivet respekteras?

Människolivet är heligt. Från och med tillblivelsen omfattas det av Guds skapande handlande och förblir för alltid i ett särskilt förhållande till Skaparen, dess enda mål. Det är inte tillåtet för någon att medvetet förinta en oskyldig mänsklig varelse. Något sådant står i allvarlig motsättning till personens värdighet och Skaparens helighet. “Du skall inte låta den oskyldige och rättfärdige dö” (jfr 2 Mos 23:7).

(KKK 258-2262, 2318-2320)

 

467.   Varför strider inte ett legitimt försvar av person och samhälle mot denna norm?

Med det legitima försvaret aktualiseras valet att försvara sig och värderingen av livet.  Här rör det sig om att försvara det egna livet eller någon annans liv. Man väljer inte att döda. Legitimt försvar kan för den som bär ansvar för någon annans liv till och med vara en allvarlig plikt. I vilket fall som helst får det inte medföra mer våld än nöden kräver.

(KKK 2261-2265)

 

468.   Vad tjänar ett straff till?

Ett straff som utmäts av en legitim offentlig myndighet har som mål att råda bot på den oordning som brottet har gett upphov till, att försvara den offentliga ordningen och personernas trygghet och att bidra till att den skyldige ändrar inriktning.

(KKK 2266)

 

469.   Vilket straff kan utmätas?

Det straff som utmäts måste stå i proportion till brottets allvar. Till följd av de möjligheter som staten i dag har till sitt förfogande för att bestraffa brott och göra den skyldige oskadlig är de fall av absolut nödvändighet som motiverar dödsstraff “nu för tiden så sällsynta att man måste säga att de praktiskt taget inte föreligger” (Evangelium vitae). Om de oblodiga medlen räcker till, så skall myndigheten begränsa sig till sådana medel eftersom dessa bättre motsvarar de konkreta villkor som råder för det allmänna bästa, bättre stämmer överens med personens värdighet och inte definitivt berövar den skyldige möjligheten att bättra sig.

(KKK 2267)

 

470.   Vad förbjuder det femte budet?

Det femte budet förbjuder följande handlingar som det betraktar som allvarliga försyndelser mot den moraliska lagen:

avsiktligt mord och medverkan till detta;

avsiktlig abort, avsedd som mål eller som medel , liksom medverkan till en sådan, får som straff exkommunikation, eftersom människans integritet, alltifrån befruktningen, skall respekteras och skyddas på det mest absoluta sätt.

avsiktlig eutanasi, som består i att med en handling eller underlåtelse av en handling göra slut på handikappades, sjukas och döendes liv;

självmord och frivillig medverkan till detta eftersom självmord är en svår kränkning av kärleken till Gud, till sig själv och till nästan; när det gäller ansvaret för en sådan handling kan det försvåras på grund av den skandal det framkallar eller mildras av speciella psykiska störningar eller allvarlig fruktan.

(KKK 2368-2383, 2321-2326)

 

471. Vilka medicinska ingripanden är tillåtna när döden anses vara omedelbart förestående?

De omsorger som i vanliga fall skall ges åt en sjuk person kan inte avbrytas på ett legitimt sätt. Att man använder smärtstillande medel som inte har döden som mål och avstår från “livsuppehållande behandling” dvs. användningen av oproportionerliga medicinska ingripanden utan välmotiverat hopp om ett positivt resultat, är däremot legitimt.

(KKK 2278-2279) 

 

472.   Varför skall samhället skydda varje foster?

Varje mänsklig individs oinskränkta rätt till liv, från och med konceptionen, är ett konstitutivt element i samhället och i dess lagstiftning. När staten inte använder sin kraft för att tjäna allas rättigheter och särskilt de allra svagaste, bland dessa dem som kommit till men ännu inte fötts, hotas själva grundvalarna för en rättsstat.

(KKK 2273-2274)

 

473.   Hur undviks förförelse?   

Förförelse innebär att man förmår andra att göra något ont. Den undviks om den mänskliga individens själ och kropp hålls i respekt. Om man frivilligt förför andra att allvarligt synda, ådrar man sig allvarlig skuld.

(KKK 2284-2287)

 

474.   Hur skall vi förhålla oss till kroppen?

Vi skall på ett förnuftigt sätt vårda den fysiska hälsan, både den egna och andras, men därvid undvika kroppskult och alla former för överdrift. Dessutom skall man låta bli att använda droger, som förorsakar mycket allvarliga skador när det gäller hälsan och människolivet överhuvudtaget, liksom avhålla sig från missbruk av mat, alkohol, tobak och läkemedel.

(KKK 2288-2291)

 

475.   När är vetenskapliga - medicinska eller psykologiska - försök moraliskt berättigade på mänskliga personer eller grupper? 

Sådana försök är legitima om de tjänar hela personens eller samhällets bästa, utan oproportionerliga risker för försökspersonernas fysiska eller psykiska hälsa. Dessa personer måste ha fått lämplig information och gett sitt samtycke.

(KKK 2292-2295)

 

476.   Är transplantation och donation av organ, före och efter döden, tillåten?

Organtransplantation är moraliskt acceptabel med donatorns samtycke och utan alltför stora risker för denne. För den ädla handling som består i donation av organ efter döden måste man helt och fullt kunna fastslå donatorns faktiska död.

(KKK 2296)

 

477.   Vilka handlingar strider mot den mänskliga personens kroppsliga integritet?

De är följande: bortrövande och bortförande av personer, terrorism,  tortyr, våldtäkt och avsiktlig sterilisering.  Amputation och stympning är moraliskt tillåtna ingrepp endast för att uppnå oundvikliga nödvändiga medicinska mål för en sådan person.

(KKK 2297-2298)

 

478.   Vilken omsorg bör visas de döende?

De döende har rätt att under sina sista ögonblick i det jordiska livet leva med värdighet, framför allt har de rätt till det stöd som bönen och sakramenten innebär, vilka förbereder dem till mötet med den levande Guden.

(KKK 2299)

 

479.   Hur bör de dödas kroppar behandlas?

De avlidnas kroppar skall behandlas med vördnad och kärlek. Deras kremering är tillåten om den sker utan att tron på kroppens uppståndelse ifrågasätts.

(KKK 2300-2301)

 

480.   Vad begär Herren av var och en när det gäller freden?

Herren som förklarar dem som “håller fred” för “saliga” (jfr Mt 5:9) kräver hjärtats fred och klandrar det omoraliska i vreden, som är längtan efter hämnd för det onda man har lidit. Likaså avvisar han hatet, som leder till att nästan tillfogas skada. Sådana inställningar, om de är frivilliga och man ger sitt samtycke till dem i saker av stor betydelse, är allvarliga synder mot kärleken.

(KKK 2302-2303)

 

481.    Vad är “fred i världen”?

Fred i världen, som krävs för att människolivet skall vinna respekt och kunna utvecklas, är inte helt enkelt frånvaro av krig eller jämvikt mellan motsatta krafter, utan “ordningens lugn” (S:t Augustinus), “rättfärdighetens frukt” (Jes 32:17). Jordisk fred är bild och frukt av Kristi fred.

(KKK 2304-2305)

 

482. Vad krävs för att uppnå fred i världen?

För att uppnå fred i världen krävs rättvis fördelning av och skydd för människors egendom, möjlighet för alla att fritt meddela sig och träda i förbindelse med varandra, respekt för enskilda personers och folks värdighet och ständig utövning av rättvisa och broderlighet.

(KKK 2304, 2307-2308)

 

483.   När är det moraliskt tillåtet att använda sig av militärt våld?

Användning av militärt våld är moraliskt berättigad om samtidigt följande villkor föreligger: säkerhet skall ha uppnåtts om en varaktig och allvarlig skada; alla andra fredliga alternativ skall ha visat sig vara utan verkan; en väl grundad förhoppning om framgång skall finnas; värre ting skall inte bli resultatet med tanke på kraften i dagens förstörelsekapacitet.

(KKK 2307-2310)

 

484.   Vem har att fälla avgörandet i den strikta bedömningen av dessa villkor, när fara för krig råder?

Detta  tillkommer de styrandes kloka omdöme att avgöra - de har också rätt att göra försvaret av nationen till en plikt, under förutsättning att rätten att vägra vapen av samvetsskäl upprätthålls och då tjänsten med vapen kan ersättas med andra former för tjänst åt den mänskliga gemenskapen.

(KKK 2309)

 

485.   Vad kräver den moraliska lagen då det råder krig?

Den moraliska lagen förblir alltid giltig, också under krig. Den fordrar att de som inte bär vapen, sårade soldater och fångar behandlas mänskligt. Handlingar som står i rak strid med folkrätten och de förpliktelser denna ålägger är brott som inte kan ursäktas av blind lydnad. Massförstörelse, till exempel utrotning av ett folk eller en etnisk minoritet, måste fördömas som de värsta synder. Det är en moralisk plikt att motsätta sig de befallningar om detta som utfärdas av befälhavarna.    

(KKK 2312-2314, 2328)

 

486.   Vad skall man göra för att undvika krig?  

Allt skall göras som rimligen är möjligt för att på allt sätt undvika krig med tanke på det elände och de orättvisor som detta framkallar.  Särskilt skall man undgå  rustningar  och vapenhandel om detta inte är reglerat av legitima makthavare; man skall bekämpa orättvisor, framför allt av ekonomisk och social natur; likaså etnisk och religiös diskriminering; dessutom avund, misstro, högmod och en anda av hämnd. Allt som görs för att avskaffa dessa och andra former för störningar bidrar till att bygga upp freden och undgå kriget.

(KKK 2315-2317, 2327-2330)

 

SJÄTTE BUDET: DU SKALL INTE BEGÅ ÄKTENSKAPSBROTT

487.   Vilken uppgift har människan som person när det gäller hennes egen sexuella identitet?

Gud har skapat människan som man och kvinna, med samma personliga värdighet, och han har i henne skrivit in kallelsen till kärlek och gemenskap. Var och en måste acceptera sin sexuella identitet och inse dess betydelse för hela personen, dess inriktning och dess komplementaritet.      

(KKK 2331-2336, 2392-2393)

 

488.   Vad är kyskhet?

Kyskhet är sexualitetens positiva integration i personen. Sexualiteten blir verkligt mänsklig när den på rätt sätt integreras i den ena personens relation till den andra. Kyskhet är en moralisk dygd, en Guds gåva, en nåd och en Andens frukt.        

(KKK 2337-2338)  

 

489.   Vad innebär kyskhetens dygd?

Den innebär att man tar herraväldet över sig själv, som uttryck för den mänskliga friheten som har sitt mål i att ge sig själv. För att nå detta mål är en fullständig och ständig fostran nödvändig, som blir verklighet stegvis, i en utvecklingsprocess.       

(KKK 2339-2341) 

 

490.   Vilka är de medel som bidrar till ett liv i kyskhet?

Det finns många medel som står till förfogande: Guds nåd, sakramentens hjälp, bön, självkännedom, askes som är anpassad till olika situationer, utövande av moraliska dygder, framför allt måttlighetens dygd som är inriktad på  att lidelserna behärskas av förnuftet.

(KKK 2340-2347) 
 

491.    På vilket sätt är alla kallade till ett liv i kyskhet?

Alla som följer Kristus, kyskhetens förebild, är kallade till ett kyskt liv i enlighet med sitt eget levnadsstånd. Några lever i avhållsamhet eller vigda åt Gud i celibat, vilket är ett utomordentligt sätt att med odelat hjärta ge sig åt honom; andra förverkligar den äktenskapliga kyskheten om de är gifta; om de inte är gifta lever de ett kyskt liv i avhållsamhet.

(KKK 2348-2350, 2394)

 

492.   Vilka är de främsta synderna mot kyskheten?

Här är det fråga om synder som allvarligt strider mot kyskheten, var och en av dem enligt beskaffenheten av sitt objekt: äktenskapsbrott, onani, otukt (sexuellt umgänge utanför äktenskapet), pornografi, prostitution, våldtäkt och homosexuella handlingar. Dessa synder är uttryck för den last som kallas lusta. Om de begås mot minderåriga är de ett ännu allvarligare angrepp på deras fysiska och moraliska integritet.

(KKK 2351-2359, 2396)

 

493.   Varför förbjuder sjätte budet, även om det lyder “du skall inte begå äktenskapsbrott”, alla synder mot kyskheten?

Även om man i den bibliska texten läser “du skall inte begå äktenskapsbrott” (2 Mos 20:14) följer kyrkans tradition på ett omfattande sätt Gamla och Nya testamentets moraliska undervisning och anser att sjätte budet innesluter alla synder mot kyskheten.

(KKK 2336)

 

494.   Vilket uppdrag har samhällets myndigheter när det gäller kyskheten?

Eftersom samhällets myndigheter skall främja respekten för människan som person skall de bidra till att skapa en omgivning som gynnar kyskheten och skall även med lämpliga lagar hindra spridningen av nämnda svåra kränkningar av kyskheten, för att framför allt skydda minderåriga och svaga.

(KKK 2354)

 

495.   Sexualiteten är inriktad mot den äktenskapliga kärleken. Vilket är det goda som uppnås genom denna kärlek?

Det som skall uppnås genom den äktenskapliga kärleken, som för en kristen helgas av äktenskapets sakrament, är följande: enhet, trohet, oupplöslighet och öppenhet för fruktsamhet.

(KKK 2360-2361, 2397-2398)

 

496.   Vilken betydelse har den äktenskapliga akten?

Den äktenskapliga akten har en dubbel betydelse: en förenande (makarnas ömsesidiga hängivelse) och en skapande (öppenhet för överförande av ett nytt liv). Ingen får bryta det oupplösliga band som Gud har inrättat mellan de båda betydelserna av den äktenskapliga akten genom att utesluta den ena eller den andra av dem.

(KKK 2362-2367)

 

497.   När är reglering av fruktsamheten moralisk? 

Reglering av fruktsamheten som är en aspekt av ansvarigt föräldraskap, är i objektiv överensstämmelse med moralens krav när den förverkligas av makarna utan yttre tryck, inte på grund av egoism utan av allvarliga skäl och med metoder som motsvarar etikens objektiva kriterier, alltså med periodisk avhållsamhet och användning av ofruktsamma perioder.

(KKK 2368-2369, 2399)

 

498.   Vilka är omoraliska medel för födelsekontroll?

Varje handling - till exempel direkt sterilisering och bruk av preventivmedel - vilken antingen i förberedelse av den äktenskapliga akten eller i dess fullbordan eller i utvecklingen av dess naturliga konsekvenser har avsikten, som mål eller som medel, att förhindra uppkomsten av  nytt liv, är i sig själv omoralisk.

(KKK 2370-2372)

 

499.   Varför är insemination och konstlad befruktning omoraliska handlingar?

Sådana handlingar är omoraliska eftersom de skiljer fortplantningen från den akt med vilken makarna ger sig åt varandra och därmed upprättar ett teknikens herravälde över människans ursprung och livsöde. Dessutom kränker inseminationen och den heterologa befruktningen, som ju innebär att man använder sig av inblandning från en annan person än en av dem som ingår i paret självt, barnets rätt till att födas av en far och en mor som det känner till och som är förenade med varandra i äktenskap och som uteslutande har rätt att bli föräldrar endast genom att den ene ger sig åt den andra.

(KKK 2373-2377)

 

500.   Hur betraktas ett barn?

Ett barn är en Guds gåva, äktenskapets största gåva. Det finns ingen rätt till att ha barn

(“det barn man måste ha, till varje pris”). Däremot finns barnets rätt att vara en frukt av föräldrarnas äktenskapliga akt och även dess rätt att vara respekterad som person från det ögonblick det kommer till i moderlivet, från befruktningen.

(KKK 2378)

 

501.    Vad kan makarna göra när de inte får barn?

Då makarna inte får gåvan att ha barn kan de efter att ha uttömt alla möjligheter till legitim medicinsk hjälp visa sin generositet genom att ta sig an adoptiv- eller fosterbarn eller genom att göra sin nästa betydande tjänster. På detta sätt föverkligar de värdefull andlig fruktsamhet.

(KKK 2379)

 

502.   Vilka är de kränkningar som äktenskapets värdighet utsätts för?

Sådana kränkningar är följande: äktenskapsbrott, skilsmässa, polygami, incest, fria förbindelser (samboskap, konkubinat) och sexualakt före eller utanför äktenskapet.

(KKK 2380-2391, 2400)

 

    SJUNDE BUDET: DU SKALL INTE STJÄLA

503.   Vad behandlas av det sjunde budet?

Det sjunde budet talar om allmän inriktning och fördelning av resurser och privat ägande av dem; om respekt för personer, deras tillgångar och om skapelsens integritet. Kyrkan finner också grunden till sin sociallära i detta bud; denna omfattar det rätta handlingssättet i den ekonomiska aktivitetssfären och i det politiska och sociala livet, rätten och plikten till mänskligt arbete, rättvisa och solidaritet bland nationerna och kärleken till de fattiga.

(KKK 2401-2402)

 

504.   På vilka villkor finns rätten till privat egendom?

Rätten till privategendom finns under förutsättning att denna har förvärvats eller tagits emot på rätt sätt och under förutsättning att man beaktar att resurserna har en universell inriktning,  så att  alla människors grundläggande behov tillgodoses.

(KKK 2403)

 

505.   Vilket ändamål har privategendomen?

Den privata egendomens ändamål är att garantera de enskilda personernas frihet och värdighet genom att hjälpa dem att tillgodose de grundläggande behov som de personer har som man har särskilt ansvar för, liksom för andra som lever i en bristsituation.  

(KKK 2404-2406)

 

506.   Vad föreskriver det sjunde budet?

Det sjunde budet föreskriver respekt för andras tillhörigheter genom att man i praktisk handling omsätter rättfärdighet och kärlek; det föreskriver också måttlighet och solidaritet. Särskilt kräver det respekt för avlagda löften och ingångna kontrakt; gottgörelse för begången orätt och återställande av det som tagits med orätt; respekt för skapelsens integritet genom klokt och måttfullt bruk av de resurser som finns i mineral-, växt- och djurriket, med särskild uppmärksamhet på de arter som hotas av utrotning.            

(KKK 2407, 2450-2451)

 

507.   Hur skall människan bete sig mot djuren?

Människan skall behandla djuren, Guds skapade varelser, med välvilja och därvid undvika såväl överdriven kärlek till dem som ohejdat bruk av dem, framför allt genom vetenskapliga experiment som utförs utöver rimliga gränser och med meningslösa lidanden som följd för djuren själva.

(KKK 2416-2418, 2457)

 

508.   Vad förbjuder sjunde budet?

Sjunde budet förbjuder framför allt stöld som är att bemäktiga sig en annans tillhörigheter emot ägarens rimliga avsikt. Det är också ett brott mot sjunde budet om orättfärdiga löner betalas; detsamma gäller om spekulation i tillgångars värde för att dra fördel av detta till nackdel för andra; det berör förfalskning av pengar eller fakturor. Dessutom förbjuder det skattebedrägeri eller kommersiellt bedrägeri och att medvetet åstadkomma skada på privat eller offentlig egendom. Det förbjuder även ocker, korruption, privat missbruk av samhällets tillgångar, arbetsuppgifter som medvetet utförs illa; det utesluter också slöseri. 

(KKK 2408-2413, 2453-2455)

 

509.   Vilket är innehållet i kyrkans sociallära?

Kyrkans sociallära, som är en organisk utveckling av evangeliets sanning om den mänskliga personens värdighet och hennes sociala dimension, innehåller principer för reflexion, formulerar kriterier för omdöme och erbjuder normer och orienteringar för handling.

(KKK2419-2423)

 

510.    När ingriper kyrkan i sociala angelägenheter?

Kyrkan ingriper genom att avge ett moraliskt omdöme i sociala och ekonomiska angelägenheter, när detta krävs för att skydda personens grundläggande rättigheter, det allmänna bästa eller själarnas frälsning.

(KKK 2420, 2458)

 

511.    Hur utformas det sociala och ekonomiska livet?

Detta utformas i enlighet med sina egna metoder på den moraliska ordningens område, för att tjäna människan och den mänskliga gemenskapen i sin helhet och i respekt för den sociala rättvisan. Det skall ha människan som upphov, centrum och mål.           

(KKK 2459)

 

512.    Vad strider mot kyrkans sociallära?

I motsättning till kyrkans sociallära står sådana ekonomiska och sociala system, som offrar människors grundläggande rättigheter eller som gör vinsten till sin exklusiva regel eller sitt yttersta mål. Därför tar kyrkan i modern tid avstånd från de ideologier som hänger samman med “kommunism” eller de ateistiska och totalitära formerna för “socialism”. Dessutom tar hon när det gäller “kapitalismens” praxis avstånd från individualismen och det absoluta företrädet för marknadens lag över det mänskliga arbetet.                  

(KKK 2424-2425)

 

513.    Vilken betydelse har arbetet för människan?  

För människan är arbetet en plikt och en rätt, varmed hon samverkar med Gud, Skaparen. Genom att arbeta med engagemang och kompetens förverkligar personen den förmåga som finns inskriven i hennes natur, prisar Skaparens gåvor och de talenter han eller hon tagit emot, försörjer sig själv och sina anhöriga och tjänar den mänskliga gemenskapen. Dessutom kan arbetet med Guds nåd vara medel till helgelse och samverkan med Kristus för andra människors frälsning.

(KKK 2426-2428, 2460-2461)

 

514.    Vilket slags arbete har varje människa rätt till?

Möjligheten till ett säkert och hederligt arbete bör stå öppen för alla, utan orättfärdig diskriminering, i respekt för det fria ekonomiska initiativet och en rättvis lön.

(KKK 2429, 2433.2434)

 

515.    Vilket ansvar har staten när det gäller arbetet?

Det tillhör statens uppgifter att ombesörja säkerhet för  individuella fri- och rättigheter och enskild egendom, liksom en stabil valuta och effektiva offentliga tjänster; att övervaka och styra utövandet av de mänskliga rättigheterna i den ekonomiska sektorn. Med hänsyn till omständigheterna skall samhället hjälpa sina medborgare att finna arbete.      

(KKK 2431)

 

516.    Vilken uppgift har företagsledarna?

Företagsledarna har det ekonomiska och ekologiska ansvaret för sin verksamhet. De skall ta hänsyn till personernas väl och inte bara till att vinsterna ökar, även om dessa är nödvändiga för att säkra investeringar, företagens framtid, sysselsättningen och det ekonomiska livets välgång.

(KKK 2432)

 

517.    Vilka plikter har arbetarna?

De anställda skall utföra sitt arbete medvetet, kompetent och hängivet och söka lösa eventuella kontroverser med samtal. Att ta till strejk som inte brukar våld är moraliskt legitimt när det framgår att detta är ett nödvändigt verktyg för att uppnå en fördel som står i proportion till medlet, och det står klart att man tar det allmänna bästa med i beräkningen.

(KKK 2435)

 

518.    Hur förverkligas rättvisa och solidaritet bland nationerna?

På internationell nivå bör nationer och institutioner arbeta i solidaritet och subsidiaritet: De bör ha som mål att utrota eller åtminstone reducera fattigdom och bristande jämlikhet när det gäller resurser och ekonomiska medel, ekonomiska och sociala orättvisor, ökande av skuldbördan i de fattiga länderna och de snedvridna mekanismer som hindrar mindre utvecklade länders framsteg.

((KKK 2437-2441)

 

519.    På vilket sätt deltar de kristna i det politiska och sociala livet?

Troende lekmän ingriper direkt i det politiska och sociala livet genom att genomsyra den timliga verkligheten med kristen anda och samverka med alla, som autentiska vittnen för evangeliet och arbetare för fred och rättvisa.

(KKK 2442)

 

520.   Var hämtar kärleken till de fattiga sin inspiration?

Kärleken till de fattiga hämtar sin inspiration i evangeliet om saligprisningarna och i Jesu exempel, i hans ständiga uppmärksamhet för de fattiga. Jesus sade: “Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig” (Mt 25:40).    Kärleken till de fattiga förverkligas genom insatser mot den materiella fattigdomen och även mot de många formerna av kulturell, moralisk och religiös fattigdom. Barmhärtighetens verk, både andliga och kroppsliga, och talrika välgörenhetsinstitutioner som framträtt under seklernas gång är ett konkret vittnesbörd om den kärlek först och främst till de fattiga som präglar Jesu lärjungar.

(KKK 2443-2449, 2462-2463)

 

ÅTTONDE BUDET: DU SKALL INTE BÄRA FALSKT VITTNESBÖRD

521.    Vad är människan förpliktad till när det gäller sanningen?

Hon är kallad till uppriktighet och sannfärdighet i sitt handlande och i sitt tal. Var och en är förpliktad till att söka sanningen och ansluta sig till den och inrätta sitt eget liv efter sanningens krav. I Jesus Kristus har Guds sanning helt och hållet trätt fram: han är sanningen. Den som följer honom lever i sanningens Ande och håller sig borta från tvetydighet, bedräglighet och hyckleri.

(KKK 2464-2470, 2504)

 

522.   Hur vittnar man för sanningen?    

En kristen skall vittna om sanningen på alla de områden där han eller hon är aktiv, både som privatperson och i det offentliga livet, till och med genom att offra sitt eget liv. Martyriet är det högsta vittnesbördet någon kan avlägga för trons sanning.      

(KKK 2471-2474, 2505-2506)

 

523.   Vad förbjuder åttonde budet?

Det åttonde budet förbjuder

- falskt vittnesbörd, mened och lögn, vars allvar bedöms efter den sanning som den vanställer, efter omständigheterna, efter avsikten hos lögnaren och de skador som tillfogats offren;

- förmätet omdöme, skvaller, osann ryktesspridning och förtal, som förklenar eller förstör någons goda rykte och heder, som varje person har rätt till; 

- smicker, inställsamhet och medlöperi, framför allt om allt detta leder till svåra synder eller får otillåtna fördelar till följd.

En skuld som man ådragit sig genom att inte hålla sig till sanningen medför skyldighet till gottgörelse, om den har åsamkat skada för någon annan.

(KKK 2457-2487, 2507-2509)

 

524.   Vad kräver åttonde budet?

Åttonde budet kräver respekt för sanningen, ledsagad av sanningens diskretion: detta gäller kommunikation och information där man måste sätta värde på det personliga och allmänna bästa, skyddet av privatlivet och vara medveten om risken för skandal. Detta gäller också i bevarandet av yrkeshemligheter, som alltid måste upprätthållas utom i undantagsfall, av allvarliga skäl som står i proportion till kravet på att hålla tyst med det man fått sig anförtrott. Därför krävs också respekt för förtroenden som man fått sig anförtrodda under förutsättning att hålla dem hemliga.

(KKK 2488-2492, 2510-2511)

 

525.   Hur skall de sociala kommunikationsmedlen brukas?

Den information som sprids i medierna skall tjäna det allmänna bästa och alltid vara sann vad gäller innehållet; den skall alltid ges i sin helhet och därvid ta hänsyn till rättvisa och kärlek. Den skall dessutom uttryckas på ett hederligt och passande sätt och därvid noga beakta de moraliska lagarna och personens legitima rättigheter och värdighet.

(KKK 2493-2499, 2512) 

 

526.   Vilket förhållande råder mellan sanning, skönhet och sakral konst?  

Sanningen är skön i sig själv. Den utstrålar den andliga skönhetens glans. Det finns förutom ordet många former för att ge utryck åt sanningen, särskilt i konstverken. Dessa är frukten av en gåva som skänkts av Gud och av människans möda. Sakral konst skall, för att vara sann och vacker, ge uttryck åt och förhärliga Guds mysterium som trätt fram i Kristus och leda till tillbedjan av och kärlek till Gud, Skaparen och Frälsaren, sanningens och kärlekens högsta skönhet.

(KKK 2500-2503, 2513)

 

NIONDE BUDET: DU SKALL INTE HA
BEGÄR TILL DIN NÄSTAS HUSTRU

527.   Vad kräver nionde budet?

Nionde budet kräver att det köttsliga begäret skall övervinnas i tankar och önskningar. Kampen mot denna form för begär går genom hjärtats rening och utövande av måttlighetens dygd.

(KKK 2514-2516, 2528-2530)

 

528.   Vad förbjuder nionde budet?

Nionde budet förbjuder att man odlar tankar och begär som har att göra med handlingar som är förbjudna av det sjätte budet.

(KKK 2517-2519, 2531-2532)

 

529.   Hur uppnår man hjärtats renhet?

Den döpta människan når med Guds hjälp och i kamp mot oordnade begär fram till hjärtats renhet genom kyskhetens dygd och gåva, med ren avsikt och  ren yttre och inre blick, behärskning av känslor och fantasi, därtill genom bön.

(KKK 2520)

 

530.   Vilka andra krav ställer renheten?

Renheten kräver anständighet som genom att bevara personens intimitet okränkt ger uttryck för kyskhetens ömtålighet.Anständighet styr blickar och åtbörder så att de står i överensstämmelse med människans värdighet som person och den personliga föreningen mellan människor. Den befriar från den vida spridda erotismen och håller sig på avstånd från allt som kan främja en sjuklig nyfikenhet. Den kräver också rening av den sociala omgivningen genom att ständigt bekämpa den invanda lössläppthet som har sin grund i en felaktig uppfattning om den mänskliga friheten.

(KKK 2521-2527, 2533)

 

TIONDE BUDET: DU SKA INTE HA BEGÄR
TILL DIN NÄSTAS EGENDOM

531.    Vad kräver och vad förbjuder tionde budet?

Detta bud som kompletterar det föregående kräver en inre hållning av respekt för andras egendom och förbjuder girighet, ohämmad lust till andras tillgångar och avund som består i den nedslagenhet man erfar inför andras tillhörigheter och ohämmad lust att tillägna sig dem.

(KKK 2534-2540, 2551-2554)

 

532.   Vad begär Jesus när han kräver hjärtats fattigdom?

Av sina lärjungar begär Jesus att de föredrar honom framför allt och alla. Att avstå från rikedomar - enligt andan i den evangeliska fattigdomen - och att överlämna sig åt Guds försyn som befriar oss från bekymret för morgondagen är en förberedelse för den salighet som tillkommer dem “som är fattiga i anden, (ty) dem tillhör himmelriket” (Mt 5:3).

(KKK 2544-2547, 2556)

 

533.   Vilken är människans högsta önskan?

Människans högsta önskan är att se Gud. Den är identisk med det rop som stiger upp från hela hennes varelse: “Jag vill se Gud!” Människan förverkligar sin sanna och fullkomliga lycka i skådandet av och saligheten hos honom, som har skapat henne av kärlek och drar henne till sig i sin oändliga kärlek.

(KKK 2548-2550, 2557)

“Den som ser Gud har uppnått allt gott som man kan föreställa sig” (S:t Gregorius av Nyssa).

 

FJÄRDE DELEN
DEN KRISTNA BÖNEN

FÖRSTA AVDELNINGEN
BÖNEN I DET KRISTNA LIVET

534.   Vad är bön?

Bön är själens upplyftande till Gud eller bön till Gud om något som överensstämmer med hans vilja. Bön är alltid en Guds gåva som kommer människan till mötes. Den kristna bönen är en personlig och levande relation mellan Guds barn och deras oändligt gode Fader, med hans Son Jesus Kristus och med den Helige Ande som bor i deras hjärtan.

(KKK 2558-2563, 2590)

 

FÖRSTA KAPITLET
BÖNENS UPPENBARELSE

535.   Varför finns det en universell kallelse till bön?

En sådan kallelse finns med skapelsen som medel därför att Gud kallar fram varje varelse ur intet och därför att människan även efter fallet fortsätter att ha förmågan att nå kunskap om sin Skapare och bevara längtan efter honom som kallat henne att existera. Alla religioner, och på ett särskilt sätt hela frälsningshistorien vittnar om denna längtan efter Gud från människans sida, men Gud är den förste som oupphörligen påverkar varje person så att hon närmar sig det hemlighetsfulla möte som bönen är.

(KKK 2566-2567)

 

BÖNENS UPPENBARELSE I GAMLA TESTAMENTET

536.   I vilket avseende är Abraham en modell för bön? 

Abraham är en modell för bön därför att han vandrar i Guds närvaro, lyssnar till honom och lyder honom. Hans bön är en trons kamp eftersom han fortsätter att tro på Guds trofasthet även i prövningens stund. När han tagit emot besök av Herren i sitt tält och denne anförtror honom sin egen plan vågar Abraham dessutom gå i förbön för syndarna med djärv förtröstan.

(KKK 2570-2573, 2592)

 

537.   Hur bad Mose?

Moses bön är typisk för den kontemplativa bönen. Gud som kallar Mose ur den brinnande busken talar ofta och länge med honom, “ansikte mot ansikte, som en människa talar till en annan” (2 Mos 33:11). Mose får kraft att vara en uthållig förmedlare till gagn för folket: hans bön förebådar på detta sätt Jesu Kristi, den ende Medlarens, förmedling.

(KKK 2574-2577, 2593)

 

538. Vad förenar kungen och templet i Gamla testamentet med bönen?    

I skuggan av Guds boning - förbundsarken och sedan templet - utvecklas Gudsfolkets bön under ledning av dess herdar. Bland dem är David kungen “enligt Guds hjärta”, herden som ber för sitt folk. Hans bön är en modell för folkets bön, därför att den håller sig till Guds löfte och förtröstar, full av kärlek, på den som är den ende kungen och Herren.

(KKK 2578-2880, 2594)

 

539.   Vilken är bönens roll i profeternas sändning?

Profeterna får i bön ljus och kraft för att mana folket till tro och hjärtats omvändelse. De går in i stor intimitet med Gud och ber för sina bröder, för vilka de förkunnar vad de har sett och hört av Herren. Elia är profeternas fader, alltså fader till dem som söker Guds ansikte. På berget Karmel uppnår han att folket återvänder till tron tack vare Guds ingripande, som han ber om på följande sätt: ”Svara mig, Herre, svara mig!” (1 Kung 18:37).

(KKK 2581-2584)

 

540.   Vilken betydelse har psalmerna i Psaltaren för bönen?

Psalmerna i Psaltaren är bönens höjdpunkt i Gamla testamentet: Guds ord blir människans bön. Denna bön är på ett oskiljaktigt sätt både den enskildes och gemenskapens bön, inspirerad av den Helige Ande; den besjunger Guds undergärningar i skapelsen och frälsningshistorien. Kristus bad psaltarpsalmerna och har fullbordat dem. Därför förblir de en väsentlig och beständig beståndsdel av kyrkans bön, anpassade till människor i alla levnadsvillkor och i varje tid.

(KKK 2579,2585-2589. 29996-29997)

 

BÖNEN ÄR FULLSTÄNDIGT UPPENBARAD
OCH FÖRVERKLIGAD I KRISTUS

541.    Av vem har Kristus lärt sig att be?

Jesus har när det gäller hans mänskliga hjärta lärt sig att be av sin mor och den hebreiska traditionen. Men hans bön rinner fram ur en mer fördold källa, därför att han är Guds evige Son som i sin heliga mänsklighet sänder upp Sonens fullkomliga bön till sin Fader.

(KKK 2599, 2620)

 

542.   När bad Jesus?

Evangeliet visar ofta Jesus i bön. Vi ser honom dra sig tillbaka i ensamhet, också under natten. Han ber före de avgörande ögonblicken i sitt eller apostlarnas liv. Man kan faktiskt säga att hela hans liv är bön, därför att han är i ständig kärleksgemenskap med Fadern.

(KKK 2600-2604, 2620)

 

543.   Hur bad Jesus under sitt lidande?  

Jesu bön under dödsångesten i Getsemane-trädgården och hans sista ord på korset uppenbarar djupet av hans bön som Son. Jesus för till fulländning Faderns kärleksplan och tar på sig mänsklighetens ångest, alla böner och förböner under hela frälsningshistorien. Han frambär dem till Fadern som tar emot dem och hör dem, långt mer än vad man kunde hoppas, när han uppväcker Jesus från de döda.

 

544.   Hur lär Jesus oss att be?

Jesus lär oss att be inte bara med bönen Fader vår, utan också när han ber. På detta sätt visar han, förutom innehållet, på de förutsättningar som verklig bön kräver: hjärtats renhet, som söker Guds rike och förlåter fienderna; ett barns djärva förtröstan, som överträffar det som vi känner och förstår; vaksamhet som skyddar lärjungen mot frestelsen.

(KKK 2608-2614, 2621)

 

545.   Varför är vår bön verksam?

Vår bön har verkan därför att den är förenad med Jesu bön i tron. I honom blir den kristna bönen en kärlekens gemenskap med Fadern. Vi kan i detta fall framföra våra önskemål till Gud och bli bönhörda: “Be, och ni skall få, så att er glädje blir fullkomlig” (Joh 16:24). 

(KKK 2615-2616)

 

546.   Hur bad jungfru Maria?

Marias bön karakteriseras av hennes tro och hennes helhjärtade frambärande av hela sitt jag  till Gud. Jesu moder är också den nya Eva, “de levande moder”: hon bär i sin bön fram människornas behov till Jesus, sin Son.

(KKK 2617,2618, 2622, 2674, 2679)

 

547.   Finns det en bön av Maria i Nya testamentet?

Förutom Marias förbön vid bröllopet i Kana i Galileen överlämnar evangeliet Magnificat, Marias lovsång, åt oss (Lk 1:46-55), som är Guds Moders och kyrkans sång, den glada tacksägelse som springer fram ur de fattigas hjärta därför att deras hopp har  blivit verklighet  när Guds löften gått i fullbordan.

(KKK 2619)

BÖNEN I KYRKANS TID

548.   Hur bad den första kristna gemenskapen i Jerusalem?

I början av Apostlagärningarna står det skrivet att de troende i den första kristna gemenskapen i Jerusalem, fostrad av den Helige Ande till bönelivet, “troget deltog i apostlarnas undervisning och den inbördes hjälpen, i brödbrytandet och bönen” (Apg 2:42).

(KKK 2623-2624)

 

549. Hur ingriper den Helige Ande i kyrkans bön?

Den Helige Ande, inre läromästare i den kristna bönen, fostrar kyrkan till ett liv i bön och låter henne tränga allt djupare in i kontemplation och förening med Kristi outgrundliga mysterium. Formerna för bön så som de har kommit till uttryck i de apostoliska och kanoniska Skrifterna förblir vägledande och bestämmande för den kristna bönen.

(KKK 2623, 2625)

 

550.   Vilka är de väsentliga formerna för kristen bön? 

Dessa väsentliga former för kristen bön  är  välsignelse och tillbedjan, begärande bön och förbön, tacksägelse och lovprisning. Eukaristin innehåller och uttrycker alla former för bön.

(KKK 2643-2644)

 

551.    Vad är “välsignelse”?

Välsignelse är människans svar på Guds gåvor: vi välsignar den Allsmäktige som är den förste att välsigna oss och som överhöljer oss med sina gåvor.

(KKK 2626-2627)

 

552.   Hur kan man definiera “tillbedjan”?

Tillbedjan innebär att människan faller ned inför sin Skapare, den trefalt Helige, och erkänner att hon är en skapad varelse.

(KKK 2628)

 

553.   Vilka är de olika formerna för begärande bön?

Det kan röra sig om en bön om förlåtelse eller en ödmjuk och förtröstansfull begäran som rör våra behov, både de andliga och materiella. Men det allra främsta man kan önska sig är Guds rikes ankomst.

(KKK 2633, 2646)

 

554.   Vad menas med förbön?

Förbön består i bön till gagn för en annan. Den formar sig efter och ansluter sig till Jesu bön, som ber hos sin Fader för alla människor, särskilt för syndarna. Förbönen skall också gälla ovänner.

( KKK 2636, 2647)

 

555.   När frambärs tacksägelse till Gud?

Kyrkan tackar oupphörligt Gud, framför allt när hon firar eukaristin, i vilken Kristus gör henne delaktig av sin tacksägelse till Fadern. Varje händelse blir för en kristen skäl att tacka Gud.

(KKK 2638, 2648)

 

556.   Vad är “lovprisningsbön”?

Lovsång är det slags bön som mest omedelbart erkänner att Gud är Gud. Den är helt utan intresse för det egna jaget: den lovsjunger Gud som han är i sig själv och ärar honom för att han är till.

(KKK 2639-3643, 2649)

ANDRA KAPITLET
BÖNENS TRADITION

557.   Vilken betydelse har traditionen när det gäller bönen?

I kyrkan är det genom den levande traditionen som den Helige Ande lär Guds barn att be. Bönen kan inte inskränkas till uppkomsten av en inre impuls, utan omfattar kontemplation, studium och insikt i de andliga realiteter som man har erfarenhet av.

 (KKK 2650-2651)

 

VID BÖNENS KÄLLOR

558.   Vilka är källorna till den kristna bönen?

Guds ord, som ger oss “den upphöjda kunskapen” om Kristus (jfr Fil 3:8); kyrkans liturgi, som förkunnar, aktualiserar och förmedlar frälsningens mysterium; de teologala dygderna; de situationer som vi dagligen försätts i, ty i dem kan vi möta Gud.

(KKK 2652-2662)

Jag älskar dig, Herre, och den enda nåd jag ber dig om är att älska dig för evigt. Min Gud, om min tunga inte varje ögonblick kan upprepa att jag älskar dig, så vill jag att mitt hjärta upprepar det varje gång jag andas” (S:t Jean-Marie Vianney). 

 

 

BÖNENS VÄGAR

559.   Finns det i kyrkan olika metoder för bön?

I kyrkan finns det olika metoder att använda sig av när det gäller bön. Dessa har att göra med olika historiska, sociala och kulturella sammanhang. Det är läroämbetets sak att undersöka deras trohet mot den apostoliska trons tradition, och det tillkommer herdarna och kateketerna att förklaras deras innebörd, som alltid skall hänvisa till Jesus Kristus.

(KKK 2663)

 

560.   Vilken är bönens väg för oss?

Bönens väg för oss är Kristus, därför att bönen vänder sig till Gud, vår Fader, men når fram till honom endast om vi i varje fall underförstått ber i Jesu namn. Hans mänskliga natur är faktiskt den enda väg på vilken den Helige Ande lär oss att be till vår Fader. Därför avslutas de liturgiska bönerna med formuleringen: “Genom Jesus Kristus, vår Herre.”

(KKK 2664, 2680-2681)

 

561.    Vilken är den Helige Andes roll i bönen?

Eftersom den Helige Ande är den inre mästaren för den kristna bönen och “vi inte vet hur vår bön egentligen bör vara” (jfr Rom 8:6), uppmanar kyrkan oss att vid varje tillfälle åkalla honom och bönfalla honom: “Kom, Helige Ande!”

(KKK 2670-2672, 2680-2681)

 

562.   I vilket avseende är den kristna bönen mariansk?

På grund av Marias enastående samverkan med den Helige Andes handlande älskar kyrkan att be till Maria och be med Maria, den fullkomliga bedjande människan, för att förhärliga och åkalla Herren med henne. Ja, Maria “visar oss vägen” som är hennes Son, den ende Medlaren.

(KKK 2673-2679, 2682)

 

563.   Hur ber kyrkan till Maria?

Det gör hon framför allt med Var hälsad, Maria, den bön med vilken kyrkan ber om Jungfruns förbön. Andra marianska böner är rosenkransen, Akathistos-hymnen, Paraklisis- sången, hymner och sånger ur den olika kristna traditioner.

(KKK 2676-2678, 2682)

 

HANDLEDNING I BÖN

564.   På vilket sätt är helgonen handledare i bön?

Helgonen är våra modeller för bön och vi ber dem också att be för oss inför den heliga Treenigheten, för oss och för hela världen. Deras förbön är den bästa tjänst de gör Guds plan. I de heligas gemenskap har olika typer av andlighet under kyrkans historia utvecklats, vilka ger undervisning om hur man skall leva i bön och praktisera bön.    

(2683-2684, 2692-2693)

 

565.   Vem kan fostra till bön?

Den kristna familjen utgör den första härden för fostran till bön. Den dagliga bönen i familjen är särskilt värd att anbefalla, därför att den är det första vittnesbördet om kyrkans bön. Trosundervisning, bönegrupper och “andlig ledning” bildar en skola och erbjuder en hjälp för bön.

(KKK 2685-2690, 2694-2695)

 

566.   Vilka platser är lämpade för bön?

Man kan be överallt, men valet av en lämplig plats är inte utan betydelse för bönen. Kyrkan är den liturgiska bönens och den eukaristiska tillbedjans särskilda plats. Också andra platser är till hjälp för bön, till exempel ett “bönehörn” i bostaden; ett kloster; en vallfärdsort.

(KKK 2691, 2696)

 

TREDJE KAPITLET
BÖNELIVET

567.   Vilka tider anges oftast som lämpliga för bön?

Alla tider kan anses som lämpliga för bön, men kyrkan föreslår en viss rytm som är avsedd för att ge näring åt ständig bön: morgon- och aftonbön; före och efter måltiden; tidegärden; söndagsmässan; rosenkransen; högtider under det liturgiska året.        

(KKK 2697-2698, 2720)

 

“Man måste att komma ihåg Gud oftare än man andas” (S:t Gregorios av Nazianzos).

 

568.   Vilka uttryck tar sig bönelivet?

Den kristna traditionen har bevarat tre sätt att ge uttryck för och leva i bön: den muntliga bönen, meditationen och den kontemplativa bönen. Ett gemensamt drag för dem är hjärtats samling.

(KKK 2697-2699)

BÖNENS UTTRYCK

569.   Vad är karakteristiskt för den muntliga bönen?

Den muntliga bönen förbinder kroppen med hjärtats inre bön. Också den bön som kommer ur hjärtats allra innersta skulle aldrig helt kunna försumma den muntliga bönen. I varje fall bör denna stiga upp ur personlig tro. Med Fader vår har Jesus lärt oss en fullkomlig formulering av muntlig bön.

(KKK 2700-2704, 2723)

 

570.   Vad är meditation?

Meditation är eftertanke i bön, som framför allt utgår från Guds ord i Bibeln. Den sätter insikten, fantasin, känslan och längtan i rörelse för att fördjupa vår tro, omvända vårt hjärta och stärka vår vilja att följa Kristus. Den är en förberedande etapp mot kärleksföreningen med Kristus.

(KKK 2705-2708, 2723)

 

571.    Vad är kontemplativ bön?

Kontemplativ bön är en enkel blick på Gud i tystnad och kärlek. Den är en Guds gåva, ett ögonblick av ren tro, under vilket den bedjande söker Kristus, ger sig hän åt Faderns kärleksfulla vilja och samlar sig under påverkan av Anden. Den heliga Teresa av Avila beskriver den som en intim vänskapsförbindelse, “varvid man ofta helt ensam talar med den Gud av vilken man vet sig vara älskad” .

(KKK 2709-2719, 2724, 2739-2741)

 

 

BÖNENS KAMP

572.   Varför är bönen en kamp?

Bönen är en nådegåva, men förutsätter alltid ett beslutsamt svar från vår sida, därför att den som ber kämpar med sig själv, med omgivningen och framför allt med frestaren, som gör allt för att få bort oss från bönen. Bön i kamp går inte att skilja från framsteg i det andliga livet. Man ber som man lever eftersom man lever som man ber.    

(KKK 2725)

 

573.   Vilka invändningar finns det mot bönen?

Bortsett från missuppfattningar anser många att de inte har tid att be eller att det är meningslöst att be. De som ber kan tappa modet inför svårigheter och tydliga misslyckanden. För att övervinna dessa hinder är det nödvändigt att ha ödmjukhet, förtröstan och uthållighet.

(KKK 2726-2728, 2752-2753)

 

574.   Vilka är svårigheterna i bönen?

Distraktion, att vara utsatt för förströdda tankar och föreställningar är den vanliga svårigheten i vår bön. Den avleder vår uppmärksamhet från Gud och kan också avslöja det som vi är bundna av. Ofta utsätts bönen för torka; om man besegrar denna låter den oss i tro hålla fast vid Herren också utan märkbar tröst. Ledan är en form för andlig lättja som beror på att vaksamheten slappnar och hjärtat inte håller sig uppmärksamt.

(KKK 2729-2733, 2754-2755)

 

575.   Hur skall vår förtröstan som Guds barn stärkas?

Vår förtröstan som Guds barn sätts på prov när vi tror att vi inte blir bönhörda. Vi bör i så fall fråga oss om Gud är en Fader för oss, vars vilja vi försöker uppfylla eller helt enkelt ett medel för att uppnå vad vi vill ha. Om vår bön förenar oss med Jesu bön vet vi att han ger oss mycket mer än den eller den gåvan: vi tar emot den Helige Ande som förvandlar vårt hjärta.

(KKK 2734-274, 2756)

 

576.   Är det möjligt att be i varje ögonblick?

Det är alltid möjligt att be, därför att den kristnes tid är den uppståndne Kristi tid. Han “är med oss alla dagar” (jfr Mt 28:20). Bön och kristet liv kan inte skiljas åt.

(KKK 2742-2745, 2757)

 

“Det är möjligt, även på marknaden eller på en ensam promenad att ofta och intensivt ägna oss åt bön. Bönen är möjlig också i era dagliga sysslor, både medan ni köper och medan ni säljer och även när ni lagar mat” (S:t Johannes Chrysostomos).    

 

 

577.   Vad är bönen i Jesu stund?

  Så kallas Jesu översteprästerliga bön vid den sista måltiden. Jesus är det nya förbundets överstepräst och uppsänder denna bön till Fadern när stunden är inne för hans “övergång” till honom, stunden för hans offer.

(KKK 2604, 2746-2751, 2758)

 

ANDRA AVDELNINGEN
HERRENS BÖN

FADER VÅR

 

Fader vår
 
                           Pater noster
 
Fader vår som är i himmelen,
helgat varde ditt namn,
tillkomme ditt rike,
ske din vilja såsom i himmelen
så ock på jorden.
Vårt dagliga bröd giv oss i dag,
och förlåt oss våra skulder,
såsom ock vi förlåta dem
oss skyldiga äro.
och inled oss icke i frestelse,
utan fräls oss ifrån ondo.
               Pater noster, qui es in caelis,
sanctificétur nomen tuum,
advéniat regnum Tuum;
fiat volúntas tua,   
sicut in caelo, et in terra. 
Panem nostrum cotidiánum da nobis hódie;
et dimítte nobis débita nostra,
sicut et nos dimíttimus 
debitóribus nostris;
et ne nos indúcas in tentationem;
sed líbera nos a malo.

 

578.   Vilket är ursprunget till bönen Fader vår?

Jesus lärde oss denna oersättliga kristna bön, Fader vår, en dag då en lärjunge som såg honom be, bad honom: “Lär oss att be” (Lk 11:1). Kyrkans liturgiska tradition har alltid använt texten hos Matteus (6:9-13).

(KKK 2759-2760, 2773)

 

SAMMANFATTNING AV HELA EVANGELIET

579.   Vilken ställning har Fader vår i Skrifterna?

Fader vår är “sammanfattningen av hela evangeliet” (Tertullianus), “den allra fullkomligaste bönen” (S:t Thomas av Aquino). Bönen står mitt i bergspredikan (Mt 5-7) och återger i bönens form evangeliets väsentliga innehåll.

(KKK 2761-2764, 2774)

 

580.   Varför kallas Fader vår för “Herrens bön”?

Fader vår kallas “Herrens bön”, därför att det är Herren Jesus själv som har lärt oss den.

(KKK 2765-2766, 2775)

 

581.    Vilken ställning innehas av Fader vår i kyrkans bön?

Fader vår är kyrkans allra främsta bön och “överlämnas” vid dopet för att visa på Guds barns nya födelse till gudomligt liv. Eukaristin uppenbarar dess fulla betydelse eftersom bönerna som uttalas i denna har sin grund i frälsningsmysteriet. Det har  redan gått i fullbordan, och därför skall dessa böner helt och hållet bli uppfyllda vid Herrens ankomst. Fader vår är en integrerande del av tidegärden.

(KKK 2767-2772, 2776)

 

“FADER VÅR, SOM ÄR I HIMLEN”

582.   Varför kan vi “i fullt förtroende våga närma oss” Fadern?

Därför att Jesus, vår Frälsare, för oss fram inför Faderns ansikte, och hans Ande gör oss till Guds barn. Så kan vi be “Fader vår” i enkel och barnslig förtröstan, glad trygghet och ödmjuk djärvhet, med förvissning om att vara älskade och bli bönhörda.    

(KKK 2777-2778, 2797)

 

583.   Hur är det möjligt att i vår bön kalla Gud “Fader”?

Vi kan åkalla “Fadern” därför att Guds Son som blivit människa har uppenbarat honom för oss, och hans Ande låter oss få kunskap om honom. När vi åkallar Fadern får vi gå in i Guds mysterium med en ständigt ny förundran, och vi grips av längtan att handla som hans söner och döttrar. Med Herrens bön är vi alltså medvetna om att vara Faderns söner och döttrar i Sonen.

(KKK 2779-2785,2789; 2798-2800)

 

584.   Varför säger vi Fader “vår”?   

“Vår” uttrycker en helt ny relation till Gud. När vi ber till Fadern, tillber och förhärligar vi honom med Sonen och Anden. I Kristus är vi “hans” folk, och han är “vår” Gud, från nu och till evig tid. Vi säger Fader “vår” därför att Kristi kyrka är gemenskapen av många bröder som har “ett hjärta och en själ” (Apg 4:32).           

(KKK 2786-2790, 2801)

 

585.   I vilken anda av gemenskap och sändning ber vi till Gud, vår “Fader”?

Eftersom de döpta som gemensam tillgång har möjligheten att be till “vår” Fader känner de en intensiv kallelse att delta i Jesu bön genom att som lärjungar vara lika till sinnelaget. Att be “Fader vår” är att be med alla människor för hela mänskligheten för att alla skall lära känna den ende och sanne Guden och vara förenade till ett.      

(KKK 2791-2793, 2801)

 

586.   Vad betyder uttrycket “som är i himmelen”?

Detta bibliska uttryck anger inte en plats, utan ett sätt att vara: Gud är bortom allting. Det pekar på Guds majestät och helighet och även på hans närvaro ide rättfärdigas hjärtan. Himlen, eller Faderns hus, utgör det sanna hemlandet till vilket vi är på väg i hoppet medan vi fortfarande är kvar på jorden. Vi lever redan i detta hemland, vi som “lever ett osynligt liv tillsammans med Kristus hos Gud” (Kol 3:3).     

(KKK 2794-2796, 2802)

 

DE SJU BÖNERNA

587.   Hur är Herrens bön sammansatt?

Herrens bön innehåller sju böner till Gud, Fadern. De första tre av mer “teologalt”, Gudsinriktat, slag, bär oss fram till honom, genom hans härlighet: det är typiskt för kärleken att först och främst tänka på den man älskar. De ger oss en föreställning om vad vi särskilt skall be honom om: helgandet av hans namn, hans rikes ankomst, förverkligandet av hans vilja. De fyra sista framställer inför barmhärtighetens Fader vårt betryck och vår förväntan. Vi ber honom att ge oss föda, att förlåta oss, att ge oss stöd i frestelsen och att befria oss från den Onde.

(KKK 2803-2812, 2858)

 

588.   Vad betyder “Helgat varde ditt namn”?

Att helga Guds namn är framför allt en lovprisning som bekänner Gud som den Helige. Gud uppenbarade sitt heliga namn för Mose och ville att hans folk skulle helgas åt honom som en helig nation i vilken han har sin boning.        

(KKK 2807-2812, 2858)

 

589.   Hur helgas Guds namn i oss och i världen?

Att helga Guds namn som kallar oss “till helighet” (1 Thess 4:7) är att önska att den vigning vi tar emot i dopet skall genomsyra hela vårt liv. Dessutom innebär det att vi ber om att varje människa genom vår bön och vårt liv skall få kunskap om Guds namn och välsigna det.

(KKK 2811-2815)

 

590.   Vad ber kyrkan om när hon säger “tillkomme ditt rike”? 

Kyrkan ber om Guds rikes slutliga ankomst genom Kristi återkomst i härlighet. Men kyrkan ber också att Guds rike växer till dag efter dag genom människornas helgelse i Anden och genom deras insatser i rättvisans och fredens tjänst i enlighet med saligprisningarna. Denna bön är Andens och brudens rop: “Kom, Herre Jesus” (Upp 22:20).

(KKK 2816-2821, 2859) 

 

591.    Varför skall man be “ske din vilja, såsom i himmelen så ock på jorden”?

Faderns vilja är “att alla människor skall räddas” (1 Tim 2:3-4).Det är därför som Jesus har kommit: för att fullkomligt genomföra Faderns frälsningsvilja. Vi ber Gud, Fadern, att förena vår vilja med sin Sons vilja, efter den allrasaligaste jungfru Marias och helgonens exempel. Vi ber att hans kärleksfulla plan helt och fullt skall förverkligas på jorden såsom den redan är det i himlen. Det är genom bönen som vi kan “avgöra vad som är Guds vilja “(Rom 12:2) och uppnå “uthållighet” (Heb 10:36) för att kunna göra den.

(KKK 28222827, 2861)

 

592.   Vad menas med bönen “vårt dagliga bröd giv oss i dag”?

Genom att vi med söners och döttrars förtroendefulla hängivenhet ber Gud om den dagliga näring som är nödvändig för alla för att den egna existensen skall säkras erkänner vi hur god Gud, vår Fader är - hans godhet överträffar all godhet. Vi ber också om nåd att kunna handla så att rättvisan och förmågan att dela med sig låter någras överflöd täcka andras behov.

(KKK 2828-2834, 2861)

 

593.   Vilken är den speciellt kristna innebörden av denna bön?

Eftersom “människan inte bara skall leva av bröd, utan av varje ord som utgår ur Guds mun” (Matt 4:4) har denna bön också att göra med hungern efter Guds ord och Kristi kropp som man tar emot i eukaristin, liksom också med hungern efter den Helige Ande. Vi ber om detta med absolut förtröstan, för idag, Guds “ idag”, och detta blir oss givet framför allt i eukaristin, som är en försmak av festmåltiden i det rike som skall komma.

(KKK 28352837, 2861)

 

594.   Varför säger vi “förlåt oss våra skulder såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro”?

Då vi ber Gud, vår Fader, att förlåta oss, erkänner vi oss som syndare inför honom. Men vi bekänner samtidigt hans barmhärtighet, därför att vi i hans Son genom sakramenten “har friköpts och fått förlåtelse för våra synder” (Kol 1:14). Men vår bön blir hörd bara på villkor att vi först har gett förlåtelse.

(KKK 2838-2839, 2862)

 

595.   Hur är förlåtelse möjlig?

Barmhärtigheten tränger in i vårt hjärta bara om också vi kan förlåta - till och med våra fiender. Även om det i och för sig förefaller omöjligt för människan att motsvara detta krav kan ändå ett hjärta som ger sig hän åt den Helige Ande liksom Kristus älska ända till det yttersta av kärlekens förmåga, omvandla det sår man tillfogats till medlidande och förvandla kränkningen till förbön. Förlåtelsen är delaktig av Guds barmhärtighet och är en höjdpunkt på den kristna bönen.

(KKK  2840-2845, 2862)

 

596.   Vad menas med “inled oss icke i frestelse”?

Vi ber Gud om att inte lämna oss ensamma och vacklande i frestelsens stund. Vi ber Anden att alltid kunna skilja å ena sidan mellan prövningen som låter oss växa till i det goda och frestelsen som leder till synd och död, och å andra sidan mellan att låta oss frestas och samtycka till frestelsen. Denna bön förenar oss med Jesus som har övervunnit frestelsen med sin bön. Bönen ber om vaksamhetens och den slutliga uthållighetens nåd. 

(KKK 2846-2849, 2863)

 

597.   Varför slutar vi genom att be “utan fräls oss ifrån ondo”? 

Den Onde betyder den person som kallas Satan, som vänder sig mot Gud och som “förför hela världen” (Upp 12:9). Segern över djävulen är redan vunnen av Kristus. Men vi ber om att den mänskliga familjen skall befrias från Satan och alla hans verk. Vi ber också om fredens dyrbara gåva och om nåd att uthålligt vänta på Kristi ankomst som slutgiltigt skall befria oss från den Onde.

 

598.   Vad betyder det avslutande Amen?    

“Vid slutet av bönen säger du: Amen.  Med Amen, som betyder “Må det bli så” underskriver du allt som bildar innehållet av den bön som Gud har lärt oss” (S:t Kyrillos av Jerusalem). 

 

 

APPENDIX

A) VANLIGA BÖNER

B) KATOLSKA LÄROFORMULERINGAR

 

A) VANLIGA BÖNER

 

Korstecknet

I Faderns
och Sonens
och den Helige Andes namn.
Amen.

  Signum Crucis

In nomine Pátris
et Fílii
et Spiritus Sáncti.
Amen.

 

Ära vare Fadern

Ära vare Fadern och Sonen och den
Helige Ande.
Nu och alltid
och i evigheters evighet.
Amen.

 
  Gloria Patri

Glória Patri et Fílio et Spíritui Sancto.
Sicut erat in princípio et nunc, et
semper,
et in saécula saeculórum.
Amen.

 
Ängelns hälsning

Var hälsad, Maria, full av nåd,
Herren är med dig.
Välsignad är du bland kvinnor,
och välsignad är din livsfrukt, Jesus.
Heliga Maria, Guds Moder,
bed för oss syndare,
nu och i vår dödsstund.
Amen.

 
  Ave Maria

Ave, Maria, gratia plena,
Dóminus tecum.
Benedícta tu in muliéribus,
et benedíctus fructus ventris tui, Iesus.
Sancta Maria, mater Dei,
ora pro nobis peccatóribus,
nunc et in hora mortis nostrae.
Amen.

 
Till skyddsängeln

Guds ängel, min beskyddare,
upplys mig, beskydda mig, styr mig
och led mig, som av himlens godhet är anförtrodd åt dig.
Amen.  

 
  Angele Dei

Ángele Dei,
qui custos es mei, me tibi commíssum
pietáte supérna, illúmina, custódi, rege
et gubérna.
Amen.

 
För de avlidna

Herre, ge dem den eviga vilan,
och låt det eviga ljuset lysa för dem.
Må de vila i frid. Amen.

 
  Requiem aeternam

Réquiem aetérnam dona eis, Dómine,
et lux perpétua lúceat eis.
Requiéscant in pace. Amen.

 
Angelus

Herrens ängel kom med bud till Maria
och hon blev havande av den Helige Ande.
Var hälsad, Maria...
Se, jag är Herrens tjänarinna
må det ske med mig som du har sagt.
Var hälsad, Maria...
Och Ordet blev kött
och tog sin boning ibland oss.
Var hälsad Maria...
Bed för oss, heliga Guds moder,
att vi blir värdiga Kristi löften.
Låt oss bedja. Herre, ingjut din nåd i
våra hjärtan,
så att vi som genom ängelns budskap
har fått veta att din Son blivit människa, genom hans lidande och kors når fram
till uppståndelsens härlighet.
Genom samme Kristus, vår Herre.
Amen.

Ära vare Fadern...

 

  Angelus

Angelus Dómini nuntiávit Maríae
et concépit de Spíritu Sancto.
Ave Maria ...
Ecce ancílla Domini
fiat mihi secúndum verbum tuum. 
Ave Maria ...
Et Verbum caro factum est
et habitávit in nobis.
Ave Maria...
Ora pro nobis, sancta Dei génetrix
ut digni efficiámur promissiónibus Christi .
Oremus. Grátiam tuam, quáesumus, Dómine,
méntibus nostris infúnde, ut qui,
Angelo nuntiánte,
Christi Filii tui incarnatiónem cognóvimus,
per passiónem eius et crucem,
ad resurrectiónis glóriam perducámur.
Per eundem Christum, Dóminum nostrum. Amen.

Glória Patri...
Regina caeli

Himmelens drottning, o gläd dig, halleluja,
ty han, som du fick föda till jorden,
halleluja, är uppstånden, efter Skriften,
halleluja,
be nu för oss till Herren, halleluja.

Gläd dig och jubla, jungfru Maria, halleluja,
- ty Herren är sannerligen uppstånden, halleluja.

Låt oss bedja.
Gud, vår Fader, genom din Sons
uppståndelse har du givit världen stor
glädje. Låt oss genom Guds moders
förbön beredas att ta emot det eviga liv
du vill skänka oss.
Genom Jesus Kristus, vår Herre.
Amen.

 
  Regina caeli

Regína Caeli, laetáre, allelúia:
Quia quem meruísti portáre, allelúia,
Resurréxit, sicut dixit, allelúia!
Ora pro nobis Deum, allelúia.

Gaude et laetáre, Virgo María, allelúia;
- Quia surréxit Dóminus vere, Allelúia!

Orémus.
Deus qui per resurrectiónem Filii Tui
Dómini nostri Iesu Christi mundum
laetificáre dignátus es: praesta,
quaésumus, ut per eius Genetrícem Vírginem
Maríam perpétuae capiámus
gáudia vitae. Per eúndem Christum,
Dóminum nostrum.
Amen.  

 
Salve, Regina

Var hälsad, du himmelens drottning, barmhärtighetens moder, du vårt liv,
vår salighet och vårt hopp. Till dig ropar
vi, Evas förvisade barn. Till dig riktar vi
vår sorg då vi gråter och sörjer i denna
tårarnas dal. Vänd därför din blida åsyn
till oss, du som för vår talan.
Och när vår landsflykt når sitt slut,
låt oss då skåda Jesus, din välsignade
livsfrukt.
O kära, o milda, o ljuva jungfru Maria.

  Salve, Regina

Salve, Regína, mater misericórdiae; vita, dulcédo, et spes nostra, salve.
Ad te clamámus, éxsules, fílii Evae, ad te
suspirámus, geméntes et flentes in hac
lacrimárum valle. Eia ergo, advocáta
nostra, illos tuos misericórdes óculos ad
nos convérte.
Et Iesum, benedíctum fructum ventris
tui, nobis post hoc exsílium osténde.
O clemens, o pia, o dulcis Virgo Maria.

Marias lovsång

Min själ prisar Herrens storhet,
min ande jublar över Gud, min Frälsare.
Han har vänt sin blick till sin ringa
tjänarinna,
från denna stund skall alla släkten prisa
mig salig.
Stora ting låter den Mäktige ske med
mig,
hans namn är heligt,
och hans förbarmande med dem som
fruktar honom varar från släkte till
släkte.
Han gör mäktiga verk med sin arm,
han skingrar dem som har övermodiga planer.
Han störtar härskare från deras troner,
och han upphöjer de ringa.
Hungriga mättar han med sina gåvor,
och rika visar han tomhänta från sig.
Han tar sig an sin tjänare Israel
och håller sitt löfte till våra fäder:
att förbarma sig över Abraham och
hans barn, för evigt.
Ära vare Fadern och Sonen och den
Helige Ande.
Nu och alltid och i evigheters evighet.
Amen.

 
  Magnificat

Magníficat ánima mea Dóminum,
et exultávit spíritus meus
in Deo salvatóre meo,
quia respéxit humilitátem ancíllae suae.
Ecce enim ex hoc beátam me dicent
omnes generatiónes, quia fecit mihi
magna qui potens est, et sanctum nomen eius.
Et misericórdia eius in progénies et
progénies timéntibus eum. Fecit poténtiam
in bráchio suo, dispérsit supérbos mentis cordis sui, depósuit poténtes de sede, et exaltávit húmiles.
Esuriéntes implévit bonis,
et dívites dimísit inánes.
Suscépit Ísrael púerum suum,
recordátus misericórdiae,
sicut locútus est ad patres nostros,
Ábraham et sémini eius
in sáecula.
Glória Patri et Fílio et Spirítui Sancto.
Sicut erat in princípio et nunc, et semper,
et in sáecula saeculórum.
Amen. 

 
Under ditt beskydd

Vår tillflykt och räddning, se vi skyndar till dig,
Moder till Gud, vår Frälsare.
Vi är otillräckliga och svaga,
utsatta för lidanden och faror,
lämna oss aldrig i nöden utan hjälp oss alltid,
Jungfru ärekrönt och evigt välsignad.

 
  Sub tuum praesidium

Sub tuum praesídium confúgimus,
sancta Dei Génetrix,
nostras deprecatiónes ne despícias
in necessitátibus; sed a perículis cunctis
líbera nos semper,
Virgo gloriósa et benedícta.

 
Benedictus

Välsignad är Herren, Israels Gud,
som besöker sitt folk och ger det frihet.
Han reser för oss frälsningens horn
i sin tjänare Davids släkt,
så som han för länge sedan lovat
genom sina heliga profeter,
frälsning från våra fiender
och från alla dem som hatar oss.
Han visar barmhärtighet mot våra fäder
och står fast vid sitt heliga förbund,
den ed han svor vår fader Abraham:
att rycka oss ur våra fienders hand
och låta oss tjäna honom utan fruktan,
rena och rättfärdiga inför honom
i alla våra dagar.
Och du, mitt barn, skall kallas den
Högstes profet,
ty du skall gå före Herren och bana väg
för honom.
Så skall hans folk få veta att frälsningen
är här
med förlåtelse för deras synder,
genom vår Guds barmhärtighet och
mildhet.
Han skall komma ner till oss från
höjden,
en soluppgång för dem som är i mörker
och i dödens skugga
och styra våra fötter in på fredens väg.
Ära vare Fadern och Sonen
och den Helige Ande.
Nu och alltid
och i evigheters evighet.
Amen.

 
  Benedictus

Benedictus Dóminus, Deus Ísrael, quia visitávit
et fecit redemptiónem plebi suae,
et eréxit cornu salútis nobis
in domo David púeri sui,
sicut locútus est per os sanctórum,
qui a sáeculo sunt, prophetárum eius,
salútem ex inimícis nostris et de manu
ómnium
qui odérunt nos;
ad faciéndam misericórdiam cum
pátribus nostris,
et memorári testaménti sui sancti,
iusiurándum, quod iurávit ad Ábraham
patrem nostrum, datúrum se nobis
ut sine timóre, de manu inimicórum
liberáti,
serviámus illi, in sanctitáte et iustitia
coram ipso
ómnibus diébus nostris.
Et tu, puer, prophéta Altíssimi vocáberis:
praeíbis enim ante fáciem Dómini
paráre vias eius,
ad dandam sciéntiam salútis plebi eius
in remissiónem peccatórum eórum,
per víscera misericórdiae Dei nostri,
in quibus visitábit nos óriens ex alto
illumináre his, qui in ténebris
et in umbra mortis sedent ,
ad dirigéndos pedes nostros in viam pacis.
Glória Patri et Fílio
et Spirítui Sancto.
Sicut erat in princípio
et nunc, et semper, et in sáecula
saeculórum.
Amen.

 
Te Deum

O Gud, vi lovar dig,
o Herre, vi bekänner dig.
Dig, evige Fader,
ärar hela jorden.
Dig prisar alla änglar,
himlarna och alla makter.
Dig prisar kerubim och serafim
och sjunger utan ände:
“Helig, helig, helig
är Herren Gud Sebaot.
Himlarna och jorden
är fulla av din äras majestät.”
Dig prisar apostlarnas saliga kör.
Dig lovar profeternas prisvärda skara.
Dig ärar martyrernas vitklädda här.
Över hela jorden
bekänner dig den heliga kyrkan:
dig, Fader allsmäktig,
din högtlovade, sanne,
enfödde Son,
och Tröstaren, den Helige Ande
Du Kriste, ärans konung,
Faderns Son är du i evighet.
Till människans förlossning tog du mandom
och försmådde icke Jungfruns sköte.
Du övervann dödens udd
och upplät himmelriket för de trogna.
Du sitter på Guds högra hand
i Faderns härlighet.
Därifrån igenkommande
till att döma levande och döda.
Därför ber vi: hjälp dina tjänare,
som du återlöst med ditt dyra blod
och giv åt dem bland dina helgon
din eviga härlighet.
Herre, fräls ditt folk
och välsigna din arvedel,
och var deras herde och bär dem till evig tid.
Vi prisar dig alla dagar
och lovsjunger ditt namn i evigheters evighet.
Värdigas, Herre, denna dag,
bevara oss utan synd.
Förbarma dig över oss, Herre,
förbarma dig över oss.
Din barmhärtighet, Herre, vare över oss,
såsom vi hoppas på dig.
På dig hoppas jag, o Herre,
jag skall icke komma på skam till evig tid.

 
  Te Deum

Te Deum laudámus:
te Dóminum confitémur.
Te aetérnum Patrem
omnis terra venerátur,
tibi omnes ángeli,
tibi caeli et univérsae potestátes:
tibi chérubim et séraphim,
incessábili voce proclámant:
Sanctus, sanctus, sanctus
Dóminus Deus Sábaoth.
Pleni sunt caeli et terra
maiestátis glóriae tuae.
Te gloriósus apostolórum chorus,
te prophetárum laudábilis númerus,
te mártyrum candidátus laudat exércitus.
Te per orbem terrárum
sancta confitétur Ecclésia:
Patrem imménsae maiestátis,
venerándum tuum verum
et únicum Fílium;
sanctum qouque Paráclitum Spíritum.
Tu Rex glóriae, Christe.
Tu Patris sempitérnus es Fílius.
Tu, ad liberándum susceptúrus hóminem
non horruísti Vírginis úterum.
Tu ,devícto mortis acúleo
aperúisti credéntibus regna caelórum.
Tu ad déxteram Dei sedes
in glória Patris.
Iudex créderis
esse ventúrus.
Te ergo, quaesumus, tuis fámulis subvéni,
quos pretióso sánguine redemísti.
Aetérna fac cum sanctis tuis
in gloria numerári.
Et rege éos, et extolle íllos
usque in áeternum.
Per síngulos dies benedícimus tibi
et laudámus nomen tuum
in saeculum et in saeculum saeculi.
Dignare, Dómine, die isto,
die isto sine peccato nos custodíre.
Miserere nostri, miserere nostri.
Fiat misericórdia tua,
Dómine, super nos,
quemádmodum sperávimus in te.
In te, Dómine, sperávi: non confúndar
in aetérnum.

 
Kom, helge Ande

Kom, Skaparande, med din tröst
din boning tag i våra bröst.
Sänd riklig nåd från höjden ned
och oss för himmelen bered.

Du Tröstare och Ordets tolk,
Guds nådeskänk till jordens folk,
du själens balsam underbar,
du kärleks källa, evigt klar.

Med dina goda gåvor sju
Guds nådeverk fullbordar du.
Du lär med skilda tungors ljud
all världens folk att prisa Gud.

Ditt ljus i våra hjärtan tänd,
från jorden dem till himlen vänd.
Du all vår svaghet känner väl
så stärk oss nu till kropp och själ.

Vår fiende ifrån oss driv
med fridens gåva hos oss bliv,
att fria från allt ont vi må
på dina vägar alltid gå.

Gud Fadern du oss känna lär,
du vittnesbörd om Sonen bär.
Du visar oss Guds härlighet
i evigheters evighet.
Amen.

 
  Veni, Creator Spiritus

Veni, Creátor Spíritus
mentes turóum vísita,
imple supérna grátia,
quae tu creásti péctora.

Qui díceris Paráclitus
donum Dei altíssimi,
fons vivus, ignis, cáritas
et spiritális únctio.

Tu septifórmis múnere,
dextrae Dei tu dígitus,
tu rite promíssum Patris
sermóne ditans gúttura.

Accénde lumen sénsibus
infúnde amórem córdibus,
infírma nostri córporis
virtúte firmans pérpeti.

Hostem repéllas lóngius
pacémque dones prótinus
ductóre sic te praevio
vitémus omne nóxium.

Per te sciámus da Patrem
noscámus atque Fílium
te utriúsque Spíritum
credámus omni témpore.
Amen.

 
Veni, Sancte Spiritus

Kom, Guds egen andedräkt,
kom, du rena varma fläkt
av Guds rikes ljuvlighet.

Kom och fyll vår fattigdom,
kom med all din rikedom,
kom och lys vår vilsenhet.

Gjut ditt mod i rädda bröst,
bo i oss och var vår tröst,
bli vår värme, bli vårt stöd,

vilan när vår nöd blir lång,
frihet mitt i livets tvång,
svalka mitt smärtans glöd.

Ande, salighetens ljus,
gläd vårt hjärta med ditt rus,
bli dess tysta jubelskri.

Utan dig är allting dött,
åldrat, kraftlöst, tomt och trött
under tidens tyranni

Tvätta rent det fläckade,
vät med dagg det torkade,
läk vår oros djupa sår.

Väck till liv det domnade,
värm ur död det stelnade,
samla dem som vilse går.

Kom med enhet, kom med frid
gör vår tid till hoppets tid,
andas i vår längtans bön.

Gör oss visa av ditt råd,
gör oss goda av din nåd,
ge oss härlighetens lön.
Amen.  

 
  Veni, Sancte Spiritus

Veni, Sancte Spíritus
et emítte caelitus
lucis tuae rádium

Veni, pater páuperum
veni, dator múnerum,
veni, lumen córdium.

Consolátor óptime,
dulcis hospes ánimae,
dulce refrigérium.

In labóre réquies
in aestu tempéries,
in fletu solácium.

O lux beatíssima,
reple cordis íntima,
tuórum fidélium.

Sine tuo númine
nihil est in hómine
nihil est innóxium.

Lava quod est sórdidum,
riga quod est áridum,
sana quod est sáucium.

Flecte quod est rígidum,
fove quod est frígidum,
rege quod est dévium

Da tuis fidélibus,
in te confidéntibus,
sacrum septenárium.

Da virtútis méritum,
da salútis éxitum,
da perénne gáudium.
Amen.

 
Helga mig, du Kristi själ

Helga mig, du Kristi själ.
Rädda mig, du Kristi kropp.
Ge mig liv i överflöd, du Kristi blod.
Två mig ren, du vatten ur hans sidosår.
Stärk mitt mod, du Kristi lidande.
Hör min bön, du gode Jesus.
Skydda mitt fördolda liv med dina sår.
Tillåt aldrig att jag skils från dig.
Försvara mig mot fiendens försåt.
Kalla mig i dödens stund.
Låt mig vara där du är,
så att jag med dina helgon
får prisa dig i evigheters evighet.
Amen.

 

  Anima Christi

Ánima Christi, sanctífica me.
Corpus Christi, salva me.
Sanguis Christi, inébria me.
Aqua láteris Christi, lava me.
Pássio Christi, confórta me.
O bone Iesu, exáudi me.
Intra tua vúlnera abscónde me.
Ne permíttas me separári a te.
Ab hoste malígno defénde me.
In hora mortis meae voca me.
Et iube me veníre ad te,
ut cum Sanctis tuis laudem te
in saécula saeculórum.
Amen.

 

Påminn dig

Påminn dig, milda jungfru Maria, att
det aldrig någonsin har blivit hört att
någon som tagit sin tillflykt till dig och
anropat din förbön har blivit övergiven.
Full av förtröstan kommer jag därför,
arma syndare, till dig, min moder, du jungfrurnas jungfru. Överge mig inte i
min nöd, utan hör mig och hjälp mig,
du Ordets moder, Maria.

 

  Memorare

Memoráre, o piíssima Virgo María, non
esse audítum a saeculo, quemquam ad
tua recurréntem praesídia, tua implorántem
auxília, tua peténtem suffrágia, esse
derelíctum. Ego tali animátus confidéntia,
ad te, Virgo Vírginum, Mater, curro,
ad te vénio, coram te gemens peccátor
assísto. Noli, Mater Verbi, verba mea
despícere; sed audi propítia et exáudi.
Amen.

 

Rosenkransen

Glädjens mysterier
(måndag och lördag)

Jesus bebådas av ängeln
Maria besöker Elisabet
Jesus föds i Betlehem
Jesus frambärs i templet
Jesus återfinnes i templet

Ljusets mysterier
(torsdag)

Jesus döps av Johannes i Jordan
Jesus uppenbarar sig vid bröllopet i Kana
Jesus förkunnar evangeliet om Guds rike och manar
till omvändelse
Jesus förklaras
Jesus instiftar eukaristin

Smärtans mysterier
(tisdag och fredag)

Jesus lider dödsångest i Getsemane
Jesus gisslas
Jesus kröns med törnen
Jesus bär sitt kors
Jesus blir korsfäst och dör på korset

Härlighetens mysterier
(onsdag och söndag)

Jesus uppstår från de döda
Jesus far upp till himlen
Jesus utgjuter den Helige Ande
Jesus upptar Maria till himlen
Jesus kröner Maria som himlens och jordens drottning

Bön efter rosenkransen

Bed för oss, heliga Guds moder
så att vi blir värdiga Kristi löften.

Låt oss bedja.

Gud, din enfödde Son har genom sitt
liv, sin död och sin uppståndelse förvärvat
den eviga frälsningens nådelön åt
oss. Vi ber dig: låt oss som i den saliga
jungfru Marias heliga rosenkrans
kommer ihåg dessa mysterier, i handling
följa vad de innehåller och sedan uppnå
vad de utlovar. Genom Jesus Kristus,
vår Herre. Amen. 

 
  Rosarium

Mystéria gaudiósa
(in feria secunda et sabbato)

Annuntiátio
Visitátio
Natívitas
Praesentátio
Invéntio in Templo

Mystéria luminósa
(in feria quinta)

Baptísma apud Iordánem
Autorevelátio apud Cananénse matrimónium
Regni Dei proclamátio coniúncta cum invitaménto
ad conversiónem
Transfigurátio
Eucharistíae Institútio

Mystéria dolorósa
(feria tertia et feria sexta)

Agonía in Hortu
Flagellátio
Coronátio Spinis
Baiulátio Crucis
Crucifixio et Mors

Mystéria gloriósa
(feria quarta et Dominica)

Resurréctio
Ascénsio
Descénsus Spíritus Sancti
Assúmptio
Coronátio in caelo

Oratio ad finem Rosarii dicenda

Ora pro nobis, sancta Dei génetrix
Ut digni efficiámur promissiónibus
Christi

Orémus.

Deus, cuius Unigénitus per vitam,
mortem et resurrectiónem suam nobis
salútis aetérnae praémia comparávit,
concéde, quaésumus, ut haec mystéria
sacratíssimo beátae Maríae Virginis
Rosário recoléntes, imitémur quod
cóntinent, et quod promíttunt assequámur.
Per Christum, Dóminum nostrum.
Amen. 

 
Rökelsens bön
(Koptisk tradition)

O Fridsfurste, skänk oss din frid och
förlåt oss våra synder. Håll din kyrkas
fiender på avstånd och bevara henne, så
att hon inte kommer till korta.
Emmanuel, vår Gud, är mitt ibland
oss i Faderns och den Helige Andes härlighet.
Må han välsigna oss och rena vårt
hjärta och hela själens och kroppens sjukdomar.
Vi tillber dig, Kristus, med din gode
Fader och den Helige Ande, för att du
har kommit och frälst oss.
 

Bönen “Farväl till altaret” efter liturgin
(Syrisk-maronitisk tradition)

Stå kvar i frid, du Guds altare. Må det
offer som jag har tagit emot från dig
ta bort skulden och förlåta synderna
och låta mig stå inför Kristi domstol
utan fördömelse och utan skam. Jag vet
inte om det blir mig givet att återvända
och bära fram offret åt dig än en gång. Beskydda mig, Herre, och bevara din
heliga kyrka som sanningens och
frälsningens väg. Amen.   

 
Bön för de avlidna
(Bysantinsk tradition)

Gud, du alla andars och allt kötts Gud,
som trampat döden under fötterna och förintat djävulen och skänkt liv åt din
värld, ge du, o Herre, din avlidne tjänare
N. vila på en plats där ljus, grönska
och svalka råder, där lidande, smärta
och suckan har flytt långt bort.
Gud, du som är god och kärleksfull,
förlåt alla synder som han har begått
med ord, gärning och tanke; ty det finns
ju ingen människa som lever och inte
syndar; men du ensam är utan synd,
och din rättfärdighet är rättfärdighet för
evigt och ditt ord är sanning.
Ty du är uppståndelsen, livet och vilan
för din avlidne tjänare N., du, o Kristus
vår Gud; och därför förhärligar vi dig,
med din ende Fader och med den
allraheligaste, gode och livgivande Anden,
nu och alltid och i evigheters evighet.
Amen.      

 

   
En akt av tro

Herre, min Gud, jag tror fast på allt som
den heliga kyrkan lägger fram för oss att
tro, ty du, Gud, har
uppenbarat allt detta, och du är den
eviga sanningen och visheten, som inte
kan bedra och inte heller bedragas.
I denna tro vill jag leva och dö.
Amen.

  Actus fidei

Dómine Deus, firma fide credo et
confiteor ómnia et síngula quae sancta Ecclésia Cathólica propónit, quia tu,
Deus, ómnia revelásti, qui es aetérna
véritas et sapiéntia quae nec fállere nec
falli potest.
In hac fide vívere et mori státuo.
Amen.  

 

En akt av hopp

Herre, min Gud, jag hoppas genom din
nåd på att få alla mina synders förlåtelse
och att efter detta livet uppnå den eviga saligheten; ty du har lovat detta, du som
är oändligt mäktig, trofast, god och barmhärtig..
I detta hopp vill jag leva och dö.
Amen.

 

  Actus spei

Dómine Deus, spero per grátiam tuam remissiónem ómnium peccatórum,
et post hanc vitam aetérnam felicitátem
me esse consecutúrum: quia tu
promisísti, qui es infiníte potens, fidélis, benígnus, et miséricors.
In hac spe vívere et mori státuo.
Amen.

 

En akt av kärlek

Herre, min Gud, jag älskar dig över
allting och min nästa för din skull, ty du
är det högsta, oändliga och fullkomligt
goda, du är värd all kärlek.
I denna kärlek vill jag leva och dö.
Amen.

 

  Actus caritatis

Dómine Deus, amo te super ómnia et próximum meum propter te, quia tu es summum, infinítum, et perfectissímum
bonum, omni dilectióne dignum.
In hac caritáte vívere et mori státuo.
Amen.

 

En akt av ånger

Min Gud, jag ångrar av hela mitt hjärta
mina synder och avskyr dem, ty genom
att synda har jag inte bara förtjänat de
straff som du rättvist har bestämt utan
framför allt har jag också kränkt dig,
du, det högsta goda, du som är värd
att älskas över allting. Därför gör jag
nu den bestämda föresatsen att med
din nåd inte mera synda och undvika
framtida tillfällen till synd.
Amen. 

 

  Actus contritionis

Deus meus, ex toto corde paénitet me ómnium meórum peccatórum, éaque
detéstor, quia peccándo, non solum
paenas a te iuste statútas proméritus
sum, sed praesértim quia offéndi te,
summum bonum, ac dignum qui super
ómnia diligáris. Ideo fírmiter propóno, adiuvánte grátia tua, de cétero me non peccatúrum peccandíque occasiónes próximas fugitúrum.
Amen.

 

     

  

B) KATOLSKA LÄROFORMULERINGAR

 

Det dubbla kärleksbudet

1. Du skall älska Herren, din Gud,
av hela ditt hjärta,
med hela din själ
och med hela ditt förstånd.

2. Du skall älska din nästa
som dig själv.

Den gyllene regeln (Matt 7:12)

Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem.

 

Saligprisningarna (Matt 5:1-13)

Saliga de som är fattiga i anden,
dem tillhör himmelriket.
Saliga de som sörjer,
de skall bli tröstade.
Saliga de ödmjuka,
de skall ärva landet.
Saliga de som hungrar och törstar efter rättfärdigheten,
de skall bli mättade.
Saliga de barmhärtiga,
de skall möta barmhärtighet.
Saliga de renhjärtade,
de skall se Gud.
Saliga de som håller fred,
 de skall kallas Guds söner.
Saliga de som förföljs
för rättfärdighetens skull, dem tillhör himmelriket.
Saliga är ni när man skymfar och förföljer er
och på allt sätt förtalar er för min skull.
Gläd er och jubla, er lön blir stor i himlen.

 

De tre teologala dygderna

1. Tro
2. Hopp
3. Kärlek

 

De fyra kardinaldygderna

1. Klokhet
2. Rättvisa
3. Uthållighet
4. Måttlighet

 

Den Helige Andes sju gåvor

1. Vishet
2. Insikt
3. Råd
4. Styrka
5. Förstånd
6. Fromhet
7. Gudsfruktan

 

Den Helige Andes frukter

1. Kärlek
2. Glädje
3. Frid
4. Tålamod
5. Långmodighet
6. Godhet
7. Välvilja
8. Mildhet
9. Trofasthet
10. Blygsamhet
11. Avhållsamhet
12. Kyskhet

 

Kyrkans fem bud

1. Delta i mässan på söndagar och andra förpliktande helgdagar och hålla sig fri från sådant arbete som kan vara hinder för att helga sådana dagar.
2. Bekänna sina synder i botens sakrament åtminstone en gång om året.
3. Ta emot eukaristins sakrament åtminstone under påsktiden.
4. Avstå från kött och fasta på de dagar som är föreskrivna av kyrkan.
5. Efter förmåga bidra till kyrkans materiella behov.

 

Barmhärtighetens sju verk för kroppen

1. Ge mat åt de hungrande.
2. Ge dryck åt de törstande.
3. Klä de nakna.
4. Ge husrum åt främlingar.
5. Besöka sjuka och fångar.
6. Verka för frihet åt fångar.
7. Begrava döda.
 

Barmhärtighetens sju verk för själen

1. Undervisa okunniga.
2. Råda villrådiga.
3. Trösta bedrövade.
4. Tillrättavisa syndare.         
5. Förlåta oförrätter.
6. Bära orättvisor.
7. Be för levande och döda.

 

De sju huvudsynderna

1. Högmod
2. Girighet
3. Lusta
4. Vrede
5. Frosseri
6. Avund
7. Lättja

 

De fyra yttersta tingen

1. Döden
2. Domen
3. Helvetet
4. Paradiset

  

© Copyright 2005 - Libreria Editrice Vaticana